Nyinspelningen av Pet Sematary fick mig lite sugen på att se om originalet. Jag tyckte att det skulle vara ett utmärkt tillfälle att göra det en kväll när jag skulle passa KL:s hund (men jag berättade aldrig detta för henne...).
Pet Sematary (1989)
Originalet är något av en klassiker för min generation. Men det måste vara mer än 20 år sen jag såg den. Själva ramberättelsen och är genial i dess enkelhet. Det mest slående när jag nu ser om den är att det som är bra är riktigt bra, men att filmen ändå är full av brister. Alltför ofta känns den platt och ointressant… bara för att sen då och då glimma till! Å ena sidan var det roligt att se om den, å andra sidan lever den inte upp till statusen som klassiker.
Kommentarspåret med regissören är riktigt bra!
:-I
Pet Sematary (2019)
Nyinspelningen alltså. I extramaterialet förklarar filmskaparna att dom förvisso gillar originalet, men att det är daterat. Och att de därför velat göra en ny version för en ny publik. Egentligen vill jag inte låta som en bakåtsträvare, egentligen vill jag inte säga ”det var bättre förr”. Men det var faktiskt bättre förr. Den här nyinspelningen för en modern publik sätter verkligen fingret på problemet med nutida spänningsfilm. Allt måste hända snabbt och på en gång! Det där med att sakta bygga upp en obehaglig spänning finns liksom inte. Jag är inte säker på att dagens publik inte tål en långsam uppbyggnad, men jag är helt säker på att dagens filmskapare är övertygade om att så är fallet. Istället för en obehaglig stämning får man ett pärlband av ”läskiga” sekvenser helt utan tyngd eller sammanhang. Sen har man ändrat en del i originalstoryn för att överraska publiken. Förvisso kan jag förstå varför man gör så, men resultatet känns ärligt talat rätt krystat.
Det medföljer några dokumentärer som är tämligen värdelösa. Dock var det på sätt och vis ”intressant” att få höra det där om ”modern publik”…
:-=
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar