Slaget vid Passendale / Fiendeland

Ok, nu drar förstavärldskrigstemat igång på allvar. Inleder med att se en ny film och se om en med några år på nacken


Slaget vid Passendale

Slaget vid Passendale (Passchendaele) (2008) är en kanadensisk film som följer ett kanadensiskt befäl som blir hemskickad pga. stridströtthet men som av anledningar som jag inte vill avslöja måste återvända till skyttegravarna.

Filmen har en del svagheter bland annat med vissa mycket märkliga och orimliga vändningar som man slängt in för att historien ska gå ihop, vilket den alltså inte riktigt gör. Och jag inbillar mig att en anledning till att man inte riktigt känner för huvudrollsinnehavaren Paul Gross är att han inte känns närvarande vilket kanske beror på att han även är filmens regissör? På pluskontot finns några riktigt snygga stridsscener. Man har investerat i att det ska se mäktigt ut och det lyckas man med! Och på det hela flyter filmen på rätt bra.

Bildkvaliteten är ok, extramaterial saknas.

:-I


Fiendeland

Fiendeland (2005) har jag redan skrivit om här. Vidhåller. Det är en riktigt vacker film även om den innehåller lite mer sång än jag mindes. Vad menar jag med det? Kolla upp filmen så hajar du.

Det är dock lite oklart vad filmen egentligen heter? Originalnamnet är Joyeux noël, på framsidan står det Fiendeland med undertexten ”En dag utan krig” och när förtexterna rullar står det bara det på undertexterna: En dag utan krig. Sen undrar man varför det är ett flygplan på omslaget då det inte förekommer några sådana i filmen. Nåväl, detaljer.

:-)


Konstaterar att båda filmerna har ett starkt antikrigsbudskap och det är väl inte så konstigt. Krig i sig är ofattbart och just första världskriget framstår som extra obegripligt. Å andra sidan är det lite tjatigt att alla filmer om ett visst krig framställer just den konflikten så ensidigt. För så enkel är ju inte verkligheten. Jag syftar på att första världskriget alltid är fel och obegripligt, det andra världskriget är hemskt men absolut nödvändigt om man är amerikan men helt fel och destruktivt om man är tysk. Och amerikanska Vietnamfilmer handlar alltid om att konflikten inte går att vinna och därför är poänglös. Osv.

Public Enemies

Är ju ett enormt fan av Michael Mann så när det dyker upp en ny film av honom är man minst sagt förväntansfull! Och om huvudrollerna innehas av Johnny Depp och Christian Bale kan det väl bara bli bra? Eller? Nja, för mig handlar Manns filmer framförallt om stämning, situationer och miljöer. Inte nödvändigtvis om stort skådespeleri. Så det fanns viss oro att Depp skulle ta för stor plats.

Men i princip är det inget problem för i Public enemies (2009) är Depp relativt återhållsam, så pass återhållsam man nu kan vara när man spelar en så pass spektakulär figur som gangstern John Dillinger. Han känns bara lite, lite som den där seriefiguren som man var rädd att han skulle kunna framstå som. Men det beror nog även på att filmen utspelar sig på 30-talet. Hur jordnära man än gör det är det alltid svårt att helt tillägna sig den världen. Det är något med kostymerna och dekoren som sätter sig i vägen, som påminner om att det är film.

Bale är rätt träig som polisen Melvin Purvis som har uppdraget att sätta dit Dillinger. Han är ju bra på såna där tysta och kalla roller men känns ändå lite off. Bäst bland överlag bra skådisar är dock Marion Cotillard som spelar Dillingers flickvän Billie Frechette.

Action och spänning är som alltid hos Mann på topp och man får den där rejäla dosen av automatvapen man ser fram emot. Däremot har filmen problem med strukturen. Det känns ryckigt, man hoppar mellan scener och det går för fort. Helt plötsligt utförs ett rån och så är det över innan man hinner blinka. En annan sak som fungerar mindre bra är Manns besatthet av att filma digitalt. Ibland ser det fantastiskt ut men ofta ser det billigt och taffligt ut. På ett sätt som jag inte tycker att vissa av hans tidigare (digitala) filmer gör.

Bildkvaliteten på Blu-ray är riktigt vass. Ljudet pendlar mellan att vara så mäktigt som man vill och att vara lite burkigt. Tror det var en bieffekt av någon slags strävan efter äkta. Annars kan jag inte kommentera så mycket om den här utgåvan. Jag såg filmen hos MA som har en förmåga att komma över saker som ännu inte släppts... Men jag kommer att införskaffa den om några veckor, se om den och återkommer kring detta med extramaterial.

Det här känns inte som en hyllning och det är det inte. Men, bara för att Public enemies inte är ett mästerverk betyder det inte att det inte är en bra film. För det ÄR en bra och spännande film! Frågan för framtiden är hur?

:-)

Dags att besätta skyttegravarna!

Sådär, nu får det räcka med andra världskriget för ett tag. Alltså, sen jag var liten har jag varit besatt av den konflikten och det är något jag alltid kommer att vara. Men med tanke på hur otroligt närvarande det kriget är känns det märkligt att en konflikt som utspelades kort innan och som faktiskt är historiens näst mest omfattande krig märks så lite.

Jag tänkte ändra på detta och har laddat upp med filmer, dokumentärserier och böcker. En tid framåt är det första världskriget som gäller! Givetvis har jag koll på det mest grundläggande men vad jag vill göra är att fördjupa mig. Det är i alla fall min plan och om jag lyckas med att verkställa den så kommer det att märkas på den här bloggen.

Hakkorstricket

Va fan nu då?! För visst hajar man till när en nazistsvastika stirrar tillbaka på en. Inget konstigt med det, symbolen är den mest laddade av alla i alla fall i vår del av världen och dessutom är den ju rent grafiskt väldigt slagkraftig.

Det här är ett faktum som sluga och många gånger lata filmbolag gång på gång utnyttjar i sin marknadsföring. Symbolen missbrukas nämligen på omslag där jag antar att syftet är att få en film sticka ut i hyllan och fånga ens uppmärksamhet. Och då jag föredrar snygga omslag framför billiga knep är detta något jag retar mig på. Men vänta nu kanske någon utbrister, är det inte en märklig invändning att klaga på ett hakkors på omslaget av en film som på ett eller annat vis faktiskt handlar om nazityskland? Förvisso. Men måste det betyda att ALLA dessa filmer som jag skrivit om sen jag startade den här bloggen har en hakkorsflagga på omslaget (med endast ett ynka undantag)? Borde det inte vara möjligt att även inte ha en svastika på omslaget? T.ex. om det handlar om en film där det inte förekommer några hakkors i själva filmen?

Sen vet jag inte vilka som är mest störande? De med starka färger som uppenbarligen försöker synas eller de som i någon slags missriktad plikttrogenhet känt att dom velat kvotera in en pyttesvastika i ena hörnet?

Några Filmer där symbolen har en framträdande roll är Djävulens arkitekt – Hitler & Speer, Eichmann – Dödens underskrift och Good.

En konstigt placerad flagga finns på The bridge, Den slutgiltiga lösningen och The fallen.

Och så har vi dom där fåniga och omotiverade småflaggorna i Attentatet mot Hitler och Flamman och citronen.

Good

I Good (2008) spelar Viggo Mortensen en akademiker i tredje riket som skrivit en roman där ämnet dödshjälp berörs. Den nya regimen fattar intresse för boken och då de eftersträvar intellektuell cred försöker dom att få med honom i det allmänna SS. Han erbjuds karriärfördelar om han går med och gör han det inte riskerar han att bli motarbetad. Den ökade makten lockar och även om han inte gillar nazisterna kan dom väl ändå inte vara så farliga? Dom är ju bara ett övergående fenomen. Det filmen lyckas bra med är att skildra hur någon som från början inte ens ville gå med i partiet sakta men säkert tar steg för steg då just det i varje situation framstår som det bästa valet, det minst krångliga. För att slutligen befinna sig i en situation där han under kristallnatten blir inkallad för tjänstgöring och han helt ”plötsligt” stirrar på sig själv i spegeln, iförd sin svarta uniform med dödskallemärke.

På minussidan känns filmen tyvärr väldigt ryckig. Det är svårt att känna att skådespelarna är på riktigt och faktumet att dom pratar med ett markant brittiskt uttal hjälper inte till. Det känns teatralt och visst är det så att filmen baserar sig på en pjäs. Mortensen ska föreställa förvirrad mer än något annat och för att förstärka det här vickar kameran i tid och otid på ett rätt irriterande vis. Och när han är riktigt virrig yttrar sig det genom att en och annan folkmassa börjar sjunga i kör vilket mest känns märkligt.

Bilden är lite suddig men det känns lite som ett grepp för att åstadkomma en diffus känsla. Extramaterial ingår ej. Omslaget är till synes drabbat av ett svårt fall av hakkorstricket men faktum är att det i just den här filmen känns ganska berättigat. Det förmedlar känslan av hur han tyngs ner. Men visst, svastikan tar upp löjligt stor plats...

Good är en intressant film i ett nödvändigt ämne men som tyvärr är lite hackig och opersonlig.

:-I

Död snö

Strages påstående att Död snö (2009) hyllas som ”den bästa nazizombiefilmen någonsin” har fått många att dra på smilbanden. Men frågan är hur många som faktiskt har satt sig ner för att titta på filmen?

Handlingen i Död snö är inte helt unik. Ett gäng ungdomar beger sig ut till en avlägsen plats, i det här fallet en fjällstuga, för att fira semester. Men allt är inte frid och fröjd för ute i mörkret döljer sig en fara... Samma gamla vanliga med andra ord. (Problemet med att ringa efter hjälp löser man för övrigt med att mobiltelefoner ju inte har täckning på fjället.)

Död snö är totalt fantasilös och allt som brukar hända i en zombiefilm händer. Vilket i och för sig känns högst medvetet. Själv tycker jag att det mer än något annat är tråkigt för det blir liksom för många nickningar till diverse genrefenomen. Man måste faktiskt inte ha med motorsågar och hagelgevär bara för att det är en zombiefilm. Men antagligen tycker filmmakarna att det är precis vad man måste. Synd, jag hade gärna sett en film med en lite mer norsk prägel, vad det nu skulle innebära? Dock är skådespelarna bra, det är bra splatter, zombierna ser bra ut och det är känns lite nytt med zombies i snö. Och fotot är faktiskt fantastiskt vackert!

Bildkvaliteten är häpnadsväckande bra! Inte bara i detaljerna utan bilden har riktigt bra djup. Ingår även några dokumentärer samt ett kommentarspår.

Död snö är en sån där film där idén är bra mycket roligare än resultatet.

:-(

Mean Streets

Fortsätter beta av min måste-se lista. Mean streets (1973) är Scorceses första gangsterfilm. Robert De Niro och Harvey Keitel medverkar och det här är alltså en försmak till vad som komma skulle, sådant som Goodfellas, Casino och The Departed.

Mina förväntningar var med andra ord rätt höga. Tyvärr infriades de inte efersom Mean streets är en sjukt ojämn film. Det som är kul är att grunderna är på plats: New York, det konstanta tjafsandet, katolicismen, våldet, experimentella kameraåkningar, cameo av mamma Scorsese samt rockmusiken. Men det blir aldrig så dynamiskt som man är van vid utan tvärtom är det lite för ofta mer än något annat rätt långtråkigt. Dom tjafsar och tjafsar och det liksom händer ingenting. Något som dock känns lite fräscht är att det här verkligen handlar om en inblick i botten av maffians näringskedja. Scorsese har i sin karriär jobbat med olika nivåer men här är den första skildringen av de som befinner sig allra längst ner.

Bildkvaliteten är usel. Det är för mörkt och skärpan är frånvarande. Illa. Dessutom är det bara mono-ljud vilket jag kan ha förståelse för men det låter verkligen inte bra. Extramaterial saknas.

Ingen vidare utgåva av en ojämn film. Det finns mycket som är bra men det lyfter inte.

:-I

Angel Heart - special ed.

Angel heart (1987) har legat på min måste-se lista ett bra tag och härmed är den avprickad. Mickey Rourke spelar en privatdetektiv i 50-talets New York som av en obehaglig Robert De Niro får i uppdrag att finna en viss person. Detta får honom på en resa till New Orleans där han stöter på mord, övernaturligheter, voodoo och en halvnaken Denise Huxtable.

Resultatet är en bra mysteriefilm där framförallt stämningen är behållningen. Det är något speciellt med det mystiska, svettiga och blodiga som spelas upp.

Tyvärr är bildkvaliteten inget vidare och det är bara stereoljud. Som extramaterial ingår en kort dokumentär samt ett intressant kommentarspår med regissören Alan Parker (vad är grejen med alla dessa brittiska regissörer som gör bra amerikansk skräck?).

Utgåvan är kanske inget vidare men filmen är bra. Rekommenderas!

:-)

X-Men Origins - Wolverine

Hade jag sett Wolverine (2009) när jag var 13 år gammal skulle det ha varit min favoritfilm och jag hade sett om den säkert hundra gånger. Precis som hos löjligt många andra Marvelnördar var nämligen Wolverine bland superhjältar min favorit. Den buttre, cigarrökande outsidern med de sylvassa klorna framstod som höjden av cool. Han gick sin egen väg, han var brutal och han hade ett omöjligt förhållande med en (kvinnlig) yakuza-boss.

När filmen X-men (2000) dök upp kände jag mig mest av allt lättad. Även om filmen i sig inte är något mästerverk kändes den helt ok och framförallt var det mest viktiga uppfyllt: Hugh Jackmans Wolverine funkade.

Tyvärr är det få saker som funkar med själva filmen Wolverine. Till att börja med är jag totalt ointresserad av att få veta hela hans bakgrundshistoria då denna behandlats precis tillräckligt i de två första X-men filmerna. Vilket möjligen är en konstig invändning då filmen ju heter X-men origins, så uppenbarligen är själva syftet att just berätta en bakgrundshistoria. Så ok.

Men jag har svårt att tro att det fanns något uttalat syfte att göra en så här tråkig film. För det är vad det är. Det är inte direkt jättedåligt, vi snackar inte uselhet à la Elektra eller Catwoman. Däremot känns det fruktansvärt poänglöst och långtråkigt. Och av någon anledning ser de där klorna så sjukt dataanimerade ut. Sämre än i X-men vilket är helt obegripligt. Efter en timme var jag faktiskt beredd att inte ge Wolverine bottenbetyg men det ändrades tyvärr i den gräsligt fula och genomdåliga slutscenen.

Givetvis är bildkvaliteten riktigt bra. Det ingår även ett kommentarspår samt en drös dokumentärer men jag kände noll behov av att veta mer om den här tråkiga historien. Omslaget ovan stämmer dock inte 100% över med den version som jag hyrde. Motivet är detsamma men här saknas de två citat som pryder omslaget. De två mest positiva citat man kunnat hitta i svenska recensioner är faktiskt, på riktig: ”hygglig spänning” och ”bitvis snyggt”... Ridå.

:-=

Choke / Echelon Conspiracy

Frugan spontanhyrde två filmer vilket medförde att man påmindes om varför man ska vara väldigt försiktig med att göra så. Vi började med att se den första men var tvungna att stänga av efter en kvart. Vilket vi även var efter att ha sett en kvart av den andra. Det är i såna lägen som man är glad över den där samlingen av bra filmer i bokhyllan som man ibland tycker tar lite för stor plats.


Choke

Choke (2008) ska vara någon slags frigjord sexterapi-film. Och första kvarten innehåller onekligen en hög densitet snusk. Problemet är det tramsiga tonfallet som känns som... kanske Desperate housewives? Det är INTE en komplimang. Men att vi inte stod ut med filmen behöver inte betyda att alla håller med. Jag menar, det finns ju bevisligen människor som gillar Desperate housewives.


Echelon Conspiracy

Däremot hoppas jag verkligen att jag inte lever i en värld där det finns människor som gillar Echelon conspiracy (2009). Herregud vilken skrattfest! På bara en kvart lyckas denna fräcka thriller stapla ologiska sekvenser, uselt skådespeleri och ren och skär dumhet. Men visst, samla ihop ett gäng, öppna några bira och skratta loss. Det kan den nog duga till.

Som sagt, det är farligt att hyra (och för all del köpa) saker man inte har koll på. Sätter inga betyg då jag inte sett klart filmerna.

D-Day - Code Name: Overlord

Hur många dokumentärer kan man egentligen göra om Dagen D? Eller snarare, hur många dokumentärer om Dagen D är jag beredd att köpa? Tydligen rätt många.

Här är verkligen inget nytt. Dokumentärens upplägg är det lite billigare alternativet, dvs. berättarröst, arkivfilm och färgglada kartor. Inget nytt utan samma gamal skåpmat. Historien är ju otroligt fascinerande i sig men dokumentärmakarna skulle tjäna lite på att prova några nya grepp som man t.ex. har gjort här.

Boxen innehåller tre skivor, en om förberedelserna, en om genomförandet och slutligen en om efterspelet. Att lägga ut det på tre skivor är dock bara ett trick då varje avsnitt är på mindre än en timme. En skiva hade med andra ord räckt. Men då hade man ju inte kunnat kalla det för ”box”. Tack och lov är de individuella förpackningarna av den tunna modellen så den tar inte upp onödig plats i hyllan. Framsidans design är för övrigt groteskt ful. Ett rödskimrande foto där huvudena är uppenbart urklippta, en fet logga i fräsch 80-talsstil och slutligen ett urvattnatt "färg"foto. Hur tänkte dom där?

Att stycket om förpackningen är längre än det om innehållet är väl tydligt nog? Det här var inte så roligt, det är dags att dokumentärmakarna skärper sig.

:-(

Jacob's Ladder

TC har gått omkring och yrat om att Jacob’s ladder (1990) skulle vara ”en av 90-talets bästa filmer”, ”en bortglömd pärla”. Nu är ju smak och TC två företeelser som inte riktigt går ihop så det första påståendet stämmer inte riktigt. Däremot stämmer faktiskt det andra.

Jacob’s ladder är alltså en bra skräckfilm. Tim Robbins spelar en Vietnamveteran som börjar drabbas av hemska syner och händelser. Ett typiskt ”är han verkligen drabbad eller är det bara inbillning?”-upplägg. Och när han träffar sina gamla soldatkompisar visar det sig att även dom är drabbade varpå frågan om vad dom egentligen varit med om ställs på sin spets. Tänker inte avslöja mer än så. Robbins jagar vidare i mysteriet och det råder en rätt skön läskig stämning.

Den här utgåvan har några år på nacken så det är ingen vidare kvalitet på bilden. Dessutom saknas extramaterial. Rätt snyggt omslag dock!

Jacob’s ladder är faktiskt en glömd pärla från 90-talet som är väl värd att kolla upp.

:-)