Av någon anledning har jag fått för mig att jag gillar Neil Gaiman vilket är lite märkligt för jag har aldrig läst någon av hans böcker. Stardust trodde jag inte mycket på med tanke på vad jag hört innan och den visade sig inte vara någon särskilt bra film. Däremot är den inte så usel som jag hade förväntat mig.
Story: Engelsk kille tar sig över en mur in till en magisk värld där han ska hämta en stjärna som fallit ner på jorden. Det visar sig att stjärnan spelas av Claire Danes (?) och när dom träffas tjafsar dom mest, sådär som folk som blir ihop i slutet av romantiska komedier är mot varandra i början. Utöver det pågår även en strid om tronföljden och Michelle Pfeiffer som spelar en häxa vill ta tag på Danes. Så jagar alla varandra och man kan gissa hur det slutar. Just det, dom stöter även på Robert De Niro som är kapten på ett flygande skepp och som har ett råbarkat yttre men i hemlighet är väldigt gay. Jättekul. Haken med Stardust är dock inte att det är oftast är fånigt, överdrivet skådespeleri, att det är förutsägbart och inte ett dugg spännande. Haken är att filmen antagligen passar bäst för 10-åringar men har lyfts fram som en ”saga för vuxna”. Just den genren är väldigt svår att få till men Pan’s labyrinth visade ju att det faktiskt är möjligt. När det gäller filmer som Stardust brukar man om man inte hittar något annat kunna säga att ”den såg i alla fall snygg ut” men i det här fallet är det bara delvis sant. Dekor och ”riktiga” (icke-digitala) effekter är överlag väldigt välgjorda men vissa dataanimationer är riktigt kassa och många rätt tveksamma.
En 30-minutersdokumentär berättar lite om filmen och utöver den ingår bortklippta scener samt bloopers.
:-(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar