Call Girl

Debatten om Call Girl (2012) var rätt frän på kultursidorna. Det är alltid svårt att förhålla sig till sånt när man själv inte har betraktat föremålet för kontroversen med egna ögon. Eller, det borde vara betydligt mer svårt än vad många kulturdebattörer verkar tycka. Nåväl. Själv kände jag lite att det kändes lite överdrivet av familjen Palme att gå på så hårt. Men å andra sidan att det kändes poänglöst att utmåla Olof Palme som en som köpte sex av minderåriga.

Nu har jag sett filmen och tycker kanske inte att det var så farligt. Haken är dock att versionen för TV, DVD och Blu-ray är klippt som en direkt följd av kontroversen… Så hur illa originalet var lär jag inte få veta. Men om jag lägger detta åt sidan vidhåller jag ändå att det inte är så illa. Det är nämligen en stor skillnad på att medvetet försöka vilseleda. Det är en annan sak att leka med sanningen i en konstnärlig kontext. Givetvis är gränsen mellan dessa två sfärer flytande och det är det som gör det så svårt. Vad jag är ute efter är att inom den konstnärliga friheten kan finnas en poäng med att lika med sanningen. Jag uppfattar Call Girl som en kall skildring av ett system där unga flickor utnyttjas av maktens män. Geijeraffären uppskruvad till max. Fokus i filmen ligger inte på exakt vilken förövare som gjorde vad, fokus ligger på flickornas erfarenhet, hur dom hamnade där dom hamnade. Vilka mekanismer som kan spela in. Hur själva samhällsstrukturen inte nödvändigtvis föder detta, men som väl möjliggör det.

Det här skildrar Call Girl oerhört effektivt. Det är inget tvång, det är inte svart eller vitt. Karaktärerna har olika agendor och även om utfallet är tragiskt så är det samtidigt begripligt. Det är väl det som gör det extra tragiskt och som gör Call Girl till en meningsfull film. Utöver bra skådespelarinsatser är det dessutom oerhört läckert fotat och så är jag dessutom väldigt svag för historiska Stockholmsskildringar!

Det ingår inget extramaterial vilket är synd. Det har ju funnits en del att säga om filmen…

:-)