Family Plot

Jag kommer gör ett avsteg från den allrådande principen på den här bloggen. Som säger att jag recenserar produkter, inte filmer i sig. Alltså, kommer det en box så recenserar jag hela boxen när jag är klar. Min julklapp Hitchcock – The Masterpiece Collection kommer dock bli ett undantag. Ett mastodontinlägg med 14 inlägg som kanske drar ut väldigt på tiden blir helt enkelt ogörligt. Så jag frångår principen och tar filmerna var för sig och så knyter jag ihop säcken med ett avslutande inlägg om själva boxen när jag väl är i mål.

Efter Frenzy var det dags för Family Plot (1976) som blev Hitchcocks sista film. Hitchcock fyllde gärna sina filmer med humoristiska inslag men här ryms själva filmen inom genren komedi. Vilket inte är min favoritgenre. Just därför är det kul att Family Plot är en underhållande och sevärd film. Ännu en gång. Absolut inte något av Hitchcocks bästa utan han lämnar scenen med en liten bagatell om en diamantstöld.

Extramaterialet utgörs av en intressant dokumentär. Tyvärr är bildkvaliteten på Family Plot riktigt risig och inte alls godkänd.

:-)

Frenzy

Jag kommer gör ett avsteg från den allrådande principen på den här bloggen. Som säger att jag recenserar produkter, inte filmer i sig. Alltså, kommer det en box så recenserar jag hela boxen när jag är klar. Min julklapp Hitchcock – The Masterpiece Collection kommer dock bli ett undantag. Ett mastodontinlägg med 14 inlägg som kanske drar ut väldigt på tiden blir helt enkelt ogörligt. Så jag frångår principen och tar filmerna var för sig och så knyter jag ihop säcken med ett avslutande inlägg om själva boxen när jag väl är i mål.

I och med Vertigo har jag avverkat boxens 50-talsfilmer och tar faktiskt ett skutt fram till 70-talet. Frenzy (1972) ska enligt uppgift vara en återgång till mer klassisk Hitchcock efter att han blev lite experimentell under 60-talet. Den är en hyffsat rak historia som utspelas i London. En seriemördare härjar och vår huvudperson blir indragen. Det är faktiskt en väldigt underhållande film, fylld med humor men aldrig för mycket. Samt såklart en väldigt tät atmosfär.

Extramaterialet utgörs av en dokumentär från 70-talet.

:-)

Vertigo

Jag kommer gör ett avsteg från den allrådande principen på den här bloggen. Som säger att jag recenserar produkter, inte filmer i sig. Alltså, kommer det en box så recenserar jag hela boxen när jag är klar. Min julklapp Hitchcock – The Masterpiece Collection kommer dock bli ett undantag. Ett mastodontinlägg med 14 inlägg som kanske drar ut väldigt på tiden blir helt enkelt ogörligt. Så jag frångår principen och tar filmerna var för sig och så knyter jag ihop säcken med ett avslutande inlägg om själva boxen när jag väl är i mål.

Efter The Man Who Knew Too Much är det nu dags för Vertigo (1958). En film som tillhör den där exklusiva kategorin som då och då brukar utnämnas till världens bästa. Och även det såklart bara är subjektivt så säger det ändå något. Jag har inte sett Vertigo förut och jag har ingen illusion om att jag skulle utnämna den till världens bästa. Men det är en väldigt bra film, en film som dessutom tjänar på att analyseras och ses om. Det finns så många lager av besatthet som pågår… Utöver att behandla detta fenomen är det dessutom en story med en oväntad vändning som känns totalt oförutsägbar. Det är verkligen en ruskigt effektiv film.

Bildkvaliteten är helt klart godkänd. Det ingår några dokumentärer och dessutom medföljer ett kommentarspår med av alla människor Willam Friedkin.

:-D

"The Karnstein Trilogy"

 

Inom ramen för mitt vampyrtema har jag avverkat den så kallade The Karnstein Trilogy. En trippel filmer av Hammer Films från 70-talet, löst baserade på 1800-talsromanen Carmilla som utspelas i Österrike under 1800-talet och som handlar om den fördömda ätten Karnstein. Filmerna alltså. De kombinerar låg budget med vampyrism, nakna bröst samt lesbiska övertoner. Filmerna är på DVD med rätt kass bildkvalitet och det saknas textning och extramaterial. Bortsett från den sista som har en bortklippt scen samt ett litet häfte.


The Vampire Lovers

The Vampire Lovers (1970) är en film som storymässigt har rätt stora likheter med Dracula. Alltså i stora drag. En främling dyker upp, gör ett intryck, en kvinna insjuknar, det uppstår diskussioner kring lämpligheten med att placera ut vitlök i hennes rum. Och så vidare… Den stora skillnaden är att personen som dyker upp inte är en greve från Transsylvanien utan den hypnotiska Ingrid Pitt. Filmen har som sagt ingen vidare budget och bitvis är det lite ostigt, men å andra sidan finns en rad scener som inte behöver skämmas för sig.

:-I


Lust for a Vampire

Uppföljaren Lust for a Vampire (1971) är betydligt svagare. De blodiga specialeffekterna är förvisso rätt spektakulära men bortsett från dessa är filmen en röra med ofta usla skådespelarinsatser.

:-(


The Twins of Evil

The Twins of Evil (1971) är faktiskt inte så dum utan är en kompetent film i sin genre. Omslaget på DVD:n är gräsligt men speglar ändå rätt bra vad som pågår: Ett par tvillingar varav den ena är ondskefull medan den andra är oskuldsfull, en slemmig aristokrat och på det lite häxbränningar. Plus Peter Cushing som efter att ha spelat en helt annan roll i den första filmen här spelar kompromisslös häxjägare.

