Female Agents

Female Agents? Hakkorstricket? Seriöst? Les Femmes de l'ombre (2008) är en fransk film som inte alls är lika B som omslaget till denna DVD kan få en att tro. Om jag förstått saken rätt baserar sig filmen relativt löst på verkliga händelser och personer. I huvudrollen finns Sophie Marceau som jag varit lätt förälskad i pga. Braveheart. Hon spelar en iskall motståndskvinna som omger sig med likasinnade. Det är fascinerande samtidigt som det inte riktigt går att ta sig till. Tyvärr. Berättandet är lite flackigt så det blir svårt att riktigt hänga med vad som händer och varför? Men det är alltså inte dåligt. Gillar man genren skulle jag dock föredra L’armée du crime. (Vad är det med dessa ständigt återkommande snygga fransyskor?)

Bildkvaliteten är ojämn vilket innebär att den är bitvis väldigt bra, bitvis tveksam. Extramaterial saknas.

:-I

Rocky

Var säkert 15 år sen jag såg den första Rocky (1976). Jag har alltid försvarat den filmen, hävdat att det är en kvalitetsfilm som inte ska sammanblandas med uppföljarna. En ståndpunkt som i filmsammanhang inte är ett dugg kontroversiell. Men ändå, jag var lite nervös över att se om den för att se om hur det hela ligger till?

Det visade sig att jag hade både rätt och fel. Det är alltså en bra film, men den är lite, lite sämre än jag vill minnas. Visst är det en lite väl fantastisk historia om hur en avdankad gammal boxare får chansen mot världsmästaren. Det geniala med Rocky är dock att den historian nästan framstår som trovärdig. Nästan alltså. För om man djupanalyserar den fattar man att det inte skulle kunna hända. Presentationen är sådan att man ändå köper det hela, där och då. Stallone är faktiskt riktigt bra som småkorkad boxare. Det här var innan 80-talet då han blev ett varumärke som tävlade med Schwarzenegger. Å andra sidan är det nästan lite parodiskt hårdkokt amerikansk östkust. När jag tittar på Rocky får jag en lätt förståelse för påståendet om att Star Wars dök upp som en frisk fläkt i en otroligt grå och cynisk amerikansk filmkultur. (Själv gillar jag ju båda dessa sidor.)

Det är omöjligt att kritisera en film för att vara klyschig när det handlar om saker som blev klyschor tack vare filmen ifråga. Tänker förstås på träningssekvenserna i upptakten till matchen. Äh, Rocky är helt enkelt en bra boxningsfilm! Det räcker så.

Bildöverföringen är tyvärr dock inte så bra. Givetvis får man inte ha för höga krav på en film som har över 30 år på nacken. Men jag har ändå sett bättre resultat på andra gamla filmer. Att det inte ingår något bonusmaterial till denna ikoniska film känns rätt obegripligt.

:-)

Star Wars - Episode I - The Phantom Menace (3D)

Jag tänker inte delge mina synpunkter på Star Wars Episode I – The Phantom Menace (1999) här. Det sparar jag till min recension av Star Wars-boxen på Blu-ray. Jag är fullt medveten om att den har dragit ut orimligt länge på tiden men jag är klar med filmerna, måste bara avsluta bonusmaterialet till prequelsen.

Så eftersom jag har sett filmen på Blu-ray samt de två kommentarspåren blir det här fjärde gången jag ser Episode I i år... Vilket med tanke på att filmen i sig är ett trauma känns väldigt märkligt. Men det är bara att tugga i sig och acceptera att det innebär vissa förpliktelser att vara ett fan av Star Wars.

Istället för att kommentera filmen i sig kan jag fokusera på hur Lucas valt att paketera nyreleasen som nu gått upp på bio. När Lucas ska försvara prequelsen i allmänhet och Episode I i synnerhet inför såna som mig brukar han dra till med att originalen minsann också var ”kids movies”. Det där är ett påstående som det förvisso ligger någonting i men som ändå inte är helt sant. Visst tilltalar originalen barn och det var som barn som jag upptäckte dom. Men dom hade även något mer. Jag tänker inte här ta upp de idéer som Lucas hade när han skrev det första manuset, eller peka på vilka cineastiska influenser han hade. Det finns dokumenterat på annat håll. Att jämföra det med en film som mest ser ut som att den vill sälja ett tv-spel är revisionism. Som vanligt med Lucas med andra ord.

