Sauls son

Nu blir det lite tungt. Förvisso är jag av uppfattningen att film ska kunna behandla alla tänkbara ämnen, exempelvis… Förintelsen. När utfallet är så här välgjort är projektet i det stora hela en välgärning om man ska försöka sig på en sammanfattning. Men… på den mindre nivån… hur ska man kunna skriva något om detta utan att det blir banalt eller oundvikligt trivialiserande?

Sauls son (original Saul fia) är en ungersk film från 2015 som speglar händelser i Auschwitz-Birkenau 1944. Huvudpersonen är en ungersk jude som verkar i ett Sonderkommando (”specialenhet”). En grupp som tvingades utföra de mest smutsiga arbetsuppgifterna som gjorde Förintelsen möjlig. Så hur skildra detta? I den epokgörande dokumentären om Förintelsen Shoha väljer regissören Claude Lanzmann att inte inkludera något som helst dokumentärt material. Eftersom de enda dokumentära bilder som existerar skildrar eftermälet, inte händelserna i sig. Bilderna är därmed inte sanna utifrån perspektivet att de inte skildrar skeendena. Saul fia är dock inte en dokumentär och kan i och med det funktionella greppet kringå detta dilemma. Filmen väljer någon slags mellanslagslösning där offren förvisso visas upp, dock alltid ur fokus och aldrig mer än nödvändigt. Berättarmässigt är det klokt av precis samma skäl som att det i Shoha saknas arkivbilder. Bilder av likhögar kommer aldrig att få ett att närma sig en ”förståelse” av Förintelsen. Men jag inbillar mig att en tämligen mekanisk och alldaglig skildring som visas av några av de som deltog och utförde det arbete de hade att utföra faktiskt kan skänka en skärva av insikt. Just detta gör Saul fia till en oerhört viktig, lärorik och av dessa anledningar en på djupet obehaglig film.

Inget extramaterial på denna Blu-ray.

:-D

Star Wars - BB-8

Jag känner oerhörd tillfredsställelse över att Dottern1 verkligen gillar BB-8 från The Force Awakens. Hon fyllde tre år ganska nyligen och jag fick för mig att en ”radiostyrd” BB-8 skulle vara en lämplig present. (Den styrs naturligtvis inte via radiovågor utan av Blutooth och en app som man installerar på en smartphone.)

Sphero ligger bakom denna nödvändiga pryl och den är verkligen cool. Huvudet är fixerat av någon slags magnet så när den tar sig fram snurrar verkligen bollen, det är inget fusk. Krockar man tenderar huvudet att åka av dock. Faktum är att den är rätt svårstyrd och det krävs en hel del träning för att bemästra den, så nej en perfekt present till en treåring är det inte. Men den är rolig och vi har roligt med den! Det finns två lägen: Antingen kör man fritt eller så finns ett antal förprogrammerade manövrar som den kan utföra (Dottern1 föredrar det senare läget). Givetvis låter den också. Sen är det inget problem men den är förvånansvärt liten (ca: 10 cm hög). Nåväl, det här är en dyr, rolig och rätt onödig pryl som jag verkligen gillar!

:-)

The Big Short

The Big Short kan vara den bästa filmen jag sett från 2015, hittills. Filmen lyckas på ett pedagogiskt vis förklara bakgrunden till finanskraschen 2008 och den får en stundtals att tappa andan. Får det gå till så här? Tydligen. The Big Short är en sån där film som får en att direkt vilja ta ut sina besparingar och aldrig ha något med banker att göra. Men man vet att man inte kommer orka och därför fortsätter skiten att rulla på. Det är lite deprimerande minst sagt.

Det är ofta lite problematisk med filmer som ska föreläsa om ett ämne för publiken för blir sällan lyckat när rollfigurerna ska ”förklara” saker och ting för publiken. I The Big Short är det dock nödvändigt att detta görs eftersom ämnet är så komplicerat att i princip ingen kommer förstå handlingen utan förklaringar. Tack och lov lyckas The Big Short hantera detta dilemma helt föredömligt.

Det är sällan man ser en film som dels lär en någonting om världen samtidigt som den är sjukt välspelad och fungerar även som film. Men gör det The Big Short. Det är ju för övrigt ingen dålig uppsättning skådespelare och ja, Steve Carell gör en helt fantastisk och oförglömlig rollprestation.

Hade hyrt filmen och hann tyvärr inte se extramaterialet. Synd för jag kan tänka mig att det är sevärt.

:-D

Batman v Superman – Dawn of Justice – Ultimate edition

Batman v Superman – Dawn of Justice  (2016) har fått ett relativt ljumt mottagande. En del verkar tycka att den var ok, andra avskyr den och ingen verkar gilla den något särskilt. För rörig är en återkommande invändning. Haken här är att jag inte har sett standardversionen utan den förlängda ”Ultimate edition”. Standardversionen är på två och en halv timme och den här hamnar på tre timmar. Jag har läst mig till att om man ogillade filmen så kommer den förlängda versionen inte att få en att ändra uppfattning. Vad den dock lyckas med är att reda ut ett antal otydligheter samt skänka lite extra fyllighet till storyn. Det är svårt att inte tänka på Watchmen där Zack Snyder gjorde samma sak med sin director's cut som blev överlägsen originalet.

Grejen är att jag gillar Batman v Superman – Dawn of Justice! Det är inte den bästa superhjältefilm som gjorts men långt från den sämsta. Visst, Superman är lite träig och Jesse Eisenberg är inte helt lyckad som Lex Luthor. Men å andra sidan är Ben Afflecks Batman möjligen den bästa version av den mörke riddaren hittills! Wonder Woman spelar förvisso en undanskymd roll men det är ändå en trevlig introduktion av någon som kommer få betydligt mer uppmärksamhet i framtiden. Visst, slutstriden är lite tjatig men fram till dess bjuds på massor av skön stämning. Tvekampen mellan Superman och Batman har lånat rejält från den klassiska The Dark Knight Returns vilket bara är att betrakta som en komplimang. Snyder är en stilist och den här filmen är bra mycket mer intressant än det som Marvel regelbundet spottar ur sig. I alla fall den förlängda versionen.

Extramaterialet är på cirka två timmar och sevärt. Det enda negativa med den här utgåvan är den lökiga bilden på omslaget. Specialutgåvor brukar ju i regel få snyggare omslag.

:-)