Crash

Crash är en sån där film som det för min del har vilat en förbannelse över. Jag vet inte hur många gånger den har blivit bortvald för ett annat alternativ i hyrhyllan och till slut hade jag accepterat tanken att jag aldrig skulle se den. Kunde dock inte tacka nej till ett erbjudande om att få låna den av JN och efter att den legat hemma i bokhyllan i en månad och gång på gång blivit förbisedd kom så äntligen ögonblicket. Nu har jag sett Crash!

Trots att jag haft den i bakhuvudet i några år nu har jag faktiskt inte byggt upp några större förväntningar annat än att jag hört att den ska vara bra, och det var den! Varken mer eller mindre. I grund och botten handlar det om rasism och fördomar. Man får följa ett antal olika människor och familjer med varierande etnisk bakgrund och det känns befriande att i princip alla karaktärerna visar upp både dåliga och bra sidor och att alla har sina fördomar. Händelserna visas från olika perspektiv och på ett skickligt vis skildras till hur stor del fördomar beror på missförstånd och okunskap och att det ofta finns en anledning till varför folk beter sig som dom gör. Det låter kanske lite klyschigt, men som sagt, det skildras skickligt. Crash är helt enkelt en film som får en att tänka till lite. På minuskontot finns att det ibland blir lite väl fint och övertydligt. Inte alls överdrivet, men det här är en film som har stora pretentioner och då måste man kunna ställa stora krav.

Utgåvan var typisk för den här typen av film, dvs. den innehåller lite smått ointressanta saker, bl.a. en sån där ostrukturerad behind the scenes som jag fortfarande inte fattar varför dom envisas med att inkludera. Kan inte tänka mig att någon får ut något av sådana.

:-)

Wolf Creek

Visste inte mycket om Wolf Creek annat än att det är en australiensisk skräckfilm som enligt omslaget beskrevs som en blandning ”mellan Motorsågsmassakern och Blair Witch Project”. Sådana där påståenden som går ut på att en film ska påminna om andra, alltid bra, filmer visar sig sällan komma i närheten av att leva upp till vad dom lovar. Men ust den här beskrivningen av Wolf Creek var faktiskt väldigt träffande, vilket är en komplimang! Storyn är dock kanske inte så himla imponerande: Några ungdomar åker i en bil ute på vischan, bilen går sönder, ungdomarna hamnar hemma hos en galen mördare och det går illa. Samma gamla vanliga visa alltså. Dock handlar det åtminstone inte om någon galen mördarfamilj. Skurken är en ensam galning som är någon slags förvriden version av Crocodile Dundee och även om det låter dumt fungerar han otroligt bra i rollen som genuint obehaglig typ. Det är värst vad det görs grisiga och obehagliga filmer nu för tiden! Wolf Creek är dock mer åt det mer realistiska hållet, snarare än den lite mer ”snygga” stilen som exempelvis filmer som nyinspelningen av Motorsågsmassakern har. Handhållen kamera och trovärdiga insatser från skådisarna gör att det känns verkligt, vilket i sin tur innebär att man aldrig såsom just i Motorsågsmassakern inte känner något för offren utan mest sitter och väntar på att dom ska sågas i bitar på något spektakulärt vis. I Wolf Creek bryr man sig vilket innebär att det blir lite jobbigt. Helt klart en av de bättre filmerna i genren!

Jag såg R1 versionen av filmen med engelsk text. En rolig grej var i slutscenen när det dyker upp ett par som talar ett par meningar på svenska. I textningen står det: [Speaking german.] … Annars fanns som vanligt en bortklippt scen, ett kommentarspår och en sån där timmeslång dokumentär som är intressant om man verkligen gillar filmen, halvintressant om man är intresserad av filmskapandeprocessen och annars inte särskilt intressant alls.

:-)

Pusher - Trilogy

Såg den första filmen när den kom, vilket måste varit en herrans massa år sedan. Mindes knappt någonting från den annat än att jag tyckte att den var rätt bra. Uppföljarna har jag missat. PL har dock tjatat på mig en tid angående filmernas förträfflighet och när han tvångsutlånade boxen till mig hade jag inget val, nu var det dags att se dom.

Vilket jag är glad över att jag gjorde! Kan inte minnas att den första filmen var så suverän som den faktiskt är och det var kul att konstatera att uppföljarna håller absolut toppkvalitet även dom! Filmerna är i princip fristående även om dom utspelar sig i samma miljöer och ett antal karaktärer återkommer. En birollsinnehavare i en film kan inneha huvudrollen i nästa. Även om historierna som sagt är fristående handlar det alla i grund och botten om en man som det går åt skogen för.

I den första filmen får man följa langaren Frank som misslyckas med en deal, hamnar i skuld och sedan spenderar resten av filmen med att försöka reda upp situationen. Men vad han än tar sig för blir allt dock bara värre och värre, han är som en fluga som fastnat i ett spindelnät och ju mer han sprattlar för att ta sig loss, ju mer trasslar han in sig. Den neråtgående spiralen han hamnar i är verkligen plågsam att bevittna.

I den andra filmen får man följa Franks f.d. partner Tonny (Mads Mikkelsen) som just har muckat och som ska försöka bygga upp en karriär som brottsling. Tonny är kanske inte världens mest begåvade människa och som brottsling är han rätt misslyckad. Det centrala temat i filmen är dock problematiska far-son relationer. Å ena sidan har vi Tonnys misslyckade försök att få erkännande hos en far som inte vill veta av honom, å andra sidan har vi hans relation till den kvinna som dykt upp och som hävdar att han är far till hennes barn. Framförallt Tonnys misslyckanden i relationen till hans far skildras oerhört skickligt och gripande.

I den tredje filmen får vi följa den åldrade gangstern Milo (som Frank var skyldig pengar i film nummer ett) och som antagligen är den mest fängslande karaktären i hela serien. I den här filmen är Milo dock inte längre den hale killen som befinner sig steget före. Nu har han blivit gammal och trött och ser på hur en ny generation håller på att ta över och hur hans imperium glider honom ur händerna. Filmen utspelar sig under ett par dagar och den här maktkampen äger rum samtidigt som Milo ska förbereda hans bortskämda dotters födelsedagsfest genom att laga mat samt fixa en massa annat. Stressen över det praktiska och det karriärmässiga leder till att han återfaller i sitt missbruk som han kämpat så mycket för att bli kvitt och det är otroligt jobbigt att se. Givetvis går allt åt skogen och slutet innehåller bland de grövsta scener jag sett i en skandinavisk film.

Något som gör filmerna så fängslande är att dom känns så trovärdiga. Kan inte påstå att jag har tillräcklig inblick i den undre världen för att kunna säga att det är 100% trovärdigt. Däremot känns det så, vilket är väldigt ovanligt. Det handlar aldrig om ”häftiga stötar”. Istället får vi följa bristfälliga människor långt ner i hierarkin som hankar sig fram så gått dom kan, som gör bort sig och blir blåsta om vartannat. Att det just är danska filmer tror jag dessutom är perfekt för att sälja trovärdigheten än mer. Språket gör att det läggs ett tunt filter över det hela, till skillnad från en svensk film slipper man sitta och störa sig på språkliga nyanser. Samtidigt ligger till tillräckligt nära för att det ska kännas angeläget, på riktigt, något som Hollywood-filmer inte alltid gör, även dom bra. Andra faktorer som bidrar till trovärdigheten är att alla skådespelare gör bra insatser och att dialogen känns så äkta. Detta är så långt från onliners och vad som normalt klassas som ”välskriven” dialog man kan komma. Vilket just därför borde göra att den förtjänar klassas som välskriven. Det är långsamt och segt och folk gnabbas och häver ur sig ogenomtänkta och otajmade saker mest hela tiden.

Det finns även med några dokumentärer och dom var delvis intressanta. Dessutom finns kommentarspår, som jag inte lyssnat igenom. När det gäller boxar vill jag normalt sett betygsätta varje film för sig, men det behövs inte när det gäller Pusher eftersom varje film förtjänar toppbetyg!

:-D

Planet Earth – The Complete Series

För en månad sedan råkade jag se ett avsnitt av Planet Earth på tv och blev helt såld! Det dröjde inte länge förrän jag insåg att jag var tvungen att äga den här boxen. De senaste dagarna har jag suttit fastklistrad framför plasman och plöjt de 14 avsnitten.

Jag gillar naturprogram men jag har aldrig sett något liknande, Planet Earth är så hänförande vacker att man bara sitter och gapar. Att det är världens mest påkostade naturprogram framgår med all önskvärd tydlighet. En sak som gör serien så speciell är användandet av flygfoto vilket skapar hissnande vyer. Ibland använder man till och med satellitfoto. Annars är det den enorma mängden tid och resurser som lagts ned som gör serien så speciell. Tydligen tog den fyra år att sammanställa. Varje av de elva avsnitten går igenom ett specifikt område, t.ex. grottor eller djungler. Så det är inte bara skalan på själva produktionen som är gigantisk utan även uppsåtet; att täcka in… allt! Vilket man lyckas med. Serien är bland det snyggaste och mest spektakulära jag någonsin sett! Utöver de elva avsnitten finns tre bonusavsnitt som är problematiserande vad gäller miljöfrågor och ang. tillståndet på vår planet. Planet Earth visar i första hand upp en magnifik bild av vår planet om än med en viss bekymmersam hållning. Bonusavsnitten fokuserar i princip enbart på alla problem och lämnar en del smolk i bägaren och får en att känna sig bekymrad inför framtiden.

Förpackningen är snygg med lite metalliska inslag på omslaget och otroligt vackra foton inuti. En fördel med att köpa boxen på import istället för att se den på tv är att man får David Attenboroghs klassiska röst vilket känns helt rätt. Svensk textning hade dock varit fint, främst för att man ibland missar vad det är för djurart dom pratar om. Annars är bildkvaliteten något i hästväg och man undrar, både frågande och längtande, hur mycket extra det skulle vara att få se serien i HD. En ljudmix i 5.1 är kanske inte något man är van vid vad gäller naturprogram och även om det inte är så spektakulärt är det ändå ett plus.

:-D

Marie Antoinette

Kan inte påminna mig om någon film som det rapporterats så mycket om så länge innan premiären som Marie Antoinette. Det kändes som att DN Kultur hade ett mittuppslag minst en gång i månaden i typ två år. Vad som skrevs minns jag inte, men det var väl något om lyxkonsumtion och så drogs det väl paralleller till vår tid. Eller nåt.

Egentligen begriper jag inte vad allt ståhej egentligen handlade om? Marie Antoinette är en skitsnygg och totalt intetsägande film. Vilket duger för mig, jag gillar kostymfilm! Det behövs inte budskap, för mig är vacker rekvisita och vackra miljöer en poäng i sig. Och det ser verkligen bra ut, dom har verkligen lyckads fånga det överdådiga och storslagna på ett magnifikt sätt! Sen har det väl varit vissa invändningar mot användandet av rockmusik men inte heller det är något jag begriper eftersom få historiska filmer använder tidstypisk musik. Det är som att klaga på användandet av 1800-talsorkestermusik i Gladiator. En liten invändning mot Marie Antoinette är dock att jag har svårt när skådespelare som jag förknippar med humor ska spela allvarliga roller. Det fungerar väl ok med Jason Schwartzman som Marie Antoinettes man som ändå ska ha något löjligt över sig. Men jag kan inte låta bli att le varje gång hennes marskalk (eller vad hans titel nu är) dyker upp i bild. Alan Partridge i peruk funkar helt enkelt inte… Filmen Marie Antoinette är en snygg bagatell värd att se om man gillar sånt. Dessutom gjorde den mig sugen på att kolla upp Axel von Fersen…

När det handlar om en så visuell film blev jag besviken över att bildöverföringen är så dassig. Det fanns lite extramaterial på skivan och jag kollade in dokumentären, som inte sa så mycket.

:-)

Bajen Gnaget 2x2-0

Att köpa och se om en hel fotbollsmatch på DVD känns minst sagt rätt tveksamt. Men det finns vissa matcher där underhållningsvärdet faktiskt motiverar inköp och derbyna mot gnaget förra året är två såna matcher. Vilket Hammarby såklart har räknat ut, det är ju inte så att varje match släpps på DVD direkt. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att köpa den här.

Den första matchen är klassisk inte bara för att vi spelar ut gnaget, utan för att vi gör det på Söderstadion. Det brukar ju dröja ett decennium mellan tillfällena att få spela derbyn här och när vi väl gör det är det alltid minnesvärda matcher. Vi har inte förlorat en seriematch på Söderstadion mot aik eller djurgården sedan 1988 (avbrutna matcher räknas ej…) och förra året var inget undantag. Underbart!

Även om minnena från Söderstadion är härliga undrar jag ändå inte om det är bortamötet som ändå är höjdaren? Förutsättningarna var ju usla. Vi var i kris efter det avbrutna derbyt och var spelmässigt i usel form medan gnaget tuffade på mot guldet. Vi var färre än vanligt som åkte ut till Råsunda den kvällen och deras dominans på läktaren var total. Men plötsligt så händer det! Vi tar ledningen efter några minuter och förnedrar sedan gnaget både på planen och läktaren! En förutsättning för den totala dominansen på läktaren är att denna kväll var det bara dom inbitna som mäktade med att ta sig ut till Råsunda. Vi fick betalt för mödan!

:-D

Babel

Visste inte mycket om Babel annat än att den skulle vara väldigt mörk och väldigt bra. Finns det något bättre när man har högt ställda förväntningar och dessa överträffas? Så var fallet med Babel! Vilken otroligt jobbig och bra film! Man får följa tre tragiska historier samtidigt, en i Marocko, en i USA/Mexiko och en i Tokyo. På något vis hänger dessa tre historier ihop och påverkar varandra. Just Japan historien känns minst hopknuten, både av tidsmässiga och storymässiga skäl. Men det gör den inte sämre för det. Ska inte orda mer om handlingen. Alla skådespelare gör fantastiska insatser och fotot gör att man glömmer att det är en film man tittar på. Istället sitter man och vrider sig i soffan och tänker ”nej, gör det inte, gör det inte”. Det handlar om människor i utsatta situationer och allt verkar bara bli värre och värre. Babel säger så otroligt mycket om all den orättvisa som finns, om hur jävligt det kan vara. Den visar på hur saker kan hänga ihop, men pekar även på olika människors skilda förutsättningar att komma tillrätta med de olyckor som drabbar dom. En film som får en att stanna upp ett tag och tänka.

:-D

Eragon

Varför ska jag se det här? Frågan är berättigad. Tydligen har någon femtonårig nörd skrivit en bok som mottagits väl bland andra femtonåriga nördar och detta är filmversionen av denna bok. Namnet, Eragon, är så uselt i sin uppenbara stöld att man rodnar. Inte blev det bättre av att jag inför släppet hade läst att regissören hävdade att dom satsat på dataanimerade effekter eftersom han upplevde att folk generellt upplevde sådana som ”mer verkliga”, eller vad det nu vad var för konstigt han sa? Lägg till de billiga affischerna. Så, återigen, varför ska jag se det här? Svaret på frågan är att jag tack vare Tolkien fått för mig att jag gillar fantasy och därför måste se alla filmer i genren som produceras. Givetvis kan man fråga sig varför jag dragit den slutsatsen och svaret på den frågan är kanske att om jag nu ändå gillar fantasy, har någon slags känsla av att vilja se sånt i rörliga bilder och när det dessutom kommer så få filmer i genren är det väl inte en helt orimlig strävan att se det som faktiskt kommer? När det gäller fantasy och sci-fi, som kulturellt är två genrer som är tätt sammanflätade, är det lätt att glömma bort att vad gäller just film inte har någonting gemensamt. Inom sci-fi släpps otroligt många filmer, varav de flesta är skräp, men där det finns ett antal rena mästerverk. Inom fantasy är det så att det i princip aldrig kommer några filmer och när det väl gör det är dom skit. Enda undantaget är Sagan om Ringen, såklart. (Kanske även Excalibur, men frågan är om den kvalificerar sig som fantasy?) I vilket fall. Inställningen att se alla fantasy-filmer är inte så svår att upprätthålla, så jag hyrde Eragon.

Det börjar med någon slags Hallmark-version av berättarrösten från inledningen till Sagan om Ringen. Sen händer något märkligt, istället för att vara en billig kopia av den främsta fantasy-berättelsen blir den istället en travesti på en annan berättelse, från en annan genre… Storyn i Eragon är alltså följande: En blond tonåring, med lugg, är uppväxt hos sin farbror. Det visar sig dock att han egentligen tillhör någon slags krigarbrödraskap som utövar någon slags magi och som har till syfte att upprätthålla någon slags ordning (som har gått förlorad). Vad som händer är att denne spoling (Eragon) stöter på en mentor (med skägg!) som förklarar för honom hur saker och ting hänger samman och att han i själva verket tillhör det här brödraskapet. Givetvis hinner denna mentor dö innan filmen är slut. Sen måste Eragon rädda en prinsessa (!!!), ur en stor byggnad (!). Återigen, jag rodnar. Hur kunde någon på någon nivå släppa igenom det här? Femtonåringen som snott detta skriver säkert bättre än jag, men fantasilösheten är fullständigt enastående. Helt unikt!

Det största problemet är dock inte fantasilösheten utan faktumet att i princip allt i hela filmen är mer eller mindre uselt. Då menar jag allt. Från skådespelarprestationer till kostymer till stridsscener till begriplighet. Det känns nästan som en bedrift att dom har lyckats misslyckas så kapitalt. Det ser verkligen ut som en Hallmark-produktion och Robert Carlyle kan inte känna sig nöjd i sin hemska peruk. Inte ens han och John Malkovich, två utmärkta skådisar, fungerar. Malkovich som för övrigt spelar huvudskurken vars namn Galbatroix kanske är det sämsta namn jag någonsin hört. Svärden ser ut som dom är köpta på Buttericks och himmelen i vyerna ser uppenbart fejk ut. Det finns så mycket att gnälla på. Ska man hitta något förmildrande finns dock två bra saker. Jeremy Irons gör en bra rollprestation som Obi-wan Kenobi och faktum är att draken funkar. Rent tekniskt alltså. Vilket dom antagligen insåg är nödvändigt för att filmen i övrigt ska kunna funka. Med tanke på att ingenting annat gör det är det lite fascinerande att dom lyckades, gick möjligen större delen av filmens budget just till draken? När jag säger att den funkar är det alltså på det rent tekniska planet, det är sällan man sitter och tänker ”dataanimation”. Störst problem har den när den från att ha befunnit sigt på marken tar till väders. Den liksom svävar iväg rakt upp och verkar inte alls använda vingarna på ett någorlunda trovärdigt vis. Själva rösten, ansiktet, replikerna etc. som hör draken till är dock irriterande. Vad jag inte kan begripa är hur filmen totalt sett kunde bli så dålig? Självklart kan inte alla filmer ha samma budget som Sagan om Ringen, men anledningen till att Eragon blev gjord är ju såklart som en följd av Sagan om Ringens framgångar. Budgeten kan inte ha varit samma som i en tv-film, ändå känns det som den gjorts av ett gäng amatörer. Sen kan man ju såklart ställa frågan om det är rimligt att ha några förväntningar på den är filmen, men som jag redogjorde för i det inledande stycket så hade jag ju inte några. Det är ganska otroligt att någonting kan underprestera i en sån situation, men det lyckas Eragon med. Häpnadsväckande!

:-=

Scoop

Tillbaka i tv-soffan efter en hektisk vecka! Den årliga Woody Allen måste man givetvis kolla in. Hans produktion är ojämn, men några av hans filmer som tex. Annie Hall och Manhattan tillhör mina absoluta favoritkomedier någonsin.

Blev lite förvånad över hur pass tramsig Scoop var med tanke på den annorlunda stil som Matchpoint hade och jag blev rätt besviken. Men problemet är kanske att när jag tänker på Woody Allen så är det lätt att tänka på Annie Hall, och nu förtiden kanske Matchpoint, och glömma filmer såsom Skorpionens förbannelse m.fl. Scoop är för mig inte en klassisk Woody Allen, men en standard Woody Allen. Som vanligt spelar han rollen som sig själv utmärkt och det är kryddat med roliga oneliners. Men det har man sett tusen gånger förut och det börjar bli lite tjatigt. Vilket Woody ju själv insett för länge sen, men det är ju vi, publiken som tvingar tillbaka honom. Tyvärr fungerar inte Scarlett Johansson så bra som hon brukar, hon fixar inte rollen som lätt nervös och tillbakadragen. Dessutom fungerar det inte att försöka dölja den snygga tjejen bakom för stora glasögon och en tråkig frisyr, inte den här gången heller… Men visst, man får se Woody Allen som sig själv och det är ju aldrig tråkigt. Men mer än en bagatell är det inte.

:-|