I hyrhyllan står helt plötsligt två filmer från 2010 vars huvudroll utgörs av en manlig musiker som lever osunt och som inte är världens bästa pappa för hans son. En amerikansk dokumentär och en svensk biografisk spelfilm.
Lemmy
Lemmy är helt enkelt en dokumentär om Motörheads legendariske frontfigur. Fokus ligger på nutid men det görs även tillbakablickar på hans uppväxt och karriär. Liksom Keith Richards är Lemmy något av ett mirakel. Han borde inte leva. Vet inte om han slutat med drogerna men han har i alla fall inte slutat supa eller kedjeröka.
Hans liv verkar bestå av två delar: Antingen är han på turné eller så sitter han framför ett arkadspel på Rainbow room och dricker Jack Daniels och cola. I timmar. ”Lemmy” innehar många positioner på spelets rekordlista... Han bor i en lägenhet i närheten och det är fascinerande att se hur mycket skit och samlargrejer han har proppat den med. En vägg pryds enbart av flaggor och andra föremål från Tredje riket. Eventuella tveksamheter inför detta viftar han bort med ”I’ve had four black girlfriends, ok?”. Man får aldrig riktigt något grepp om honom vilket är i linje med hans roll som enstöring som går sin egen väg.
Det är lite kul att höra intervjuer med flera av de största inom hårdrocken där alla är överens om Motörheads storhet. Detta uppblandat med en massa roliga anekdoter. Enbart hyllningar kan bli tjatigt i längden men det fungerar bra här. Lemmy är inte fantastisk men informativ och småtrevlig. Filmen Lemmy alltså.
På skivan medföljer en kort dokumentär om dokumentären samt lite utförligare material.
:-I
Cornelis
En spelfilm om Cornelis Vreeswijk, kan det vara något? Är väl inget jättefan av honom men jag hoppades på en skön tidsresa, lite allmänbildning och att få se lite vackra Stockholmsbilder. Faktum är att Cornelis levererar allt detta! Vad skönt att skådespeleriet överlag är nedtonat och inte teateraktigt. Tycker Hank von Helvete gör bra ifrån sig även om den norska dialekten av förklarliga skäl då och då bryter igenom. Den enda som stör är faktiskt Johan Glans. Inte för att han är dålig utan för att han är just Johan Glans. Tråkigt för honom att det är så och tråkigt för mig att varje gång han dyker upp så sitter man och småskrattar åt Kvarteret Skatan.
Vad kan man säga om personen Cornelis? Jag konstaterar kort och torrt att han var en fascinerande individ som gick sin egen väg. Det jag gillar med filmen är dock att den inte ensidigt hyllar denna egensinnighet utan även visar upp myntets mörka baksida.
För övrigt är fotot väldigt snyggt och många gånger storslaget. Amir Chamdin har gjort en väldigt snygg film!
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar