Led Zeppelin

Shine a light fick mig mer än något annat att bli sugen på att spana in det där andra bluesinspirerade engelska rockbandet, nej, inte Black Sabbath utan Led Zeppelin! Har bara sett bitar av deras självbetitlade dubbel-dvd förut och jag kan inte konstatera annat än att den är helt fantastisk! På skivorna finns samlat ett antal konsertupptagningar från 70-talet av ett av världens absolut bästa rockband någonsin. Från det väldigt bluesiga tidiga Zeppelin till det sena bombastiska. Den här gruppen har så många bra låtar bakom sig och man bjuds på de flesta!

Bildkvaliteten är tyvärr väldigt skiftande och inte imponerande men ljudet hänger med bra. Det medföljer även lite extramaterial i form av intervjuer och annat smått och gott.

Led Zeppelin är helt enkelt bland de bättre musik-dvd:er jag skådat!

:-D

Shine a Light

Är inget enormt fan av The rolling stones men dom har ju onekligen gjort ett gäng bra låtar och tanken på att se en filmkonsert med dom regisserad av Scorsese lät rätt intresssant. Själva konserten upptar största delen av filmen men den blandas upp med lite arkivmaterial samt snuttar från bakom kulisserna. Problemet är att filmen mer än något annat är lite småtråkig. Konserten är väl genomförd men man får bara exakt det man kunde förvänta sig. Inget sensationellt, inget snaskigt. Bara en grupp som vant framför ett gäng helt ok låtar för miljonte gången i sin karriär.

Många av arkivklippen utgörs av intervjuer med ett betydligt yngre Stones där de siar om framtiden, om hur länge de kommer att fortsätta rocka. Syftet med dessa är att man ska bli imponerad över hur länge dom hållit och visst, att Mick Jagger fortsätter strutta runt och att Keith Richards ens kan stå på benen år 2008 ÄR imponerande. Däremot är dagens Stones väldigt långt från gårdagens så jag förstår inte varför man anstränger sig så mycket för att försöka påstå motsatsen? Ett band vars livemusik framförallt framförs av kompartister och där Bill Clinton och hans polare sitter på vip-platserna i publiken är inte så rock n’ roll som dom vill få det till. Rock har nog ett bäst-före-datum trots allt.

Men det är kul med konsertscenerna i HD och ljudmixen är imponerande! Några extra låtar samt en rörig kort dokumentär medföljer även.

Shine a light är en väl utförd och rätt tråkig konsertfilm som jag har svårt att varken rekommendera eller gnälla över.

:-I

21

Jag gillar stötar på film, jag gillar kasinomiljön och jag gillar tanken på att folk försöker blåsa kasinon. Visste inte så mycket om 21 innan jag hyrde men med tanke på handlingen hade jag lite förhoppningar: Universitetslärare anlitar de smartaste personerna i klassen, lär dom hur man räknar kort i Black jack och tar dom på turné i Las Vegas.

Det som är riktigt tråkigt med 21 är att det hade kunnat vara en bra film. Potentialen finns där men allt förstörs. En lite mer nedtonad och realistisk version hade fungerat utmärkt men istället får man töntiga skämt, häftiga scener à la Ocean’s eleven, moralkakor och logiska luckor. Man verkar inte ha trott på att filmens grundstory (korträknandet) kan stå på egna ben så man har lagt till en massa onödig action och helt omotiverade vändningar i handlingen. Så synd.

Orkade inte ge extramaterialet en chans.

:-(

Angel

Vi är ett gäng människor som med oregelbundna mellanrum samlas för att plåga oss igenom det sämsta som svensk film har att erbjuda, typ Tre solar och nu Angel. Varför? För att det faktiskt är stor humor med riktigt usla filmer. Och sedelärande. Men visst, jag erkänner att det inte bara är roligt för man sitter där i med skrattet i halsen och mår dåligt över den svenska filmen i sig och faktumet att man via skattsedeln ur egen ficka har betalat åtminstone en liten del av detta skräp.

