Die Hard

Nostalgi kan vara farligt. Såg Die Hard (1988) i de där viktiga tonåren och mins den som något av en klassiker (dock aldrig någon riktig favorit). Die Hard fungerar rätt bra pga. dess enkelhet. Ok, intrigen är möjligen lite tillkrånglad (maskera ett rån som en terroristaktion) men handlingen är väldigt enkel och rak, precis som vår hjälte John McClane. Han jordnära stil står i skarp kontrast till filmens verkliga stjärna: Alan Rickman som den perfekte filmskurken Hans Gruber! Die Hard fungerar dessutom extra bra eftersom den ger sken av att vara verklig (vilket den absolut inte är). Scenen när en barfotad Bruce Willis tvingas springa över ett golv täckt av glasskärvor är t.ex. svår att glömma.

Bifogad denna utgåva finns ett bra kommentarspår med regissören och 80-talsfavoriten John McTiernan.

:-)

Papillon x 2

Det här med remakes kräver nog ett eget kapitel. Egentligen finns det ingen som helst anledning att göra om en klassiker, såsom Papillon. Den nya versionen kommer ju alltid bara att bli sämre. Å andra sidan: Det är inte helt poänglöst, det kan vara lite kul med en ny twist även om resultatet, som sagt, blir sämre. Hur som helst, om inte annat blev den nya versionen av Papillon en bra ursäkt att se om originalet.


Papillon (1973)

Papillon är ett mästerverk, en närmast perfekt film. Vilket jag redan skrivit om apropå versionen på DVD. Kul dock att återuppleva den i HD! Dock oerhört trist att det inte finns med något extramaterial.

:-D


Papillon (2018)

Så, remaken. Lyckas den förmedla någon rolig twist på originalet? Tyvärr nej. Den nya versionen är förvisso inte ett dåligt hantverk, men den är ett poänglöst hantverk. En blek kopia som inte tillför något av värde. Möjligen kan man tycka att det är en intressant stilstudie att jämföra den med originalet, man kan lära sig något om hur film gjordes på 70-talet jämfört med nu. Tempot och klippen är snabbare. På det personliga planet blir det dock orättvist eftersom jag är av uppfattningen att film var som allra bäst just på 70-talet just i USA. Det betyder inte att det var ”bättre förr” utan det var… annorlunda förr. Det finns ingen poäng i sig med att gnälla över avsaknaden av det långsamma tempot där stämningen sakta byggs upp utan det räcker med att peka på skillnaden och så får man själv avgöra vad man föredrar.

Extramaterial hade kanske varit intressant? Fast det hade väl antagligen mest varit en massa tjat om hur stor respekt man hade för originalet bla bla bla?

:-(

Air Strike

Alla filmer som utspelas under andra världskriget måste ses, vilket är den enda anledningen till att jag genomled Air Strike (2018). Det rör sig om en kinesisk film där man kvoterat in några kända amerikanska namn (Bruce Willis samt Adrien Brody (i en minimal roll)), sannolikt för att kunna sälja filmen i väst. Filmen utspelas 1937 och skildrar japanska luftangrepp på Kina. Tappra kinesiska piloter tampas med erfarna japanska piloterna som flyger de tekniskt överlägsna Zero-planen (att den berömda Zero:n togs i drift först 1940 tas inte hänsyn till…).

Air Strike verkar förvisso haft en relativt hög budget så den är rätt snygg. Dessvärre är utförandet genomuselt på alla plan. Hade man bara skruvat handlingen lite, lite till så hade det känts som en parodi på krigsfilm. Klyschorna haglar och stridsscenerna känns (trots den snygga ytan) som ett dataspel. Realism existerar över huvudlaget inte. Däremot finns det gott om dråplig ”humor”, uppblåst pampighet samt även lite kung-fu!

Den amerikanska utgåvan är tydligen en halvtimme kortare och gissningsvis därför lite mer uthärdlig än detta sega långkok på dryga två timmar. Inget extramaterial på denna Blu-ray.

:-=