De senaste åren har jag haft ett parallellt bokprojekt som gått ut på att jag läst (om) Peter Englunds trilogi om den svenska stormaktstiden. Eller vänta nu… trilogin är ju inte komplett då ju endast de två inledandende delarna existerar: Ofredsår från 1993 samt Den oövervinnerlige från 2000. Vidare har jag läst Silvermasken, en kort bok om Drottning Kristna från 2006 (som var en produkt av ett uppdrag han fick i egenskap av att vara ledamot i Svenska Akademien). Jag toppade det hela med att även läsa Poltava från 1988, en bok som för övrigt skulle passa bra som sista del i den där trilogin om stormaktstiden.
Nåväl, det blev en lång inledning om saker som inte har med film att göra. Vad det handlar om är att efter jag läst ut Poltava såg jag den ryska filmen ”Slaget vid Poltava” från 2007. Det borde jag inte ha gjort, den var helt idiotisk. Filmen handlar om två fransmän som av olika skäl sluter upp vid den ryska sidan respektive den svenska, vilket är en fullständigt ointressant vinkel. Att filmen tar sig vissa friheter med det historiska är i sig inte det mest problematiska, det är inte det som gör att det hela känns som Åsa-Nisse i Ukraina. Eller nåt. Det är förvisso behjärtansvärt att ryssarna faktisk har fått med svensk dialog. Å andra sidan är den dubbad, med ofrivillig komik (eller möjligen tragik?) som följd. Möjligen hade jag en förhoppning om att själva slaget skulle kunna bjuda på något cineastisk intressant men nej, tyvärr. Den avslutande delen är bara ett långt sömnpiller.
:-=
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar