Ännu ett möte i vår kalkonklubb för svensk film, denna gång en double feature! Sökarna är väl en film som de flesta i min generation har sett vid ett eller annat tillfälle, dock inte jag. Var fullständigt ointresserad då som nu. Och uppföljaren som tydligen (?) kom 2006 har väl inga människor på jorden sett. Hittills.
Sökarna minns man ju mest för kontroversen med Liam och det där bankrånet eller vad det nu var. Jag var dock som sagt högst ointresserad och trodde att det hela handlade om någon slags lite för våldsam och rå film som antagligen var rätt usel. Det visade sig att jag trodde rätt i det mesta men vad som hade gått mig förbi (och antagligen alla puckon som såg och gillade den då) var hur pass speciell filmen är. Sökarna är nämligen inte alls den där gråa och råa filmen man trodde utan är en mycket märklig uppvisning i starka färger. Antagligen har herr Fridell försökt skapa någon slags A clockwork orange men det hela blev mest som en korsning mellan Stockholmsnatt och tv-serien Batman från 60-talet. Den där med Krasch! Boom! och Pow!
Men det ska man ändå ge filmen, att den är så märklig. Att den misslyckas med allt som en film kan misslyckas med känns nästan lite onödigt att poängtera, för det är klart att den gör. Jag orkar liksom inte hacka på dialog, klippning etc. etc. Mest av allt är jag fascinerad över att en så udda, överdriven och bitvis väldig rå (på fel sätt) film fick ett sånt genomslag? Vi snackar om en film där en häxa flyger förbi i inledningen, där omotiverade varningsskyltar pryder alla dekorer, där man kan sitta med en flådd mink (?) på axeln och där garderoben verkar vara tagen ur Burtons Kalle och chokladfabriken.
Istället visar det sig att Sökarna – Återkomsten är den film jag trodde Sökarna var. Den där hårda, nakna skildringen av den undre världen. Tydligen är den inspelad under flera års tid vilket gör att den känns precis så osammanhängande som man kunde befara. Där man i fallet med Sökarna i alla fall kunde skratta åt taffligheterna och obegripligheterna finns här ingenting av värde. Det är segt, mörkt, obegripligt och Liam gör sitt bästa för att leverera sina repliker med en seghet värdig filmens tempo. Det enda minimalt underhållande är bilden som tillhör bland det sämsta jag sett. Är fullständigt övertygad om att den är inspelad med video och inte med riktig film. Vilken normal tv-sändning som helst har inte en så skräpig bild. Visserligen är det surround-ljud men ljudmixen är helt hopplös och man sitter och hela tiden och korrigerar ljudnivån mellan scener med hög musik och dom mumlande dialogerna.
Egentligen finns det ingen som helst anledning att se dom här filmerna. Möjligen skulle det kunna vara ett intressant experiment för den tonåring som såg Sökarna när den kom att göra ett återbesök och få sig en riktig chock. Uppföljaren finns det ingen som helst anledning för någon människa på jorden att uppleva. Seriöst, se inte den filmen!
:-=
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar