Har haft en liten filmfestival på temat Nosferatu och sett de tre filmer som jag känner till knyter an till temat. Nosferatu – den klassiska första Draculafilmen, Nosferatu – The Vampyre – nyinspelningen, samt Shadow of the vampire – metafilmen om inspelningen av Nosferatu.
Nosferatu
Den tyska filmen Nosferatu från 1922 är såvitt jag vet den första Draculafilmen. Inte officiellt eftersom man inte lyckades få loss rättigheterna varför filmen heter Nosferatu och vampyren heter greve Orlock... I övrigt är det Dracula. Inte för att man följer boken exakt utan storyn baseras lite löst på den berömda förlagan. Vilket Nosferatu har gemensamt med den absoluta majoriteten filmatiseringar av Dracula. Som ett exempel utspelar sig filmen i Tyskland.
När man tänker Dracula tänker man ofta aristokrat och slängkappa, vilket är den klassiska gestaltning som Bela Lugosi gav rollen i filmen Dracula nio år senare. I Nosferatu har dock vampyren en helt annan framtoning. Han är åldrad, död, som en insekt, ett djur. Det finns inget nobelt över honom. Det intressanta är att detta ligger närmare boken Dracula än de romantiska och aristokratiska skildringarna som blivit något av vampyrens adelsmärke.
Nosferatu lyfts gång på gång fram som milstolpe och mästerverk (vet inte i hur många filmer där någon sitter och tittar på just Nosferatu, det är rätt många) och i samband med att Coppola gjorde min personliga Draculafavorit framhåller han Nosferatu som den bästa som gjorts. Det är kul att se vilka scener han inspirerat av och vilka han snott rakt av. Och visst är det onekligen en extremt stilbildande och unik film men haken är bara den att jag har svårt att riktigt njuta av stumfilm. Jag förstår rent intellektuellt att den är väldigt speciell och välgjord men jag förmår inte att uppskatta formen. Vilket väl beror på bristande vana.
Att klanka ner på bildkvaliteten känns mer än något annat rätt onödigt. Klart den är skräp. Men jag vill ändå påpeka att den inte bara är extremt grynig utan att själva filmen bitvis är skadad så att den hoppar. Inte något man normalt accepterar men med en sån här gammal film får man lov att köpa situationen. Det som dock känns trist är att den inte innehåller något extramaterial. Det borde finnas gott om folk som har enormt mycket att säga om denna klassiker.
:-I
Nosferatu – The Vampyre
I slutet på 70-talet fick Werner Herzog för sig att göra en remake av den gamla klassikern Nosferatu. Återigen handlar det om en tysk film och man följer originalet rätt väl. Men även om vampyren (här fantastiskt spelad av Klaus Kinski) i många scener agerar exakt som förlagan har man gjort honom klart mer sorglig, vilket gör att han känns mer mänsklig.
Även om Winona Ryder alltid kommer förbli min favorit som Mina Harker blev jag väldigt tagen av den anemiska Isabelle Adjani som är smärtsamt vacker (jag vet att hon heter Lucy i filmen, av någon anledning har dom bytt namn på Lucys och Minas roller).
Filmen är superpretentiös med ett långsamt tempo, många vyer och udda men snygga scener som t.ex. när tusentals råttor hoppar i land från skeppet Demeter. Dialog och interaktionen mellan skådespelarna är fantastisk men så fort det blir action känns allt otroligt teateraktigt. Jag tror att detta är ett medvetet grepp från Hertzog som tyvärr inte föll väl ut. Men bortsett från dom fåtaliga tramsiga scenerna är det här en fascinerande och klart sevärd film. Och det är extra kul att Jonathan Harker spelas av Hitler (Bruno Ganz).
Den tekniska kvaliten lämnar en hel del att önska och det enda extramaterialet består av ett kommentarspår av Herzog och en journalist. Det är ett rätt intressant spår att lyssna till förutom när Herzog återkommande mässar om att en ”amerikansk publik” aldrig skulle gilla en sån här film eller har sett något liknande. Helt onödigt.
:-)
Shadow of the Vampire
Intrigen i Shadow of the vampire är rolig: Tänk om Max Shreck, som spelade vampyren i Nosferatu, faktiskt är en vampyr på riktigt och har anlitats av regissören för att spela en skådespelare som spelar en vampyr?
Filmen utspelar sig under inspelningen av Nosferatu och det är uppenbart att man studerat källan mycket noggrant. Man får följa hur många av de klassiska scenerna spelades in men bjuds på en alternativ förklaring om vad som egentligen hände. Inspelningen störs givetvis av det faktum att medarbetarna tappas på blod och samarbetet mellan regissören och hans huvudroll är minst sagt besvärligt. Ett genomgående tema i alla dessa Nosferatu-filmer är att rollprestationen av huvudrollsinnehavaren alltid är enormt bra, här är det Willhem Dafoe som levererar.
En sån här film kan bara bli bra om den är gjord med mycket kärlek och tack och lov är Shadow of the vampire just det. Halva behållningen bygger dock på att man är bekant med originalet.
Återigen är dock tekniken inte den bästa. Bildkvaliteten är dålig, det är bara stereo och det finns ingen textning. Dessutom saknas extramaterial vilket känns väldigt trist. Jag ville veta vem som gjorde den här filmen, hur idéerna kom till och hur den såldes in?
:-)
Då var jag klar med detta. Dock blir det mer vampyrism i höst. Visst, alla må tycka att det är tjatigt men det skiter jag i. Har alltid gillat genren och ser väldigt mycket fram emot Låt den rätte komma in på bio och En vampyrs bekännelse på Blu-ray!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar