Poporkestrar från norra England

 

Är det inte ändå märkligt att det år 2016 släpptes två dokumentärer om två supergrupper från norra England: The Beatles och Oasis. Kanske lite extra märkligt med tanke på kopplingen banden emellan där det förstnämnda ju var en stor influens för det sistnämnda. Själv gillar jag båda banden och dessutom är en bra musikdokumentär alltid intressant oavsett om man gillar artisten eller ej så det här blev något av en högtidsstund.


The Beatles – Eight Days a Week – The Touring Years

The Beatles… jag är och har länge varit ett stort fan av The Beatles. Visserligen kan ju hävdas att jag är för ung för dom men då kommer det alltid finnas någon som påpekar att det är irrelevant eftersom deras musik är tidlös. Vilket den förstås är, samtidigt som det måste ha varit en unik upplevelse att växa upp på 60-talet med The Beatles. Hur som helst är jag inte så förtjust i tidiga The Beatles utan jag gillar de senare, flummiga åren.

Titeln The Beatles – Eight Days a Week – The Touring Years är väl rätt självförklarande. Den handlar om den del av The Beatles karriär då de turnerade och alltså inte om den del som jag själv föredrar rent musikaliskt. Som tidsdokument är det dock oerhört fascinerande! Just eftersom jag inte fördjupat mig i tidiga The Beatles har jag inte riktigt förstått hur  och varför allt var så galet kring deras turnerande när de stod på topp, samt varför de valde att sluta turnera. Samtliga bandmedlemmar intervjuas flitigt och det varvas med arkivbilder som har en helt obegripligt bra skärpa. Jag fattar faktiskt inte vad man kört för bildredigering för att få fram knivskarpa bilder från diverse TV-program etc.?

En genomgående känsla som förmedlas i filmen är att trots allt det galna så lyckades The Beatles ändå hålla huvudet kallt och bete sig rätt bra både mot varandra och mot utomstående. Sen går det inte att låta bli att hoppas att The Touring Years bara är del ett och att det någon gång görs en motsvarande dokumentär om den andra halvan av gruppens karriär.

Tyvärr medföljer inget extramaterial på denna DVD.

:-)


Oasis – Supersonic

Om den genomgående känslan i The Beatles – Eight Days a Week – The Touring Years är att gruppen ändå var rätt harmonisk så ges en rakt motsatt bild i Oasis – Supersonic. Visst minns man alla skriverier när det begav sig och visst kunde bandet i viss mån leva på även dålig publicitet. Men ändå. Bröderna Gallagher framstår inte som så särskilt sympatiska i den här dokumentären. Vilket på sätt och vis är lite befriande.
 
Oasis – Supersonic bjuder på en översiktlig genomgång av brödernas uppväxt samt Oasis väg till toppen. Det är en bra sammanfattning men kanske lite spretigt. För egen del bjuds dock på en hel del nostalgi då det är en tid då jag var med och lyssnade en del på Oasis. Filmen är helt klart sevärd som en slags sammanfattning men inte så mycket mer än så.

Tyvärr medföljer inget extramaterial heller på denna DVD (har jag för mig?).

:-I

Café Society

I och med Irrational Man var jag inne på att det nu var dags att ge upp att se allt Woody Allen släpper ifrån sig (då omedveten om att detta redan hade skett då jag missat Magic in the Moonlight). Så det var inte självklart att jag skulle hyra Café Society (2016)… men nu blev det visst så ändå…

Jesse Eisenberg är inte helt oäven som Woody Allens alter ego och Kirsten Stewart fungerar bra i rollen som föremål för hans åtrå. Haken är dock att det känns som att man sett allt tusen gånger förut. Nej, det här är nog sista gången som jag slentrianmässigt väljer en Woody Allen…

Denna DVD saknar extramaterial.

:-(

Snowden

Jag får lov att erkänna att när FRA-debatten rasade som värst så… orkade jag inte riktigt. Engagera. Mig. Snowden (2016) petar och påkar på den där passiviteten och får mig att känna mig lite illa till mods. Vilket såklart är själva poängen med filmen.

Rent generellt gillar jag när en spelfilm på ett par timmar kan ge en sammanfattning av ett historiskt skeende eller person. Givetvis fullt medveten om alla fallgropar och brister och så vidare. Men ändå, tar man på sig ett par kritiska glasögon gissar jag att man åtminstone kan bli åtminstone en smula allmänbild. Det är vad jag inbillar mig att Snowden bjuder på och det hela slutar med att jag naivt utbrister: ”Men va fan, är det verkligen så illa!?”. Som sagt, det är själva poängen med Snowden i och i det avseendet är filmen lyckad. Rent dramaturgiskt är dock själva filmen som drama betraktad i bästa habil. Angående poängen är jag fullt medveten om att jag kommer att ha det här med övervakning och integritet i bakhuvudet i ganska precis tre dygn varpå det kommer att sjunka undan…

Bonusmaterialet består dels av en intervju med Edward Snowden och dels en paneldebatt med Oliver Stone, skådespelarna samt Snowden. Båda är väl värda att se.

:-I

Exodus - God and Kings

Extremt dålig aktivitet på bloggen vilket främst flytt. Fysisk sådan. Fritid både före och efter flytten gått åt till annat än att titta på film. Vilket alltså har medfört att för första gången på över tio års tid har det passerat en hel kalendermånad utan inlägg... Men nu ska det bli bättring!

Exodus - God and Kings  (2014). Tja… Snark… Christian Bale som Moses, regisserat av Ridley Scott… På förhand känns det hela jättetrött. Att jag ens ser filmen beror på att jag för ett bra tag sen fick med mig denna Blu-ray som ex-renal. Samt förstås att man vill se allt av Ridley Scott, såklart. Grejen är att jag rent principiellt är FÖR filmatisering av bibliska sagor och annat. Eftersom dessa utsagor berättar något om vilka vi är och vad vi har trott och tror idag. Oavsett utförande blir det åtminstone något sånär allmänbildande. Med det sagt konstaterar jag ändå att Exodus - God and Kings är exakt så ointressant och poänglös som man kunde befara. Varför finns den här filmen, vem är målgruppen? Totalt obegripligt.

Det medföljer ett kommentarspår med regissör och manusförfattare och Ridley Scott har som vanligt mycket att säga. Det medföljer även lite annat interaktivt bonusmaterial.

:-=