'Nam

"Sure you'll see some tank battles. But fighting in desert is very different from fighting in canopy jungle.

I mean 'Nam was a foot soldier's war whereas, uh, this thing should be a fucking cakewalk. I mean I had an M16, Jacko, not an Abrams fucking tank. Just me and Charlie, man, eyeball to eyeball.

That's fuckin' combat. The man in the black pyjamas, Dude. Worthy fuckin' adversary."

/Walter Sobchak (The Big Lebowski)


Någon gång i lågstadiet inleddes mitt livslånga intresse för det andra världskriget. Skildringarna av det kriget var ofta romantiserade. I alla fall för en liten pojke. Nej förresten, jag ska inte falla i fällan att påstå att det romantiserade bara tilltalar barn. Faktum är att olika krig tenderar att skildras väldigt olika i efterhand beroende på en rad olika skäl. Det brukar sägas att historien skrivs av segrarna vilket är ett påstående som Vietnamkriget bevisade inte nödvändigtvis alltid är sant. Där skrevs nämligen historien av förlorarna. Men när det gäller det andra världskriget gäller dock den där gamla sanningen. Det Tredje riket hotade friheten men de allierade gick samman och befriade världen från denna ondska. En tacksam berättelse. Och nazisterna passar så bra som filmskurkar. Plus att det hela kändes som en annan värld, det var händelser som hade inträffat före det kalla kriget. Allt det här gav förutsättningar till romantiska skildringar om en annan tid, när hjältemod ställdes mot ondska.

Jag är dock uppväxt på 80-talet och med det kalla kriget. Det totala kärnvapenkriget var ett påtagligt hot. Det var inte en tid för hjältemod utan en tid av hopplöshet. Vietnamkriget var ju bara en av många brickor i det globala spelet om det kalla kriget och när jag gled in i tonåren hade de amerikanska Vietnamfilmerna börjat dyka upp. Vietnamkriget var ett trauma för det amerikanska folket och det märktes i filmerna. Det var inga hjältesagor. Tvärtom var utgångspunkten allt som oftast att unga amerikaner skickas till en plats dom inte förstår sig på för att utkämpa ett krig som inte kan vinnas. Det var inga äventyr utan det handlade mest om att försöka överleva. Givetvis är även detta en förenkling av verkligheten. Som alla skildringar alltid är. Poängen är att jag som svartsynt tonåring mitt under kalla kriget tilltalades av dessa berättelser som kontrasterade mot det till synes barnsliga andra världskriget.

Det finns många komponenter som lett till att så många fantastiska krigsfilmer utspelas just under Vietnamkriget. 68-rörelsen och amerikanska militärens oförmåga att förstå hur man styr information är två. Jag hoppas jag har fel men jag tror aldrig att vi kommer att få se lika bra filmer som utspelas under exempelvis de båda Irakkrigen.

Jag låter Apocalypse now vara ett avstamp för att se och framförallt för att se om filmer om Vietnamkriget! (Den suveräna Full metal jacket och den utmärkta Tigerland får ursäkta då jag sett dessa relativt nyligen och kommer därför inte att se om dem.) Till skillnad mot min genomlysning av det första världskriget handlar det här dock inte om att försöka ta någon slags helhetsgrepp utan endast om att se bra film!