Roman J. Israel, ESQ

Roman J. Israel, ESQ (2017) är ett drama som baseras på verkliga händelser. Denzel Washington spelar en advokat (namne med filmtiteln) som är en udda fågel, något av en savant. Det kluriga med honom (skådespelaren) är att han är så himla känd och etablerad att det är svårt att inte tänka att där sitter Denzel Washington med en lustig frisyr, vilket såklart förtar en del av filmupplevelsen. Något som i sig bara är orättvist eftersom han ju är en fenomenal skådespelare.

Hur som helst. Behållningen med filmen är att handlagen som utvecklas är så udda och oförutsägbar att den verkligen känns som något som inte kan ha hittats på utan måste ha hänt i verkligheten. Detta bidrar till att det är lätt att leva sig in i filmen trots allt. Spännande levnadsöde, spännande personlighet, bra film!

Extramaterialet består av några korta dokumentärer.

:-)

The Serpent’s Egg

Fortsätter med Bergman-temat. Mellan Viskningar och rop och Ormens ägg (1977) kom den fenomenala Scener ur ett äktenskap (1973), som jag ju redan skrivit om.

Ormens ägg utspelas i mellankrigstidens Berlin och utmärker sig för att vara engelskspråkig. Det är väl en allmän uppfattning att Ormens ägg inte tillhör Bergmans främsta verk, vilket jag är benägen att hålla med om. Filmen innehåller lite mindre av psykologi och personporträtt än man är van vid och är mer driven av story. Att den utspelas när just när den gör det innebär givetvis att nazismen finns med på ett hörn.

Inget extra på denna dvd. Ormens ägg är för övrigt den sista filmen på boxen The Ingmar Bergman Collection. Normalt avskyr jag regissörsboxar eftersom de aldrig är kompletta. Men det här var ett billigt sätt att få tag på fyra filmer av Bergman, så… (Innehåller även Vargtimmen, Skammen och En passion.)

:-I

Viskningar och rop

Bergman-temat fortsätter med Viskningar och rop (1973). Filmen utspelas kring förra sekelskiftet med tre systrar (och ett hembiträde) i förgrunden. Dom är såklart olika till sättet vilket bäddar för drama, känslor och konflikter. Klassisk Bergman med andra ord!

Extramaterialet begränsas till en kort introduktion av Bergman.

:-)

Black Panther

Fortsätter tjata om att jag inte vet om jag ska fortsätta se alla Marvel? Inte för att dom är dåliga, utan för att sällan är särskilt bra och dessutom är så många… Black Panther (2018) verkar anses som än av de bästa hittills så det vore ju dumt att lägga av nu. Grejen med Black Panther är att jag å ena sidan förstår varför den anses bättre än de flesta… men å andra sidan är den inte det… Det positiva, det som gör att den sticker ut, är att man inte har att göra med det tröttsamma upplägget att någon intergalaktisk storhet försöker förgöra jorden. Tvärtom presenteras en konflikt, ett dilemma som inte har ett givet svar. Vilket betyder att skurken faktiskt har en poäng. Dilemmat: Ska det gömda riket Wakanda fortsätta att vara slutet (och gömt) för att därigenom skydda sig självt och det som är unikt från omvärlden? Eller ska man öppna sig och lägga sig i de orättvisor som finns med risken att förlora det man har? Ganska finurligt. Tyvärr stannar det intressanta med Black Panther ungefär där. Det hela utvecklas det den sedvanliga kavalkaden av oändliga slagsmål och oneliners. Men visst, filmen tillhör den bättre halvan av Marvel.

Extramaterialet bjuder dessvärre inte på mycket intressant. Som vanligt är de avsnitt som berör själva filmen tämligen överflödiga medan det som berör serien är mer intressant.

:-I

The Touch

Fortsätter med Bergman-temat. Beröringen (1971) är ett klassisk triangeldrama. Max von Sydow och Liv Ullman spelar (som vanligt) ett par och det tredje hjulet spelas av Eliott Gould. En spännande amerikan som kommer in i det uttråkade parets liv. Det hela utspelas (som vanligt) på Gotland. Det som utmärker Beröringen är dels att den är i färg, dels att den är lite lågmäld och (i princip) saknar övernaturliga element. Det hela är mycket väl gestaltat och faschinerande (även om Gould emellanåt känns lite malplacerad (vilket möjligen är ett medvetet grepp?)).

SF:s utgåvor av Berman på DVD är generellt usla. Incke anamorph bild, knappt några extramaterial, ej HD osv. Vilket är en skam! Brittiska BFI visar med den här utgåvan hur det kan och ska göras. Givetvis Blu-ray (samt även en DVD), bra restaurerad bild samt ett bra extramaterial (en lång dokumentär samt en paneldiskussion). Det hela toppas med ett häfte med diverse info. Inte långt ifrån att denna utgåva får full pott!

:-)

Pacific Rim – Uprising – Steelbook edition

Jag gillade ju verkligen Pacific Rim. Det har varit mycket fram och tillbaka angående en eventuell uppföljare… mest tillbaka då den första sågs som ett misslyckande. Jag blev därför extra glad när det till slut blev klart med en uppföljare!

Tyvärr lider Pacific Rim – Uprising (2018) av exakt det som skulle kunnat göra originalet dålig. Det är bara jätterobotar som slåss mot jättemonster… vilket såklart ÄR vad Pacific Rim handlar om. Guillermo del Toro lyckades blåsa in en själ i den första filmen, något som talat saknas i uppföljaren.

Extramaterialet består av ett gäng korta dokumentärer som förtäljer om filmens förträfflighet. Bäst med den här utgåvan är den snygga plåtlådan!

:-(

The Art of Star Wars – The Last Jedi

Som vanligt genererar en Star Wars-film två böcker som jag skaffar. En lite tramsig ”visuell guide” och en lite mer seriös om koncepkonst. The Last Jedi är inget undantag. Först betade jag av The Visual Dictionary och nu The Art of Star Wars – The Last Jedi. Och den är i vanlig ordning smått fantastisk! Stor, tjock och sprängfylld med bilder och text! Precis som vanligt.

:-)

Blue Planet II

Planet Earth II lyckades (såklart) inte med att nå upp till den fenomenala Planet Earth. Nu har även Blue Planet begåvats med en uppföljare som har den fantasifulla titeln Blue Planet II (2017)… Men gösses vad bra det här är! Sju avsnitt (med lite bonus till varje) och allt är precis som det ska vara. Fantastiska bilder, såklart. Men trots att det redan finns en serie i botten känns Blue Planet 2 aldrig tjatig, inte för mig i alla fall.

:-D

The Passion of Anna

Bergman-temat fortsätter. En passion (1969) känns som klassisk Bergman. Otrohet, lögner, psykologi och en smula obehag. Lite kammarspel men ändå flera olika miljöer. Och allt utspelas såklart på en ö… Klassik men god underhållning!

Inget extra på denna dvd. Däremot ingår den i boxen, The Ingmar Bergman Collection. Normalt avskyr jag regissörsboxar eftersom de aldrig är kompletta. Men det här var ett billigt sätt att få tag på fyra filmer av Bergman, så…

:-)

Shame

Fortsätter på Bergman-temat. Skammen (1968) är något så ovanligt som en krigsfilm. Som (såklart) utspelas på Gotland men som verkar vara en idé hos Bergman om att förflytta Vietnamkriget till Svenska förhållanden. Det låter skruvat men jag kan inte låta bli att tänka att det faktiskt hade kunnat bli riktigt bra. Vilket det tyvärr inte blir, alls. Det hela känns väl enkelt och genomhastat. En sån där bra idé som kanske hade kunnat bli något.

Inget extra på denna dvd. Däremot är den del av en box, The Ingmar Bergman Collection. Normalt avskyr jag regissörsboxar eftersom de aldrig är kompletta. Men det här var ett billigt sätt att få tag på fyra filmer av Bergman, så…

:-I

Hour of the Wolf

Fortsätter på Bergman-temat. Vargtimmen (1968). Ärligt talat, är inte det världens bästa filmtitel? Hur folk sover är väldigt olika, men… kollar man wikipedia får man lära sig: ”Det är även den tiden på dygnet man ofta sägs må som sämst”. Det passar ju en misantrop som hand i handsken och det förstärker ju den där filmtitelns styrka. Vargtimmen är liksom lite som en sån där (mar)dröm. Osammanhängande i struktur men klara bilder. Lite får jag känslan av att Bergman hänger sig åt bildfrosseri samtidigt som berättelse får komma på efterkälke. (Vilket, i sig, inte är fel.)

Inget extra på denna dvd. Däremot är det den inledande filmen på en box, The Ingmar Bergman Collection. Normalt avskyr jag regissörsboxar eftersom de aldrig är kompletta. Men det här var ett billigt sätt att få tag på fyra filmer av Bergman, så…

:-)

Persona

Inleder mitt Bergman-tema med en av de allra mest kända filmerna: Persona (1966). Varför Persona? Vet inte riktigt, för att jag har den och för att jag känner mig mer nyfiken på den sviten filmer som följer snarare än att skåda tillbaka tidigare.

Det knepiga med Persona är att den redan är fullständigt sönderanalyserad och genomtjatad. Var har liksom jag liksom att tillägga? Istället för att uppehålla sig vid ”starka kvinnoporträtt” och ”Sven Nyqvists bilder” är det kanske bättre att gå rakt på sak: Persona ÄR en bra film, men den tillhör inte mina favoriter med Bergman. Det är en bra dynamik och bra personporträtt. Men jag har förvisso inte riktigt luskat ut hur vår (min och Bergmans) relation ser ut, men jag föredrar nog mer det burleska och mindre det avskalade. Nåt sånt?

Det rör sig om en illa behandla utgåva på DVD. Bonusmaterialet begränsas till ett litet intro av Bergman

:-)