Pacific Rim

Jätterobotar som slåss mot jättemonster låter alltid som en bra idé. I alla fall på pappret. I praktiken blir det kanske sällan särskilt bra filmer? Men inför Pacific Rim (2013) hade jag förhoppningar om att Guillermo del Toro skulle leverera en rak och enkel film som fokuserar på det väsentliga och som inte drar iväg i någon ointressant riktning. Och det gör inte Pacific Rim! Tvärtom är det en i närmaste perfekt film i sin genre. Det enda man bör komma ihåg är att denna genre alltså är jätterobotar som slåss mot jättemonster. Tycker man inte att det låter som ett spännande koncept så får man nog inte ut så mycket av Pacific Rim.

Vi andra får en film som förvisso innehåller mycket action men inte för mycket. Som innehåller en riktigt cool och genomarbetad värld. Som är befriad från större djupsinnigheter. Det är snyggt, stiliserat och en fröjd för ögat!

Dock såg jag filmen i 2D, inte i 3D. Det var inte så mycket ett statement utan mer en slump eftersom den närmsta biografen helt enkelt inte visade den i 3D. Samtidigt saknade jag inte den extra dimensionen och blir nog mer och mer skeptisk till det formatet.

:-)

Vampire Circus

Ok, vampyrtemat fortsätter lite till. Vampire Circus (1971) är ännu en film från Hammer Films. Storyn är relativt okomplicerad: En mystisk cirkus anländer till en liten by där det redan pågår märkligheter. Det hela urartar givetvis.

Det som är lite kul med Vampire Circus är att den faktiskt har lite ambitioner när det gäller det visuella. Dels med själva cirkusen i sig, men vilda djur och vissa dräkter. Men även med specialeffekterna som bitvis är oväntat grova. Någon intressant story eller bra skådespeleri handlar det dock inte alls om.

Utgåvan på DVD är i widescreen, med stereoljud, inga undertexter och inget extramaterial…

:-I

Jedi Junkies

Jedi Junkies (2010) är en dokumentär om Star Wars-fans. Egentligen helt utan handling. Någon får berätta om sin samling, någon annan som sin dräkt som denne har tillverkat. Detta varvat med några få kommentarer från skådespelare. Visst är det kul med folk som går för långt i sina intressen och visst gillar jag Star Wars lite för mycket vilket gör att några få grejer i filmen känns kul. Överlag känns det dock oinspirerat.

:-(

The ’Burbs - uncut

The ’Burbs (1989) är i Sverige mer känd under namnet ”En djävul till granne”. Men varför kolla på tramsiga 80-talskomedier med Tom Hanks? Såhär: Jag minns inte när jag såg den här filmen för första gången men jag antar att det var någon gång i tonåren? Redan då insåg jag att det inte var en bra film, att den var en tramsig komedi. Samtidigt var det något med den, den hade något oemotståndligt. Jag utnämnde den till ”en dålig film som jag ändå gillar” och såg om den vid något tillfälle. Efter det har jag helt förträngt den till jag av oklar anledning nyligen blev påmind. Och då kände jag mig tvungen att införskaffa.

Omslaget säger det mesta om vad det här är för typ av film. Men för att vara en sån typ av film vidhåller jag att den är underhållande. Jag gillar filmer som utspelar sig på en begränsad yta, det här fallet ett villakvarter. Och faktiskt, som skildring av hur en människa sakta men säkert närmar sig galenskapens rand är det rätt välgjort. Bortser man från det mest tramsiga så är den faktiskt rätt rolig emellanåt.

Vad som är "uncut" med denna utgåva har jag ingen aning om? För övrigt saknas extramaterial.

:-I

Marathon Man

Har jag nämnt att jag är väldigt förtjust i amerikanska 70-talsthrillers? Jag är det. Marathon Man (1976) är en av dessa klassiker som jag inte tidigare har sett. Precis som vanligt i såna filmer är New York skitigt och alla är mer eller mindre otrevliga. Historien som sakta med säkert presenteras är oerhört fascinerande. Smuggling… mysterier… nazister… det är precis sånt som jag vill ha! Långsamt berättat och totalt oförutsägbart, det kan inte bli mycket bättre!

Det tråkiga med utgåvan är dock att det inte ingår något extramaterial samt att bildkvaliteten i vissa avseende lämnar en del att önska.

:-D

G.I. Joe – Retaliation

G.I. Joe – The Rise of Cobra var en gräsligt dålig film. Att jag ger uppföljaren, G.I. Joe – Retaliation (2013), en chans beror enbart på att jag ju var barnslig förtjust i serietidningen och att den här filmen enligt uppgift skulle vara mer åt det hållet. Det vill säga mer fokus på rent militära aspekter, samtidigt som det kryddas med lite ninjor och världsomspännande skurkorganisationer med oändliga resurser samt coola masker.

Därmed inte sagt att jag trodde att filmen skulle vara bra, för det trodde jag aldrig. Jag ville bara se vad dom åstadkommit. Så jag tänker inte prata om en besvikelse när jag konstaterar att G.I. Joe – Retaliation är en dålig film. Det är uppskruvat, dåliga skämt, barnslig action. Visst. Men det jag saknar mest är själva skalan, att filmen känns så liten. Jag vill ha massiva fältslag, inte 3-4 pers som ska rädda världen. I det tråkiga finns det faktiskt glimtar här och var. Produktionsdesignen på dräkter, vapen etc. är riktigt läcker, scenen vid nedrustningsmötet är faktiskt riktigt rolig (om än inte helt realistisk) och ninjafajten i bergen är totalt överdriven och lite snygg. Det finns frön, embryon till vad jag skulle vilja ha, men aldrig kommer få.

Som extramaterial ingår ett gäng korta dokumentärer som kändes väl snabbt hoprafsade. Skummade igenom dom ytligt.

:-(

Call Girl

Debatten om Call Girl (2012) var rätt frän på kultursidorna. Det är alltid svårt att förhålla sig till sånt när man själv inte har betraktat föremålet för kontroversen med egna ögon. Eller, det borde vara betydligt mer svårt än vad många kulturdebattörer verkar tycka. Nåväl. Själv kände jag lite att det kändes lite överdrivet av familjen Palme att gå på så hårt. Men å andra sidan att det kändes poänglöst att utmåla Olof Palme som en som köpte sex av minderåriga.

Nu har jag sett filmen och tycker kanske inte att det var så farligt. Haken är dock att versionen för TV, DVD och Blu-ray är klippt som en direkt följd av kontroversen… Så hur illa originalet var lär jag inte få veta. Men om jag lägger detta åt sidan vidhåller jag ändå att det inte är så illa. Det är nämligen en stor skillnad på att medvetet försöka vilseleda. Det är en annan sak att leka med sanningen i en konstnärlig kontext. Givetvis är gränsen mellan dessa två sfärer flytande och det är det som gör det så svårt. Vad jag är ute efter är att inom den konstnärliga friheten kan finnas en poäng med att lika med sanningen. Jag uppfattar Call Girl som en kall skildring av ett system där unga flickor utnyttjas av maktens män. Geijeraffären uppskruvad till max. Fokus i filmen ligger inte på exakt vilken förövare som gjorde vad, fokus ligger på flickornas erfarenhet, hur dom hamnade där dom hamnade. Vilka mekanismer som kan spela in. Hur själva samhällsstrukturen inte nödvändigtvis föder detta, men som väl möjliggör det.

Det här skildrar Call Girl oerhört effektivt. Det är inget tvång, det är inte svart eller vitt. Karaktärerna har olika agendor och även om utfallet är tragiskt så är det samtidigt begripligt. Det är väl det som gör det extra tragiskt och som gör Call Girl till en meningsfull film. Utöver bra skådespelarinsatser är det dessutom oerhört läckert fotat och så är jag dessutom väldigt svag för historiska Stockholmsskildringar!

Det ingår inget extramaterial vilket är synd. Det har ju funnits en del att säga om filmen…

:-)

In Bruges

Jag bruka oftast skylla på Frugan när det uppstår en situation där vi hamnat framför en film som vi stänger av och inte ser klart. Men när det gäller In Bruges (2008) kan jag inte göra det, inte fullt ut i alla fall. Det var förvisso hon som föreslog att vi skulle hyra den. Men det handlar om en sån där film som har legat på min ”den borde man väl se men det lär väl aldrig bli av”-lista.

Brügge. Två irländska lönnmördare anländer och går omkring och tramsar, mest över hur tråkig stan är. Det ska vara roligt men det är bara plågsamt. Colin Farrel spelar över fruktansvärt och ska vara så där omotiverat arg. Det ska vara roligt. Om filmen utveckas i någon annan riktning efter de första 25 minuterna har jag ingen aning om och kommer heller aldrig att få.

Game of Thrones - The Complete First Season

Det är ofta knepigt med TV-serier. Visst finns det mycket bra, men det blir en sådan tidsmässig investering att det för min del ofta slutar med att jag ignorerar serien och spenderar tiden på några filmer istället. Lite så har det varit med Game of Thrones (2011), jag har väl tänkt att man borde väl se den men så har jag prioriterat annorlunda. Men när även Frugan visade visst intresse beslutade vi oss för att ge den första säsongen en chans. Det rör sig ju bara om tio avsnitt dessutom.

Efter att ha plöjt första säsongen känner jag mig road, men inte fast. Det formuleringen kanske låter med skeptiskt än vad jag känner. Alltså, Game of Thrones är en riktigt välgjort och genomtänkt serie. Som dessutom passar på att sticka ut lite. Det är väldigt explicit med våldet och sexet. Det senare är man inte helt van vid när det gäller fantasy så det är ett lite kul grepp. Ibland blir det dock nästan pubertalt, både vad gäller våldet och sexet. Man sitter och frågar sig om det verkligen var nödvändigt att gå SÅ långt och då bryts tyvärr illusionen. En annan udda aspekt som skiljer sig från annan fantasy är just frånvaron av fantasy. Det kanske ändras i kommande säsonger? Men jag tror inte bara att det handlar om budget utan att det även rör sig om ett medvetet grepp. Genom att tona ner den biten så åstadkommer man en ökad känsla av realism.

Bild och ljud är av mycket god kvalitet. Extramaterialet består av diverse små dokumentärer på ca: en och en halv timme. Förvisso inga djupdykningar men ändå intressant att höra skådespelarna. Det ingår även ett antal kommentarspår men jag hann inte med dom. I boxen på fem skivor medföljer även en karta och släktträd vilket är en mycket trevlig bonus.

Serien är nu inne på sin fjärde säsong, blir det någon fortsättning för min del? Jag tror faktiskt det, jag ger säsong två en chans. Jag är nämligen nyfiken på vad som ska ske!

:-)