The Ninth Legion

Visste inget om den här filmen utöver att det av omslaget framgick att det var en rysk krigsfilm om Afghanistan.

Man får följa ett gäng killar under utbildningen och hela inledningen känns som ett misslyckat försök att kopiera Full Metal Jacket. Scenen när dom får sina huvuden rakade är snodd rakt av. Men det slutar inte där. I plutonen finns tex. en soldat som klantar till det för dom andra som blir misshandlad, vilket känns rätt mossigt. Den mest misslyckade stölden är dock det "hårda" befälet som genom träning, misshandel och förolämpningar ska forma dom till soldater. Haken är att hur mycket man än försöker kommer någon aldrig någonsin att komma i närheten av R. Lee Emerys roll i Full Metal Jacket. Att ens försöka kopiera blir bara pinsamt. Han har en gång för alla satt den rollen och det är bara att acceptera. Sen lämnar dom utbildningen och hamnar i Afghanistan och då övergår filmen från att vara Full Metal Jacket till att vara Plutonen. Bland annat via en sådan där dansscen (pga. kvinnobrist) samt slutet när dom ska hålla linjen mot en övermäktig fiende med befriande luftunderstöd i sista sekund. Vackert. Å ena sidan är det trist att dom snott, å andra sidan om man ändå ska sno någonstans ifrån så har dom valt bra filmer! Dessutom är filmen mycket mer än bara en kopia. Framförallt är den otroligt snygg! Inga dataspelsvyer a la Enemy at the Gates här inte. Här är det fysiska effekter för hela slanten! Den har otroligt snygg svärta och kontraster och påminner om Jean-Pierre Jeunet filmer, typ En långvarig förlovning. Dessutom är det mycket vyer och slowmotion etc. Jag vet att inte alla uppskattar den lite ”overkliga” looken med kontrasterna, men jag stör mig inte. Det hela är ändå inte allt för realistiskt och med tanke på det är det helt ok att det ser bra ut. Uppväxt som man är under kalla kriget känns är det dessutom kul att äntligen få se all Sovjetisk hårdvara i action! AK74, Hind, tvärrandiga blåvita tröjor och röda fanor! Dock ges aldrig någon förklaring till varför filmen heter "Ninth Legion"? Vaddå 9:e legionen? Vad är det? Soldaterna tillhör 9:e kompaniet och antagligen är det något snille på filmbolaget som kommit på att "legion" låter mycket tuffare än "kompani". Att det bara blir helt obegripligt struntade man visst i... Märkligt.

Även om filmen ser och låter bra finns ett par skavanker med den här utgåvan. Det första är översättaren: Antingen är det någon som sitter med en 100 år gammal rysk ordbok, eller så är det någon 100 år gammal lingvist som står för översättningen. I vilket fall är det ålderdomliga spårbruket rent parodiskt och bitvis faktiskt obegripligt! Just användandet av ordet ”kisar” är bevis nog. Skönhetsfläck nummer två är att de två dokumentärerna enbart är textade på finska, så det var bara att stänga av direkt.

:-)

Snakes on a Plane

Har följt den här på avstånd ett bra tag och det har varit omöjligt att inte roas av allt runtomkring produktionen och det här med namnbytet som kom av sig efter en proteststorm på nätet som det roligaste av allt. Jag ville gilla den här filmen, inte för att jag trodde den skulle vara särskilt bra, men pga. titeln, pga. att Sam L. Jackson är cool, för att jag trodde att dom hade använt sig av b-filmsupplägget men gjort något mer utav det. Lite som med Tarantinos Kill Bill.

Jag blev besviken. För trots all hype är det bara en dum b-action. Punkt. Och då har jag från början köpt den dumma intrigen och de overkliga karaktärerna vilket är nödvändigt för att kunna få ut något av en sådan här film. Problemet är att det inte funkar ändå. Det blir aldrig spännande. Inte ens dom dataanimerade ormarna är bra gjorda, dom pendlar från ok till parodiskt. Kanske en del av problemet ligger i faktumet att jag gillar ormar och inte är ett dugg flygrädd? Men antagligen inte, den här filmens problem är att den är dålig. Det enda som räddar den från bottenbetyg är namnet plus några gags som faktiskt var rätt kul.

