Hade väl inga direkta förväntningar på United 93 annat än att jag hade förstått att om man ska se någon film om 11 september så är det den här snarare än mustaschfilmen med Nicolas Cage. Jag hoppades att den skulle vara spännande, men var helt oförberedd på att bli totalt knockad.
United 93 visade sig vara en av de både värsta och bästa filmerna jag sett på länge! Trots att man vet vad som kommer att hända sitter man på nålar precis hela tiden. Den dokumentära stilen är så realistisk att man glömmer att man tittar på en film, det känns fullständigt äkta. Vilket har mer att göra med den kamerahanteringen och att allt är så nedtonat än det faktum att dom lagt ner energi på att återskapa alla detaljer som man känner till från verkligheten. När man ser en sån här film inser man hur ointressant det är om detaljerna är rätt eller inte när det gäller filmer baserade på verkliga händelser utan att det är framförandet som räknas. Användandet av nästan bara okända skådisar hjälper också till. Eftersom det känns som en i princip hundra procent trovärdig återgivning av en väldigt jobbig händelse blir det oundvikligen en väldigt jobbig film att titta på. Däremot känns den inte ”viktig” eftersom den egentligen inte försöker säga något. Behållningen blir snarare en studie i psykologi, hur beter sig människor i extrema situationer?
Det finns en del extramaterial varav det var en hel del intervjuer med släktingar till dom omkomna, men jag pallade inte med att se klart det.
:-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar