Finlands sak är vår! Dag 1

Har köpt på mig sex stycken finska andra världskrigsfilmer och tyckte att det skulle vara en bra idé att se dessa i kronologisk (inspelnings) ordning helgen den 18-19 april. Tre filmer på lördagen, tre på söndagen. Tillsammans med några entusiaster samt rikligt med Koskenkorva och Lapin kulta (och även lite björnkött). Här följer rapport från dag ett, del två finns här.


Okänd soldat
(Tuntematon sotilas)

Originalet från 1955. Till att börja med måste jag konstatera att jag har lite svårt för 50-talsfilm. Det är en följd av att vara uppväxt med 70-talsfilm och framåt vilket gör att jag helt enkelt inte är van att riktigt ta till mig den tidens filmspråk.

Filmen baserar sig på en roman vilket märks. För skådespeleriet känns teatralt inte bara pga. tidsandan utan även pga. att det uppenbarligen finns en skriven dialog i bakgrunden. Eller, det är klart att det gör, men vad jag menar är att det är väldigt tydligt att det är skriven dialog då språket är väldigt rikt. Vilket gör att det är lite extra kul att konstatera att den innehåller så många riktigt grova svordomar. Faktum är att av de sex filmerna är det den äldsta som har det grövsta språket!

I korthet går filmen ut på att man får följa ett antal individer under finska fortsättningskriget. Hur dom gör sig redo, när dom far och under olika vedermödor. Handlingen kryper på rätt långsamt och det händer inte så mycket mer än att det är just krig. Vilket väl är precis så en krigsfilm ska vara. Mest av allt blir jag sugen på att läsa romanen då det verkar vara ett intressant verk. Men tyvärr hos en så pass gammal film är stridsscenerna inte särskilt övertygande. Folk som ska föreställa bli skjutna tar sig för bröstet och teaterdyker. Å andra sidan är det imponerande med de storslagna scenerna där flyg koordinerats med det som händer på marken.

Stridsvagnsentusiasten i mig konstaterar att ryssarna har en Panzer IV... Utöver det förekommer en Panzer 38 (t), tror jag?

Ljudet är stereo och bilden är i 4:3. Det lustiga är att då bilden är svartvit och rätt grynig har man relativt sömlöst kunnat klippa in dokumentära bilder från kriget. Extramaterialet består av lite gamla journalfilmer och radiosändningar.

Välgjord, inte så dum men det känns för avlägset för att kunna uppskattas fullt ut.

:-I


Okänd soldat
(Tutematon sotilas)

Nyinspelningen från 1985. Det märks tydligt att filmkonsten tagit stora steg på 40 år. Den teaterliknande dialogen är väck och ersatt med något som känns mycket mer naturligt. Och faktum är att filmen i sig har ambitionen att förmedla en väldigt dokumentär känsla. 13 år innan Saving private Ryan skulle förändra krigsfilmens bildspråk är den här filmen väldigt mycket skakig handkamera.

Men utöver att ersätta det teatrala med det naturliga tillför nyinspelningen inte mycket. Förutom 30 extra minuter, vilket innebär att en film som i original var 2 timmar och 50 minuter blev mördande 3 timmar och 20 minuter... Sen kanske inte det har med filmen i sig att göra men det hela blev inte roligare av att så pass mycket av dialogen är en exakt upprepning. Å ena sidan är det som fenomen betraktat intressant, å andra sidan är det väldigt tjatigt om man ser filmerna i följd...

Stridscenerna ser faktiskt bra ut men jag stör mig på 80-talsfenomenet med bensinbomber som ska föreställa granatkrevader. Visst ser det snyggt ut med eldflammor men det har faktiskt inget med verkligheten att göra. Nu känner jag att jag möjligen låter lite för gnällig. Inte i fallet med flammorna utan angående filmen i stort. För på sätt och vis har den allt som en riktig kärv finsk krigsfilm ska ha: Det är segt, kargt, bistert, många svordomar och en till synes aldrig sinande ström ryssar som måste hållas tillbaka.

På stridsvagnsfronten konstaterar jag att Panzer IV:an från förra filmen här spelas av de KV-1 (om jag inte ser fel?).

Ljudet är i stereo och tyvärr är 4:3 bilden dålig och på tok för mörk. Jag har såklart inte sett originalet på bio men jag förutsätter att det handlar om en dålig bildöverföring för så här mörkt kan det bara inte vara meningen att det ska vara. Dessutom blir det inte bättre av att en finlandssvensk med betoning på finlands verkar ha stått för den svenska textningen. Många gånger är det helt obegripligt vad som sägs. Extramaterial saknas.

Gillar man krigsfilm bör man absolut se nyinspelningen av Okänd soldat i alla fall en gång i sitt liv. Men det är en rätt påfrestande upplevelse.

:-I


Vinterkriget
(Talvisota)

Och när jag ändå snackar om påfrestande upplevelser... Jag har sett Vinterkriget (från 1989) för många år sen (på dubbel-VHS) och mindes den mest som en flera timmar lång film där några bistra finnar ligger i en skyttegrav och... faktum är att jag mindes rätt..!

Filmen är 3 timmar och tio minuter och den första timmen får man följa upptakten till finska vinterkriget. (Faktum är att utav de sex filmerna vi såg är det här den enda som utspelar sig under finska vinterkriget, de övriga utspelar sig under finska fortsättningskriget.) De övriga två timmarna utspelar sig i en skyttegrav där anfall på anfall avvärjs.

Det är smutsigt, jobbigt och grisigt (Vinterkriget är den mest blodiga av de sex filmerna). Även här verkar det vara en roman som ligger bakom men det märks inte alls lika väl som i fallet med Okänd soldat (x2). Språket i Vinterkriget är inte lika rikt utan det är verkligen kondenserat till svordomar och elände. En annan sak som skiljer filmen från de två tidigare är bildspråket. Fotot är här mycket pampigare och anslaget mer storslaget. Det märks att budgeten var större. Bensinbomberna är dock intakta.

Vad gäller stridsvagnar har man med ett par BT-5:or (eller 7:or?).

Tyvärr är det fortfarande stereo och 4:3 bild (även om kvaliteten är bättre). Extramaterialet består återigen av journalfilmer och radioutsändningar.

Tre timmar med ryska massanfall och exploderande björkar kryddat med oändliga många satana perkele! tar ut sin rätt. Filmen hade verkligen inte ha behövt vara så lång. Å andra sidan kan man argumentera för att den i sin utdraga jobbiga form effektivt lyckas förmedla en uns av helvetet i skyttegravarna. En klassiker.

:-)


Att se nio timmar film kan i sig vara rätt jobbigt. Inte alls omöjligt men där någonstans går i alla fall min gräns för vad som är givande. Att se nio timmar monoton finsk krigsfilm var helt klart en pärs. Hade dom varit lite kortare, lite mer variationsrika hade det nog varit lättare.

Avslutningsvis vill jag bara nämna att jag köpte de här tre filmerna i en box. Egentligen har jag som princip att aldrig köpa boxar som innehåller filmer som inte har något med varandra att göra (dvs. i princip är uppföljare det enda som är ok) men här var jag tvungen att göra ett undantag. För den är ju sinnessjukt cool (tyvärr hittade jag bara en lågupplöst bild):