Precis som med Tre solar var trailern till Angel en skrattfest. Rolf Lassgård som ”tuff” ”rockstjärna” och allt vad det nu var. Det kröp i skinnet. Filmen i sig visade sig sen vara precis så genomusel som trailern lovade, om än lite segare. När man konstaterat det finns det två sätt att recensera en sån film. Antingen räcker det med att hänvisa till trailern eller så ger man sig in på att hacka på detaljer. Var osäker på vilken inriktning jag skulle välja men till slut kunde jag inte låta bli den sistnämnda. Så, här följer ett axplock:

Den omotiverade nakenheten. Varför måste Helena Bergström vara helt naken när hon ska fejka sitt självmord genom att lämna fotspår i sanden på stranden? Hade det inte bara räckt med bara fötter? Måste vi få se en halvnaken Rolf Lassgård i mer än en sexscen plus hälften av alla andra scener han är med i? Går Colin Nutley igång på att hans fru slickar på en fet man när han står bakom kameran? Måste kärleksscenerna vara så konstruerat djuriska? Nej, jag är inte pryd, det är bara så sjukt dåligt med alla dessa scener vars syfte är att vara lite erotiskt provokativa men bara är provocerande usla.

Rocken. Herregud. Exakt vad ska Bergström, Lassgård och Richard Wolfs band föreställa vara? Nämn en inspirationskälla? I filmen har dom haft en massa listettor i USA men jag undrar om Nutley någonsin har varit på en konsert eller känner till någonting om musikbranschen eller någon artist som kommit fram de senast 30 åren? Filmens absolut största svaghet är faktiskt att den inte för fem öre lyckas förmedla en endaste ynkligaste liten skärva av trovärdighet av att dessa människor är musiker.

Gråtandet. Det har ju blivit något av en klyscha att Helena Bergström alltid gråter, lite som den där om att Staffan Westerberg förstörde vår barndom. Men haken är att det är sant. Det känns parodiskt men jag tror jag räknade till åtminstone sex gråtattacker.

Bråken. I svensk film måste det grälas och oj vad det grälas i filmens sista akt. Inte för att det tillför särskilt mycket utan för att det ska vara så. Man ska skrika på varandra och spotta saliv. Konstant.

Vad är det som händer? Orkar verkligen inte peka på alla logiska luckor, obegripligheter och allt konstigt. Filmen hänger inte ihop för fem öre.

Budskap. Tänk att ett ändå rätt okontroversiellt budskap som att musikbranschen och kändisskap är cyniskt blir så svårt att förmedla. Hur kan man misslyckas?

Språket. Lite som med rocken. Vem kallar media för ”pressen” och en cd för ”platta” år 2008? Om och om igen minst 500 gånger i denna film. Svar: en manusförfattare som inte lever i nuet.

Musiken. Klart musiken inte lär vara ens okej. Men vad man gör i ett sånt läge är att man hyr en musiker som tar fram ett halvsnott enkelt och catchy riff och så kör man på det. Men nädå. I Angel tar man lite supertunna bluesartade slingor och försöker låtsas som att publiken blir extatisk. Återigen, har Nutley någonsin varit på en rockkonsert?

Starkt. Ju högre pretentioner ju längre fall, eller hur det där budskapet om hästar nu lyder. Men om man ger sig på att skildra sensationens vikt i dagens kändiskult, alkohol och drogmissbruk, otrohet, den starka kvinnan, den ännu starkare exotiska thailändska kvinnan som behöver förlora sin man i oförklarad olycka för att lära den förtappade västerländska kvinnan en läxa om livets helighet, och avslutningsvis ett totalt fullständigt omotiverat mord…

Bildkvaliteten på denna DVD är dock faktiskt helt ok. Den finns faktiskt av någon obegriplig anledning även utgiven i Blu-ray men jag hittade den inte på hyr. Ljudet däremot är ett skämt. Kanske inte pga. ljudspårets kvalitet utan pga. att de flesta i filmen allt som oftast ska spela halvfulla främst genom att sluddra vilket i sin tur innebär att man inte hör vad dom säger. Tyvärr innehöll Angel inget extramaterial. Inte för att jag hade sett fram emot att se Nutley sitta och be om ursäkt utan tvärt om. Den här bisarra upplevelsen hade blivit perfekt genom att höra honom hylla sin egen storhet.

Angel är så gräsligt usel att jag bara fått med några få invändningar av allt man kan klaga på. Nu vill jag bara glömma allt och gå vidare men jag har fortfarande en fruktansvärd bild på min hornhinna föreställande Bergströms och Lassgårds celluliter gungandes i takt där man undrar vem av de två som egentligen har störst bröst..?

:-=

King of Kong - A Fistful of Quarters

King of Kong är bland dom roligaste, mest intressanta och fängslande dokumentärer jag sett på jag vet inte hur länge! Upplägg: Billy Mitchell slog världsrekordet i Donkey Kong på tidigt 80-tal och då ingen lyckats slå det har han på senare år förvandlats till världens mest irriterande och självuppfyllda människa. En sån där som talar om sig själv i tredje person, bara släpper ifrån sig floskler, ständigt återkommande till sin egen storhet och det värsta av allt: När det kommer till kritan aldrig lever upp till de stora orden. Å andra sidan har vi utmanaren, Steve Wiebe, familjefadern och ständige tvåan i livet som gett sig sjutton på att slå rekordet. Nog för att det är vinklat med en tydlig hjälte och skurk men vissa saker som Mitchell säger och gör är faktiskt fångade på bild och går inte att bortse ifrån.

Wiebe levererar hur som helst en videoinspelning där han slår rekordet och från det ögonblicket spårar allt ur. En rad fullständigt osannolika händelser av dubbelspel, anklagelser, svek och nya rekord drar igång. Vad som utspelar sig går inte att beskriva utan måste ses, man sitter mest och gapar.

Men även om filmens kärna utgörs av kampen om rekordet i Donkey Kong speglas även den större bilden, hela denna värld av retrogamers och deras tillvaro och det är otroligt fascinerande. Rätt många medverkande i filmen skulle platsa i 100 höjdare... Har man minsta intresse av gamla klassiska arkadspel är filmen ett måste. Har man det inte är filmen helt klart sevärd i vilket fall. Livsödena och dramat är helt fantastiskt.

Bilden är väl sådär vilket man kan förstå. Tyvärr finns King of Kong endast på import och det stora problemet är att det inte ens ingår engelsk text. Ibland är det lite svårt att hänga med. Annars är skivan späckad med bortklippta scener, dokumentärer, kommentarspår m.m. m.m.

King of Kong är en helt osannolik dokumentär som bara måste ses!

:-D

Vad blir det för mat - säsong 1

Det har gått inflation i matlagningsprogram som snarare fungerar som matporr än det pedagogiska anslaget som den typen av program brukade ha. För det mesta är det mest tjatiskt och repetitivt... Men det finns ett lysande undantag: Per Morbergs Vad blir det för mat. Finns det något bättre än när Morberg iförd tjock ylletröja, petandes i sitt hår, slabbandes med grädde och smör förkunnar att allt han rör vid blir bra? Han är pompös, självironisk, extravagant och bra på att laga rejäl mat! Ser redan fram emot säsong 2.

:-)

Letters from Iwo Jima

Letters from Iwo Jima har jag redan berört gällande bio och DVD. Filmen är tydligen så pass bra att jag tyckte att den är värd att införskaffas även på Blu-ray.

Bildkvaliteten är verkligen supervass och ljudmixen enastående! Men det är trist att det inte medföljer något nytt extramaterial.

Men Letters from Iwo Jima är en fantastisk krigsfilm!

:-)

Slaget om Finland

Har planer att någon helg i höst plöja samtliga finska krigsfilmer, tror det finns sex stycken. I vilket fall finns det sex som jag känner till. Men jag hade hört att Slaget om Finland skulle ha mycket stridsvagnsstrid så jag kunde inte hålla mig…

Slaget om Finland visade sig nästan vara exakt en sån film som jag längtat efter jag vet inte hur länge! Men bara nästan. Alltså, en film där man får följa en stridsvagnsbesättning. Visst har det gjorts filmer med stridsvagnar tidigare men jag har längtat efter en seriös och historiskt korrekt sådan och det har nu kommit! Och Slaget om Finland har ännu mer att erbjuda: Man får följa flera olika förband och får skildringar från olika befälsnivåer, från fotsoldaterna till marskalk Mannerheim.

Själva storyn är inte särskilt komplicerad utan man visar vad som hände, vilket säkert gör att många tycker att filmen är trist och tjatig, men jag gillar det skarpt! Och när man håller sig till verkligheten kan det uppstå såna ovanliga scener som att det skulle vara något heroiskt med försvarsstrid med stridsvagnar eller när en förlösande artilleribeskjutning i sista sekund räddar dagen. Fantastiskt! Man har varit väldigt noggrann med de historiska detaljerna även om illusionen försvinner lite när man räknat ut exakt hur många stridsvagnar dom haft tillgång till under inspelningen och hur dom målas om för olika scener. Jag förstår att det måste vara så men det irriterar ändå lite. Men, det som gör att Slaget om Finland ”bara” är en väldigt bra film som jag kommer att se om många gånger och inte det mästerverk som den snuddar vid beror på att den aldrig lyckas förmedla känslan av strid. Det är storslaget och många scener är fantastiska men ändå saknas den där udden som efter Rädda menige Ryan numera finns i alla krigsfilmer. Och jag menar inte att man måste arbeta med skakig handkamera för att uppnå detta. Däremot måste man ha trovärdiga våldsamma effekter. Av extramaterialet framgår att dom medvetet inte försökte skildra misären som den var eftersom det skulle bli för hemskt. Problemet med det är att när folk blir skjutna här känns det inte alls trovärdigt utan det påminner om en film som spelats in för 40 år sedan och återigen påminns man om att man sitter och tittar på en film. Detta är viktiga invändningar men jag glömmer inte att Slaget om Finland framförallt är en riktigt, riktigt bra krigsfilm!

Bildkvaliteten är tyvärr inte någon höjdare på denna DVD. Ljudet är inte så maffigt som man vant sig vid på sista tiden men det är inget fel på ljuden i sig. Extramaterialet består av en dokumentär om inspelningen samt ett antal intervjuer med veteraner som deltog i slaget.

Så trist när det var så nära perfektion. Men jag ser redan fram emot att se om den!

:-)

Memento

Haft ett uppehåll i bloggandet främst pga. semester men nu är jag tillbaka. Försöker med ojämna mellanrum kolla upp såna filmer som man gillade skarpt när dom för ett antal år sedan släpptes men som man undrar om dom verkligen förtjänar att betraktas som klassiker eller ”bara” som väldigt bra?

Efter en omtittning får Memento placera sig i kategorin väldigt bra, för det är den! Guy Pearce (vart tog han vägen?) är riktigt bra som kille med minnesförlust. Ibland känner jag att mitt liv påminner lite om hans, med att skriva lappar och e-post till mig själv för att komma ihåg allt jag ska uträtta… Och han som spelar Ralph Cifaretto i Sopranos är som vanligt lysande som obehaglig typ! Trinity är dock lite seg. Filmen är dock helt klart bäst första gången man ser den och den bakvända strukturen är nog kanske mer intressant som koncept än något annat. Men det är absolut en spännande och välgjord film.

Den tekniska kvaliteten på den här utgåvan får godkänt, inte mer. Trist att det inte ingår något extramaterial.

Memento är inte den där klassikern, en av de bästa filmerna det här årtiondet, som en del vill mena. Däremot är det en väldigt bra film!

:-)