Bäst är antagligen extramaterialet. En dokumentär som följer internet-hypen var intressant även om den egentligen inte lyckas förklara varför det blev som det blev, en fråga som kanske är omöjlig att besvara? Till det kommer ytterligare några dokumentärer som inte säger så mycket. Bortklippta scener och kommentarspår orkade jag inte ta mig igenom.

:-(

Me, Myself & Kubrick

Visste knappt något om det här annat än att den baserar sig på det faktum att det faktiskt fanns en person i London som uppgav sig för att vara Stanley Kubrick och som lyckades lura en massa människor.

Verklighetsförankringen verkar dock vara väldigt lös, snarare än att skapa ett trovärdigt porträtt av en verklig person känns det som om dom har tagit det märkliga faktumet att en person låtsas vara Stanley Kubrick och sedan gjort en galen film om det. Det är bisarrt, skruvat, men kul! John Malkovich är oerhört bra, som vanligt. Facinerande att se honom ge personlighetsmässigt olika versioner av Kubrick när han lurar olika människor. Roligaste och mest bisarra ögonblicket är när Malkovich, som spelar mannen som låtsas vara Kubrick, berättar att han till sin nya film har castat – John Malkovich!

Möjligen lämnar filmen en med känslan att man vill se en dokumentär om den riktige bluffmakaren snarare än den här överdrivna filmvarianten. Vem var han? Hur kunde han lyckas?

:-)

Miami Vice

Varför går man och hyr Miami Vice? Ja inte är det för att jag hade några förhoppningar om att det skulle vara en bra film. Skälet är att jag var besatt av tv-serien i slutet på 80-talet. Blandningen av coola killar, snabba bilar, våld, knark, flamingos, snygga tjejer i bikini var precis vad en kille på väg in i tonåren behövde! Jag vevade det coola introt om och om igen och min kompis MA hade skivan med musiken. Säger bara Crocketts theme... Ett tag VAR vi Sonny och Rico. (Att bero på coola killar, deras bistre chef var om möjligt ännu coolare än de två!) Fast man blir ju äldre och såhär ett antal år senare inser man att serien antagligen var ganska usel och frågan man ställer sig är varför göra en film av det? Enda poängen med att göra en film som man kallar Miami Vice är att den ska lyckas förmedla någon känsla från serien. Få ihop en bra story och krydda med lite snabba bilar, färgglada kostymer, paraplydrinkar och coola killar så blir det lite nostalgi och förhoppningsvis en ok film.

Men så blev det inte. Vad Michael Mann har knåpat ihop är en i och för sig snygg, men ganska seg och mörk historia som inte alls andas Miami Vice utan mer... ja, inte vet jag? Något annat. Collin Farrell känns felcastad som Crockett, han går omkring med sin fula mustasch och mumlar och befäster sin position som världsmästare på att rynka med ögonbrynen. Men det är Michael Mann vi pratar om, så det är snyggt, vissa vyer är otroligt vackra. Lägg även till att det antagligen inte finns någon som är så bra på att skildra eldstrid på ett coolt sätt som han. Säger som min arbetskamrat MRD: ”Han gillar sina automatvapen.” Dessutom var det kul att återse min gamla favorit Gong Li (från min Zhang Yimou-fas som jag genomlevde i mitten av 90-talet) vilket var ett trevligt återseende. Men någon känsla av tv-serien Miami Vice förmedlas som sagt inte.

Typ så hade jag tänkt att min recension skulle se ut. Rätt ok film fast med ouppfyllda förväntningar som det centrala, summa summarum lätt missnöjd. Problemet är att när jag tittar på filmen har jag svårt att intala mig själv att det är detta jag tycker, för det finns något i det hela som jag gillar skarpt. Det är inte i storyn, inte karaktärerna. Snarare är det känslan och atmosfären. I slutändan faller jag för Manns stenhårda, supermörka stämning. Det här är knappast det jag bad om, men jag gillar det ändå! Tydligen finns redan en förlängd version på R1 DVD, jag är nyfiken!

:-)

Dr.Strangelove – eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben

Ännu en klassiker som jag lyckats missa. Vilket är märkligt eftersom jag (helt okontroversiellt) givetvis älskar Kubrick. Förväntningarna var enorma när jag satte mig i soffan för att äntligen beskåda denna klassiker...

... vilket jag tyvärr tvingas konstatera att den inte levde upp till. Men det kan ju lika gärna vara mina förväntningar som det var fel på. Inte för att filmen är dålig, absolut inte! Det är en bra film, men jag såg inget mästerverk. Ämnet, atomkriget, är väldigt intressant, den är oerhört välspelad, manuset är bra, så det finns egentligen inget att klaga på. Problemet är att den aldrig griper tag i mig. Kanske beror det på Kubricks val att göra den till en komedi, något som inte var tänkt från början? Nog finns det en poäng i att visa det absurda i atomkrig genom att presentera det i komediform, men personligen hade jag nog ryckts med mer om det presenterades i en seriös form. Men även om jag låter negativ ÄR det absolut en bra och välspelad film som helt klart är sevärd.

Det trevliga med den här utgåvan är bonusskivan fyllt med extramaterial, något man av någon obegriplig anledning inte är bortskämd med vad gäller Kubrick. Den innehåller flera dokumentärer samt en mycket intressant intervju med Robert McNamara. Det märkliga är att den intervjun lyckas förmedla samma budskap som filmen, men intervjun känns nästan mer intressant än filmen i sig! Den är som en försmak av den suveräna dokumentären Fog of War, som passar utmärkt att avnjuta i samband med att se Dr.Strangelove.

:-)

Infödd soldat

Hör och häpna, jag har varit på bio! Även om det är tveksamt om den askkoppsstora salongen Zita 3 verkligen kan räknas som bio? Förutsättningarna var enkla: Alla krigsfilmer måste ses och dessutom hade den här ett budskap. Kunde med andra ord bli bra.

Vilket det blev! Stridsscenerna fungerar bra (förutom några detaljer) och även den sociala biten är fängslande. Filmen är mycket bra fram till de sista 20 minuterna då dom plötsligt har fått för sig att kopiera hela slutscenen i Rädda menige Ryan. För det första är det märkligt att man skulle skicka tio man att hålla en oerhört viktig punkt som man vet kommer att anfallas av tyskarna. Fast hur kan man egentligen veta det på denna taktiska låga nivå? Hur kan man bara skicka tio man? Det går inte ihop. Så hamnar dom i en by (med en bro (med en sandsäcksmur)), så kommer tyskarna, så blir det action snarare än krig, några hjältar dör och i sista sekund kommer undsättningen. Rädda menige Ryan någon? Det tv-spelsmässiga användandet av en panzerschreck (inomhus!) var heller inte helt lyckat...

Men, nåväl. Det märkliga slutet till trots är det en både sevärd och tänkvärd film.

:-)

Hard Candy

Hyrde den här då jag tyckte att själva storyn, ett barn söker upp en pedofil och straffar honom, lät som en intressant idé. Dessutom har den dragit på sig lite kontrovers och sånt är ju alltid intressant.

Så kontroversiell tycker jag inte att den var, inte heller så läskig. Men den funkade rätt bra. Skådisarna gör ett bra jobb och det är uppenbarligen någon som filat på att få till en bra dialog. Vilket är något jag förstår att man kan störa sig på eftersom den är klart mer avancerad än vad som skulle kunna komma ur munnen på en 14-åring, bra mycket mer avancerad än vad som skulle kunna komma ur munnen på vem som helst för den delen. Vilket gör att det funkar. Normalt sett stör jag mig på lillgamla barn, här är det dock så överdrivet att jag inte orkar bry mig. Att hon ”egentligen” inte kan vara 14 år är inget som stör mig, storyn lyckas förmedla det den vill förmedla ändå.

Lite smart, lite jobbig, lite rolig. Inget särskilt.

:-|