Det intressanta är nu att Lucas inte bara pratar om Episode I som en ”kids movie” utan även försöker sälja in den som en sådan. Den nya trailern har en speakerröst hämtad från Toy Story 2 och filmen går även med svenskt tal! Det här är nya grepp som absolut inte har något att göra med hur Star Wars tidigare har behandlats. Jag tänker dock inte nedlåta mig till att bli upprörd eller nåt sånt. I den här frågan skiter jag i hur Lucas nu behandlar filmen då Episode I ändå är en film som man är upprörd över. Det är liksom inte dubbandet till svenska som är problemet. (Om det däremot framöver kommer en trailer till Empire Strikes Back i 3D med speakerröst från Toy Story 2, då kommer jag släppa lös skoningslöst näthat).

Så hur fungerar denna ”kids movie”? (Vars barnvänliga intrig handlar om handelsembargon mot transportleder.) Till att börja med får påpekas att jag sett den i 3D men inte med svenskt tal. Vilket, så här i efterhand, kanske var fel val? Jag menar, det är ju inte så att man egentligen behöver se Episode I och ännu en gång höra Natalie Portmans outhärdliga förställda röst? Om inte annat hade det varit en intressant upplevelse att höra Jar Jar Binks tala svenska? Det tråkiga är att 3D-effekterna inte känns imponerande eller välgjorda. Nu är jag förvisso inget fan av tekniken i sig, men det gör det hela än mer poänglöst.

Så, nu vill jag inte se den här filmen mer på många, många år. Förresten, affischen är ett intressant kapitel. På den saknas både Jar Jar Binks och Anakin Skywalker. Dvs. de två karaktärer som såna som jag störde sig på mest. Varav den senare ju spelar en central roll i filmen. Vad säger det om hur man försöker sälja denna ”kids movie”?

:-(

Järnkorset

Upptakten till att jag såg Järnkorset (original: Cross of iron) (1977) påminner lite om typ ett avsnitt av Seinfeld. Jag och AS har krigsfilm som vår gemensamma nämnare och generöst nog föreslog hon att låna ut Järnkorset till mig eftersom jag inte sett den. När jag väl fick filmen visade det sig att det var en bränd DVD. Alltså, jag ser inte på brända filmer... Inte av moraliska skäl utan rent kvalitetsmässiga. Jag vill inte ha undertexter författade av någon 14-åring, jag vill kunna pausa och spola, jag vill ha riktiga menyer och jag vill försäkra mig om att det under konverteringen inte har uppstått någon kvalitetsförlust. Plus vad ska jag lägga upp för bild här på bloggen? Detta kunde jag av artighetskäl inte avslöja så vad jag gjorde var att jag gick och hyrde filmen på DVD... Nej, AS läser inte den här bloggen.

Hur som helst! Även om det talas engelska är det alltid intressant med andra världskrigsfilmer som skildras ur det tyska perspektivet. Det är östfronten och det råder uppgivenhet. Det som skildras är en intressant konflikt inom tyska armén. Konflikten står mellan en cynisk underofficer och en opportunistisk preussisk officer som är i desperat jakt att föräras just ett järnkors. Dialogen är välskriven och här ligger lite av filmens dilemma. Den är lite väl välskriven för att det ska kännas äkta. Mycket riktigt visade det sig att filmen baserar sig på en roman. En annan svaghet är stridsscenerna som känns totalt ointressanta. Det där synd då Järnkorset innehåller tänkvärda och intressanta element för den som är intresserad av ämnet. (Ang. stridsvagnar innehåller den ett antal fungerande T-34/85.)

Bildkvaliteten skiftar rejält mellan utom- och inomhusscener. Antar att bristerna inte har med bildöverföringen att göra utan med hur originalet är filmat? Denna rätt trista DVD innehåller inget extramaterial.

:-I

Midnatt i Paris

Woody Allen fortsätter att i ett högt tempo spotta ur sig filmer av skiftande kvalitet. You Will Meet a Tall Dark Stranger tyckte jag var underhållande. Den senaste, Midnight in Paris (2011), är dock bara halvkul.

Det är lite som en reklamfilm för Paris och det är väl kul. Däremot gillar jag inte att Owen Wilson spelar rollen som Woody Allen. Även om han gör det bra så är det som att det skär sig och jag kan inte låta mig bli på att störa mig på honom. Någon som man dock stör sig på men på det där bra sättet är Michael Sheen som enerverande besserwisser. Sen är ju Marion Cotillard väldigt bra, som vanligt.

Handlingen då? Lite är det en återgång till när Allen tog till udda grepp. Här består det udda greppet i att vid midnatt transporteras Wilsons karaktär till 20-talets Paris och interagerar med kändisar såsom Ernest Hemingway m.fl. Faktum är att dom inslagen är de mest underhållande i filmen.

Medelmåttig Allen, nu igen.

:-I