:-I

Company of Heroes

I min värld är Company of Heroes ett dataspel i genren som brukar kallas för realtidsstrategi, som har några år på nacken (som för övrigt tydligen ska få en uppföljare om någon månad). Nu finns även en film med titeln Company of Heroes (2013) som jag varken tror eller hoppas har någon koppling till spelet. Hoppas eftersom jag verkligen gillar spelet medan filmen visade sig var genomrutten.

Amerikaner borttappade bakom linjerna tar på egen hand på sig att sätta stopp för en superbomb som dom råkar springa på. Under resans gång tar dom dessutom hjälp av en ryss och en engelsman (Vinnie Jones…) som bara råkar springas på längs vägen. Alltså… Alla krigsfilmer behöver inte aspirera på att vara dokumentära. Mer äventyrsbetonade berättelser inom ramen för krigsfilmen har också ett existensberättande. Men det här är så urbota korkat och ospännande att man inte vill annat än snabbspola. Kopplingen till dataspel är inte så dum eftersom det känns som om filmen är gjord av småpojkar vars främsta kunskapskälla om andra världskriget nog utgörs av just dataspel. Filmen är nämligen som en snitslad bana där det vid varje station skjuts en hel del. Det är allt. (Den Tiger som syns på omslaget finns givetvis inte med i filmen. Det förekommer dock några andra stridsvagnar men det handlar om konverteringar som jag inte har någon aning om ens vad dom ska föreställa att representera?).

:-=

The Man Who Knew Too Much

Jag gör ett avsteg från den allrådande principen på den här bloggen. Som säger att jag recenserar produkter, inte filmer i sig. Alltså, kommer det en box så recenserar jag hela boxen när jag är klar. Min julklapp Hitchcock – The Masterpiece Collection kommer dock bli ett undantag. Ett mastodontinlägg med 14 inlägg som kanske drar ut väldigt på tiden blir helt enkelt ogörligt. Så jag frångår principen och tar filmerna var för sig och så knyter jag ihop säcken med ett avslutande inlägg om själva boxen när jag väl är i mål.

Efter den lite udda The Troble with Harry var det dags för en mer traditionell Hitchcock: The Man Who Knew Too Much från 1956. Som tydligen är en nyinspelning av samma film av Hitchcock från 1934. Filmen är en utmärkt thriller! Amerikansk familj befinner sig i Marocko och blir indragna i en komplott. Mannen får del av information som det hade varit bättre att vara utan och för att försöka ta sig ur situationen blir han indragen i lögner och intriger. The Man Who Knew Too Much är ingen tung film och inte ett av Hitchcocks mästerverk utan en välsvarvad thriller helt enkelt. Vilket för övrigt inte är särskilt enkelt.

Efter att ha blivit imponerad av bildkvaliteten i de tidigare filmerna är det trist att konstatera att The Man Who Knew Too Much har en rätt svajig skärpa. Ibland ser det bra ut, ibland förskräckligt. Extramaterialet består av en dokumentär på dryga 30 minuter. Där jag fick lära mig att sången Que Sera, Sera (Whatever Will Be, Will Be) faktiskt skrevs för The Man Who Knew Too Much. Det var mer än jag visste innan.

:-)

Berättelsen om Pi

Ända sen jag såg trailern till Life of Pi (2012) har jag varit nyfiken. Den såg väldigt spektakulär ut och liknade inte något jag tidigare sett. I det rymdes viss tveksamhet inför storyn... en pojke och en tiger på en båt, vad kan man göra av det? En hel del faktiskt! Det jag gillar med filmen är att den låter händelserna ta tid. Så även om upplägget är absurt så förmedlas ändå känslan av att så här skulle det - givet förutsättningarna - kunna gå till. Jag gillar att relationen sakta byggs upp och att det kryddas med motgångar. En annan aspekt jag gillar är att själva havet utgör en karaktär, det guppar och gungar och känns påtagligt.

Filmen är bitvis väldigt udda och har en del religiöst mumbo jumbo som inte når några vidare djup rent teologiskt. Men det är en rolig och väldigt välgjord film. Det är kul med filmer som inte är förutsägbara.

Life of Pi ser extremt bra ut på Blu-ray. Extramaterialet består av 90 min dokumentärer där man är lite väl okritiskt inställd till filmen.

:-)

Dödslistan

La mer à l'aube (2011) är ännu en fransk film om motståndsrörelsen under andra världskriget. Tysk officer mördas och detta ska kompenseras med att 150 personer ur civilbefolkningen ska avrättas. Det är som upplagt för känslosvall men filmen känns platt. Konstig, rörig, märkligt skådespeleri. Det kanske är jag som är härdad men jag känner ingenting för den här filmen.

På DVD:n medföljer en rörig dokumentär om de verkliga händelserna bakom filmen som jag inte orkade se klart. Omslaget gör ett skamlöst försök med hakkorstricket och låter en svastika uppta en fjärdedel av motivet...

Och det är något med den framträdande mannen på omslaget som fortsätter att spöka. Å ena sidan är det samma skådespelare som gör det oförglömliga porträttet av Goebbles i Der Untergang. Samtidigt spelar han här Ernst Jünger, en dekorerad tysk vars skildring av det första världskriget I stålstormen jag slukade för några år sen. Var han alltså med i SS? Från boken vill jag minnas att han var väldigt stolt över sin Pour le Mérite. Som är framträdande på omslaget och i filmen men som inte delades ut när väl Hitler tog maken. Men min okunskap är pinsam och jag måste uppenbarligen undersöka detta närmare.

:-(