söndag 15 november 2009

Antichrist


Undrar när jag senaste gången köpte ett nysläpp av en ny film på DVD? Kan inte minnas när det skulle ha varit? Vad jag menar? Jo, nu för tiden släpps de nya filmer som jag vill ha på Blu-ray så på DVD köper jag bara gamla filmer. Med undantag för Antichrist (2009) då den bara släpps på DVD…

Har varit sugen på Lars von Triers naturskräckis ända sen jag först hörde talas om den och blev ytterligare lite sugen när den hätska debatten dök upp i kultursidorna i samband med biopremiären. Folk har på riktigt varit upprörda över att filmen, och/eller Lars von Trier själv är ”kvinnohatande”. Normalt brukar jag inte orka kommentera när folk istället för att konsumera ett konstverk för vad det är filtrerar det genom sin egen världsbild och strävanden. Jag tycker ofta att så är fallet när något utnämns som ”kontroversiellt”. Att påstå att Undergången ”glamoriserar Hitler” eller att 300 skulle vara ett ”amerikanskt rasistiskt slagträ mot Iran” säger ofta mer om dig och dina utgångspunkter i någon slags kultur- eller politisk debatt och handlar mer om positionering än om filmen i sig. Så jag brukar avfärda sånt nonsens.

Men i just Antichrist är det dock inte riktigt lika lätt att vifta bort eftersom den medvetet undersöker kvinnoförtryck ur ett historiskt perspektiv samtidigt som den behandlar frågan om ondska och det kvinnliga i en modern kontext. Ska ändå försöka orda så lite som möjligt om ”debatten” eftersom om man vill det kommer man att se Antichrist som ett konstverk som tar sin plats i en tusenårig tradition att demonisera kvinnor…

… eller så ser man den för vad det är. De flesta känner väl till storyn. Ett par förlorar sitt barn när det råkar ut för en olycka medan de är upptagna med att ha sex. Kvinnan (Charlotte Gainsbourg) faller in i en paralyserande depression fylld av smärta och ånger medan mannen (Willem Dafoe) kallsinnigt distanserar sig. Då han är terapeut får han för sig att han ska behandla Gainsbourg (rollerna har inga namn) vilket givetvis är en usel idé av så många olika skäl. Antingen är man i det här läget enkelspårig och ser en skildring av att det dåliga är det kvinnliga. Eller så ser man en kvinna som i en obeskrivlig och fruktansvärd livssituation tar på sig skuld, agerar irrationellt (vad det nu kan betyda i sammanhanget?) och en man som inte gör något bra för att hjälpa situationen. Och man måste väl kunna skildra även kvinnliga psykopater?

Ånej, nu är jag inne på ”debatten” igen. Svårt att låta bli när den varit så hätsk men nu ska jag verkligen göra det. Antichrist är en väldigt jobbig film rent känslomässigt. Samtidigt som det är en film som skickligt arbetar med konventionella skräckknep. Scener ur ett äktenskap möter The Shining är en gräslig liknelse inser alla som sett dessa tre filmer men jag kommer inte på något bättre. Men ska man försöka får man konstatera att det mer handlar om Bergman-relationsdrama än skräck, om det nu kan vara någon hjälp i kategoriseringen?

Antichrist innehåller i princip endast två skådespelare och med den bördan är det skönt att konstatera att dom gör det så bra. Gainsbourg och Defoe är kusligt fantastiska! Sex har en central roll och ger en hel del på den fronten. Den tredje närvaron är naturen själv och här lyckas von Trier på ett väldigt närvarande vis skildra det där som kan vara så obehagligt med skogen. Inte det spöklika med dimma och hoande ugglor som klichén kanske föreskriver utan snarare djurkadavret, fästingen, det ruttnande trädet. Nature is Satans church indeed.

När jag som nu tenderar att skriva och skriva och inte känna behov av att knyta ihop säcken betyder det att det handlar om något som påverkat en. Så där det med Antichrist. Den dröjer sig kvar, den ställer frågor. Klyschor, ja. Men så ligger det till.

Bildkvaliteten är överlag väldigt bra. Naturliga färger och bra skärpa! von Trier har jobbat mycket med ljudet och de fallande ekollonen som smattrar mot plåttaket är kusligt att höra. Långt från Dogma. Tyvärr saknas extramaterial.

:-)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar