Musikfilmer brukar ju vara bra och den här har ju blivit hyllad som den främsta som gjorts i genren. Det är svartvitt, långsamt och naturligt. Man har lyckats perfekt att få fram den där dokumentära känslan som eftersträvas och det känns verkligen som att man ser det som hände. Så känner i alla fall jag som i och för sig inte är särskilt påläst vad gäller just Joy Division eller Ian Curtis. Strukturen är okomplicerad, man får följa Curtis från strax innan bandet bildades fram till hans självmord. Vad som händer bakom kulisserna varvas med diverse konsertframträdanden vilka brukar kunna bli väldigt fel på film, men i Control är känslan helt rätt. För övrigt kan konstateras att om man av någon anledning skulle få för sig att göra en svensk remake av Control känns rollerna som Curtis och hans fru givna för Fredrik Wikingsson och Frida Hallgren. Lika som bär!
Det man saknar är väl vettigt extramaterial.
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar