The Wrestler

JN var hygglig nog att bjuda på förhandsvisning på bio vilket var trevligt! Dels för att filmen i sig verkade sevärd, dels för ämnet: Wrestling. Ja, wrestling. När jag blir intresserad av något har jag en tendens att bli besatt vilket har medfört att det finns en massa företeelser som jag satt mig in i mer eller mindre djupt och det kan röra sig om allt från Transformers till cigarrer. Det som dock förr eller senare brukar hända är att jag tappar intresset, hittar något nytt och spar företeelsen som ett fenomen att då och då kasta nostalgiska återblickar på.

Å ena sidan är det precis så med wrestling. Jag var intresserad men är det inte längre. Men det som skiljer wrestlingen från den absoluta majoriteten av intressen är hur pass stort mitt intresse för detta fenomen verkligen var. När jag blickar tillbaka på framförallt högstadieperioden ser jag framför mig någon som gillar en massa saker men som är totalt uppslukad av serietidningar, roll- och dataspel. Men lika vikigt, om inte mer, var faktiskt wrestling. Jepp, det är helt obegripligt för de flesta och kanske inte något man skriver överst i sitt CV. Men å andra sidan är jag lite för gammal för att ens orka skämmas.

Som för så många andra började det med att man i mellanstadiet kikade på nymodigheten kabel-tv på Sky channel eller Eurosport och råkade snubbla på WWF som då var i sina glansdagar. Det var mycket tilltalande att se dessa karismatiska jättar puckla på varandra och alla intriger runt omkring matcherna bidrog till förstklassig underhållning. Jag blev tvärfast. Jag lärde mig allt om alla brottare. Längd, vikt, entrémusik, titelhistorik, repertoar i ringen, ALLT. Det var en tid då jag inte indelade årstiderna efter väderlek utan efter dom stora galorna. Vinter var Royal Rumble, vår Wrestlemania, sommar Summer Slam och höst Survivor Series. Och matcherna som jag och min bror arrangerade på vår vind var legendariska. Kommer aldrig glömma det unisona skratt som avfyrades när vi såg inledningen av den första originalkassett vi kommit över. En allvarlig röst på bandet förklarade att wrestling utförs av professionella atleter och att man INTE ska prova det hemma...

Visserligen var det under den här tiden inte optimalt med tv-sändningarna eftersom Eurosport låg en vecka efter de amerikanska sändningarna samtidigt som de stora galorna, där de största matcherna avgjordes, släpade en månad. Så när galan väl sändes kände man redan till utgången i titelmatcherna. Trist, ja. Men det var ändå en tid när det sändes två shower i veckan så det blev mycket tittande.

Men mörkare tider stundade för helt plötsligt upphörde Eurosport att sända. Det år som förflöt från det till att ZTV drog igång visar nog rätt väl på hur pass besatt jag var. Min enda tillgång till information var helt beroende av nyckfylla tobakshandlares vilja eller ovilja att ta in WWF Magazine och gärna med någon månads fördröjning. Vilket med tanke på trycktiden innebar att jag nåddes av nyheterna flera månader efter att det hade hänt. Fast under den här tiden var jag mest nöjd om jag fick tag på en tidning över huvud taget. Idag är det svårt att föreställa sig eftersom detta var under de mörka bad old pre-internet days... Sen dök ZTV med Hoa Hoa Dahlgren och Bruno med pannbandet upp och det var glada dagar igen! Efter ett tag bytte dom till WCW och det var i den vevan som jag på riktigt hade börjat intressera mig för andra förbund än WWF samt för vad som pågår bakom kulisserna, för hur wrestling egentligen fungerar. Och det var någonstans där som jag tappade intresset helt. ZTV upphörde, TV5 gjorde ett katastrofalt försök med WWF men jag brydde mig inte längre.

Och så har det förblivit. Jag följer inte wrestling, jag har ingen lust att göra det men jag kommer alltid att ha en svag sida för fenomenet. Jag har till och från ägnat mig åt tv-spel med wrestling och lite då och då drabbas jag av en temporär besatthet. Som när TV sände den fantastiska Wrestling with Shadows, som när jag gick på en svensk wrestlingshow på Debaser Medis (vilket var sjukt kul) och som nu, när en sån här film dyker upp.

Det där blev en lång inledning och jag tänker faktiskt inte ägna filmen lika mycket energi. Storyn är enkel. Mickey Rourke spelar den avdankade f.d. stjärnan vid namn Randy ”The Ram” Robinson som hade sin storhetstid på 80-talet. Nu hankar han sig runt på små matcher med små gager samtidigt som hans kropp håller på att lägga av efter allt stryk den tagit genom åren. Han har dock inte ens råd med hyran varför idén föds till en jubileumsmatch mot hans gamla storfiende från när det begav sig: The Ayatollah! Mitt i den här vevan försöker han ta upp kontakten med sin dotter samt uppvakta den lite till åren komna strippan vars yrkessituation på många vis speglar hans egen.

Mycket har sagts om Mickey Rourkes insats och den är verkligen fantastisk! Det gör fruktansvärt ont att se honom med alla ärr, både mentala och fysiska. Han lyckas galant med att visa upp båda dessa aspekter, den inre smärtan hos en person som försöker ordna till saker och ting men inte förmår. Och den yttre där varje steg han tar ser ut att göra ont. Rourke sätter den här rollprestationen från början till slut men även Marisa Tomei som spelar strippan gör en strålande insats!

Men det jag gillar mest är antagligen att wrestlingen skildras så bra. Scenerna backstage när matcherna planeras är oerhört fascinerande även om dom antagligen gör att den som inte gillar wrestling sannolikt tycker att det är ännu mer märkligt än innan. Själva matcherna är oerhört bra koreograferade och bidrar med en väldigt bra närvarokänsla. Sen tycker jag att filmen lyckas med att visa att den vanligaste invändningen mot wrestling, att det ”är fejk”, är irrelevant. Jepp, det är koreograferat, jepp, det är uppgjort i förväg och jepp, det innehåller inslag av skådespeleri. Men det betyder ju inte att riskerna inte är äkta eller att de fysiska prestationerna inte kan vara oerhört imponerande. Så... fejk, jag vet inte? (Och för övrigt är det en konstig invändning att något inte skulle kunna vara underhållande bara för att det är en föreställning. Jag menar, Star wars blir väl inte mindre underhållande bara för att det inte är en dokumentär?)

The Wrestler är egentligen från 2008 och jag konstaterar att det rör sig om en av förra årets bästa filmer!

:-D