Black Rain – Special collector's edition

Ridley Scott tillhör de där få där jag vill ha sett samtliga filmer han regisserat. Inte för att han alltid är bra för det är han verkligen inte. Utan för att han har några mästerverk bakom sig och för att han alltid har en klar uppfattning av om vad han vill. Utfallet är ibland lite ojämnt men ansatsen är alltid intressant.

Jag kunde inte begripa att jag hade missat Black Rain (1989)? Jag menar, Ridley Scott, kriminalfilm och Japan lät som en ytterst potent kombination! En kvart in i filmen inser jag dock att frågan om hur jag kunnat missa Black Rain är felställld. Jag inser att jag faktiskt har sett den men att det utan att överdriva måste vara för 15-15-20 år sedan?

Hur som helst håller Black Rain tyvärr inte vad den lovar. Alls. Jag är väldigt förtjust i Michael Douglas för han har verkligen gjort så många bra roller i så många bra filmer! Men som tuff snut från New York är han fullständigt felcastad. Den hopplösa 80-talsfrillan hjälper inte till ett dugg. Dessvärre lider Black Rain av större problem än detta. Jag vet inte varför man fått för sig att slänga in rätt mycket humor? Grundpremissen är väl att illustrera en kulturkrock mellan de stela (men ärofyllda) japanerna å ena sidan och de streetsmarta wisecrackande snutarna från New York å andra sidan. Det hade kunnat fungera men gör det inte här utan det hela framstår som rätt töntigt och omoget. Problemet ligger alltså inte i konceptet eller själva storyn (även om den är en smula långsökt) utan i själva utförandet.

Det medföljer några dokumentärer som totalt går på någon timme? Mest intressant är i vanlig ordning ett kommentarspår med Ridley Scott. Här berättar han om Black Rain och lyckas framställa filmen på ett mycket mer intressant vis än vad den i själva verket är.

:-(

Surikaterna

För ett gäng år sen hände det återkommande att jag bad om ursäkt för att det blev lite väl mycket wrestling-filmer på den här bloggen. Det känns som att det nu är läge att istället be om ursäkt för alla dessa barnfilmer som lär bli ett återkommande fenomen… Förvisso är väl Surikaterna (original The Meerkats) snarare en familjefilm än en barnfilm, i den mån det går att göra en skarp åtskillnad av dessa varianter?

Men det är svårt att genrebestämma The Meerkats. Till det yttre innehåller den det mesta som vilken naturfilm som helst gör. Men där naturfilm oftast sorteras in under dokumentär känns det fel att göra detsamma med The Meerkats. Man får följa en koloni surikater och framför allt en unge (som dessutom är namngiven) på hans resa från nyfödd till ansvarstagande ung vuxen. Det är klippt väldigt hårt och mycket är arrangerat. Å andra sidan är det ju precis sånt som vanlig naturfilm ägnar sig åt mer eller mindre. Man klipper, man arangerar, man lägger på musik, allt för berätta en historia. The Meerkats gör samma sak fast upphöjt i kvadrat.

Storyn är (som så ofta i naturfilm) rätt mörk med mycket faror och ond bråd död och en skoningslös natur. Surikaterna måste lära sig att bemästra skorpioner (föda) samt undvika örnar, ormar, lejon och rivaliserande kolonier. Det hela är inte särskilt barnvänligt alls faktiskt. Men jag föredrar mer seriös naturfilm än denna hybrid. Samtidigt bjuder The Meerkats på vackra bilder och dessutom är det Paul Newman som är speakerröst, bara en sån sak!

Inget extramaterial på denna DVD.

:-I

Star Wars – The Force Awakens (IMAX 3D)

Efter att ha sett The Force Awakens i 3D var det dags för IMAX 3D (för övrigt den första film jag ser i IMAX (eftersom ju Cosmonova inte räknas)). Det är klart att det är maffigt, men… så stor skillnad mot att sitta hyfsat nära en stor duk tycker jag inte att det är. Och visst är det maffigt med scenen som är inspelad i IMAX (flykten från Jakku), men å andra sidan rör det sig bara om en sekvens.

Att betala 215 kr för en biljett och dessutom behöva ta en rejäl omväg för att komma till bion är inte värt det, för mig. Men visst var det väldigt kul att se om The Force Awakens!

:-)

Star Wars – The Force Awakens – The Visual Dictionary

Star Wars – The Force Awakens – The Visual Dictionary (2015) är en sån där bok med detaljerade bilder på dräkter, utrustning, fordon osv. Det är väl kanske inte den mest vuxna produkt som tagits fram… Å andra sidan eftersom jag ju är av uppfattningen att detaljstudera just sådant är något som jag verkligen gillar med Star Wars. Boken är ett perfekt komplement när man ser om filmen!

:-)

Fantastic Four

Ja, jag är ett gammalt fan av Marvel och det innebär att jag fått för mig att det ingår att jag måste se alla Marvel-filmer som görs. Fantastic Four (2015) ingår förvisso inte i Marvel Cinematic Universe (jag har inte riktigt förstått varför alla Marvel-filmer inte får samlas under detta paraply men det spelar kanske inte så stor roll?).

Historiskt sett är Fantastic Four på film lite lustigt. The Fantastic Four släpptes 1994 och… nej förresten. Den gjorde ju aldrig det. Den spelades in och marknadsfördes men släpptes aldrig. Det handlade om en lågbudgetfilm och den har anklagats för att ha spelats in endast av kontraktsskäl för att uppfylla någon form av klausul. Tydligen finns en bootleg att få tag på. 2005 kom Fantastic Four som var rätt usel. Superhjältefilmer har oftast någon form av barnslighet inbyggd men här slog det verkligen över. Filmen är larvig och poänglös. Vilket innebar att jag inte gav uppföljaren från 2007, Fantastic Four – Rise of the Silver Surfer, en chans. Men nu är det som med alla andra sviter dags för en reeboot.

Fantastic Four börjar faktiskt inte så pjåkigt. Det rör sig om en så kallad ”orgin story” (”ursprungsberättelse?”) vilket innebär att man får följa rollerna när de får sina krafter osv. Det är vad det är, det vill säga lättsamt, men samtidigt rätt underhållande. Rollbesättning är rätt bra. Mot slutet går dock allt åt skogen och som med så många superhjältefilmer slutar det i ett poänglöst hav av blixtar och dunder.

Det ingår säkerligen någon form av extramaterial på denna Blu-ray. Som sannolikt är väldigt positivt. Gissar jag? Jag orkade inte kolla.

:-(

Jag är Ingrid

Dokumentären Jag är Ingrid (2015) har ju blivit tokhyllad och jag stämmer in i kören. Det är ett fascinerande porträtt av en person som jag kände till mest som namn men som jag i övrigt hade rätt dålig koll på. Dålig koll på både karriären och det privata. Fokus i Jag är Ingrid är inte på hennes filmer utan just på privatlivet (vilket såklart ofta hänger ihop med filmerna). Att det ens är möjligt att göra en dokumentär med så mycket bilder beror på att hon, uppenbarligen, var väldigt noga med att dokumentera sitt liv med filmkamera. Det i kombination med brev har gjort det möjligt att göra en kartläggning som är relativt unik för en person som är född 1915.

Det är dock i själva innehållet som det bränner till. Det är omöjligt att inte bli berörd och jag gissar att många även blir ganska upprörda. Kort sagt var Ingrid Bergman en rastlös individ som när hon kände att det var dags att flytta på sig så gjorde hon just det. Med konsekvensen att män och barn lämnades därhän. Hennes fyra barn intervjuas i filmen och det är gripande. Det är inte någon svartmålning eller skönmålning utan det är komplext. Det är väl just det som gör det så gripande. Jag är Ingrid ställer många frågor om föräldraskap i sig, om hur en karriär kan krocka med det. Men inte bara vilken karriär som helst utan en karriär som världskändis. Filmen belyser även hur samtiden såg på när en kvinna prioriterade bort sin familj. Dessutom är det ett personligt porträtt av en mycket speciell person.

Det finns en del extramaterial på denna hyr-DVD men jag hade inte tid med det. Förutom introduktionen av regissören Stig Björkman.

:-)

2015

Återigen dags att sammanfatta förra filmåret och som vanligt är det mitt filmår på DVDengar som avses. Totalt blev det totalt 71 filmer/serier vilket känns oerhört märkligt då det är exakt samma antal som under 2014 (extra märkligt är det att det 2013 och 2012 också var exakt samma antal, då dock 102 stycken). Dessa 71 fördelas formatmässigt enligt följande: Blu-ray 49 st. DVD 20 st. och bio 2 st.

Det går inte att på något vis komma runt att filmmässigt så har 2015 för mig handlat främst om en sak: Star Wars. Jag har sett The Force Awakens och ska göra om det snart igen (var ju även på bio och såg Spectre, även det en film som jag hade sett väldigt mycket fram emot).

Annars tycker jag att det har kommit mycket bra nya filmer (alltså filmer som haft premiär 2014 eller 2015). Höjdpunkterna för mig har varit Interstellar, Ex Machina, Mad Max – Fury Road,  Foxcatcher och Turist.

De bästa gamla filmer jag sett (om) är Seven Samurai, The Bridge on the River Kwai, True Romace, Bram Stoker’s Dracula och The New World. Alla fantastiskt bra filmer där de två första mer tillhör kategorin erkända klassiker, de två sista mer personliga favoriter och den i mitten någonstans mitt emellan.

Lite övrigt: I och med The Hobbit – The Battle of the Five Armies nu slut med den poänglösa Hobbit-trilogin vilket innebär att en ny generation har fått sina egna prequels att hata... Annars kom jag upp i 1 000 inlägg på bloggen och med Panda, Go Panda har jag och Dottern1 sett vår första film ihop (inlägget skrevs nyligen men vi såg den i mitten av december, jag ligger efter med bloggandet…).

Vad gäller tv-serier har jag sett den fjärde säsongen av Game of Thrones samt den första av True Detective. En serie som var väldigt bra och en som var sjukt bra!

Har även hunnit läsa en del om Star Wars varav The Making of Return of the Jedi och Costumes – The Original Trilogy båda var otroligt bra!

2016 då? Det börjar där 2015 slutade och jag ser som sagt fram emot att se om The Force Awakens (i IMAX och helst även i 2D). Samt att leva kvar i Star Wars-bubblan åtminstone i ett par månader till. Och lagom till maj verkar vi kunna få The Force Awakens på Blu-ray. Annars är det inte så mycket i dagsläget. True Detective och Game of Thrones kommer förstås att rulla på. (På filmfronten kan jag inte låta bli att om och om titta den absolut stenhårda trailern till Triple 9.)

Panda, Panda!

Nu har jag och Dottern1 sett vår första film ihop! Förvisso uppdelat på tre tillfällen, men ändå. Eftersom hennes namn rimmar på ”panda” har det blivit en del inköp av pandarelaterade grejer, bland annat den här klassiska (?) japanska animerade filmen från 1972 designad av Hayao Miyazaki. Vars titel på svenska är Panda, Panda! på engelska Panda! Go, Panda! på japanska Panda Kopanda som tydligen betyder typ Panda, bebis panda.

Vad ska man saga? Filmen gick hem hos Dottern1 och jag uppskattar det knäppa japanska aspekterna. I centrum finns en föräldralös flicka som (även) ser ut som Pippi Långstrump. In till henne flyttar en vuxen panda och en bebispanda. På något vis blir den stora pandan hennes pappa och den lilla hennes barn..? Nåväl. Det är lite moralkakor men hyfsat befriat från folk som springer omkring och bara skriker. Sen är det en del skönt 70-talgroove också.

Inget extramaterial på denna DVD. Dock är den dubbad...

:-)

Life in a Fishbowl

Life in a Fishbowl (original Vonarstræti) (2014) är något så (för mig) ovanligt som ett isländskt deppdrama. Man får följa tre livsöden: En alkoholiserad poet, en förskolärare som extraknäcker som prostituerad och en säljare som trasslar till det rejält. Det är exakt vad som bjuds. Det är berörande och det är eländigt. Eller, det är kanske eländet som berör? Det där blev inte så djupt men strunt samma. Filmen är helt enkelt bra.

Inget extramaterial på denna DVD.

:-)