Love & Mercy

Jag har aldrig lyssnat på The Beach Boys. Vilket man kanske tycker är självklart pga. generationsgapet? Men den slutsatsen går inte att eftersom jag lyssnat jättemycket på (samtida) The Beatles. Min relation till The Beach Boys är att oundvikligt ha utsatts för de största hitsen. Samt om och om igen läst referenser av popnördar till soundet på Pet Sounds och hur genial the där Brian Wilson är.

Love & Mercy (2014) är en biografisk film om Wilson som utspelas under flera olika tidsperioder. Så varför se den? Eftersom filmen fått rätt bra betyg tänkte jag att det här helt enkelt skulle vara en allmänbildande resa. Plus att jag är i sig rätt svag för det musikbiografiska i största allmänhet. Men just den där bildningsresan vet jag inte om Love & Mercy lyckas bjuda på fullt ut? Vilket i sig inte är något negativt eftersom orsaken till det är att filmen koncentrerar sig på ett människoöde istället för att försöka sortera och rapa upp olika fakta. Det greppet minskar, men inte utraderar, den spretighet som ofta drabbar biografier. Skildringen av människoödet Wilson är både gripande och svårbegripligt. Själv kan jag inte låta bli att fundera över hur filmen gestaltar sig för någon som är insatt i Wilsons historia? Eftersom det handlar om verkliga händelser går det inte att låta bli att fundera över vad som egentligen hänt, att få den större bilden, på ett sätt som inte är lika självklart om det handlar om ren fiktion. Det där föder både frustration och nyfikenhet på samma gång.

Sammantaget är Love & Mercy en välspelad och genomarbetad men något spretig film. Som lärde mig i alla fall något om The Beach Boys.

Extramaterialet består av en kort dokumentär samt ett kommentarspår som jag inte hade tid att lyssna på.

:-I

Irrational Man

Blue Jasmine var förvisso ett steg i rätt riktning när det gäller Woody Allens filmskapande. Det dröjer dock tyvärr inte många minuter in i Irrational Man (2015) innan jag drabbas av tanken att det nu kanske är dags att sluta upp med att obligatoriskt sitta igenom Allens samtliga släpp? (I efterhand blev detta resonemang lite märkligt eftersom jag insåg att jag ofrivilligt (?) råkat missa Magic in the Moonlight som kom efter Blue Jasmine.) Hur som helst. Något händer sen med Irrational Man. Dess brister till trots sitter och jag känner att det är lite kul med att filmen handling vävs in i filosofi. Inte filosofi på det där allmänna planet utan den hårdare skolan, med citat och idéer från berömda filosofer. Den positiva känslan sitter i ett litet tag men sen blir filmen mest konstig och… sen dålig. Jaha.

Nu får jag direkt dåligt samvete men faktum är att det nu nog är dags… Tack för alla minnena Woody!

Usel bildkvalitet och inget extramaterial på denna DVD.

:-(

The Martian (3D)

Hade väl en aning uppskruvade förväntningar på .The Martian (2015). Det var något i kombinationen av en realistisk rymdfilm med Ridley Scott samt med relativt positiva förhandsrapporter. Filmen lever tyvärr inte upp till mina förväntningar, inte för att den är dålig utan för att den är ojämn. När The Martian är som bäst är den faktiskt enastående! Det bjuds på genomtänkt sci-fi som liksom får en att tänka exakt lagom mycket. Utseendemässigt är den dessutom en fröjd att beskåda! Framförallt kanske själva Mars men faktiskt även alla annat. Det finns inget att klaga på!

Dessvärre är The Martian kryddad med för mycket humor. Och jag vet att jag är ytterst känslig för humor men det betyder inte nödvändigtvis att jag avskyr all form av humor. Det måste dock råda balans. Jag vet inte om så var fallet men jag får känslan av att mycket av den humor som förekommer i de scener som inte utspelas på Mars är tillagda bara för att tilltala en publik som inte riktigt nöjer sig med bara sci-fi ska få känna sig nöjda när filmen väl är över? Att jag inte kan låta bli att tänka i dom banorna gör att jag stör mig. Sen detta med hur hela världen enas etc. etc. är väl i sig inte en dum tanke. Men sånt är väldigt knepigt att skildra på ett snyggt sätt och i The Martian blir det lite pannkaka, tyvärr.

Är lite osäker på varför jag betalar för en film i 3D för att sen se den i 2D? För att jag kan? Bildkvaliteten (i 2D) är hursomhelst såklart sylvass. Det medföljer lite extramaterial på ca: 45 minuter varav det mesta består av ointressanta mockymentarys.

:-I

True Detective – The Complete Second Season

Första säsongen av True Detective är ju så fruktansvärt bra helt enkelt. Den lever liksom kvar och jag tänker återkommande på den. Mot bakgrund av det stod det klart att uppföljaren knappast kunde leva upp till originalet. Den stora frågan var om den trots detta ok ändå var bra? Eller om den, som vissa rapporter verkade mena, inte var något vidare alls?

Det är kanske lite märkligt att den andra säsongen (från 2015) är en helt separat story från den första vilket nästan känns lite tråkigt. Inte för att man nödvändigtvis måste återanvända gamla karaktärer, men i första säsongen får man känslan av att det bara skrapades på ytan, att det lätt hade kunnat klämmas in mer i den världen. Nåväl, man har valt en annan väg och resultatet är bra! Varför för att slå in öppna dörrar men nej, det är inte i närheten av lika bra som den första, såklart. Däremot är det en bra och sevärd serie vars starka sidor är fler än dess svaga. Till svagheterna hör en intrig som är några snäppt för onödigt komplicerad. Karaktärerna känns heller inte lika utvecklade är därmed inte lika intressanta som i den första. Vilket, med tanke på att manusförfattaren Nic Pizzolatto hade betydligt mer tid på sig att skriva den första jämfört med den andra. Till det som är bra är att det är en story som inte bryr sig om att vara övertydlig. Precis som i den första säsongen låter man landskapsbilder skänka atmosfär, det är som att landskapet i sig är med på rollistan. Väldigt snyggt!

Bildkvaliteten på denna Blu-ray är sylvass! Jag fattar knappt att det är möjligt att det ser så bra ut. Både detaljer men även hur ljuset flödar. Extramaterialet är något av en besvikelse. Det medföljer ett kommentarspår till avsnitt fyra och åtta. Inget är särskilt intressant och det sista är mest irriterande. Mellan att folk pratar är det nämligen orimligt långa uppehåll. Utöver det finns några dokumentärer på totalt 45 minuter.

:-)

Leviatan

Ryska Leviatan (original Leviafan) vann väl en Golden Globe för bästa utlänska film 2014 men blev snuvad på en Oscar. Dramat som utspeals i norra Ryssland speglar hur vodkapimplande invånare förjävels kämpar på i trassliga familjeförhållanden samt mot korrumperade (och vodkapimplande) lokala makthavare. Det är med andra inte fråga om en skrattfest. Även om filmen på sätt och vis staplar klyschor känns den ändå angelägen. Och även om det är rätt mycket diskbänk så innehåller den även makalöst vackra, om än karga, naturbilder. Det är just det som ger filmen en väldigt speciell känsla, som gör att den lyfter sig från vardagens elände.

Inget extramaterial på denna DVD. Dock fin bildskärpa för att vara en bildkälla som inte är i HD.

:-)

Black Mass

Black Mass (2015) är en gangsterfilm baserad på verkliga händelser. I fokus står 70-talets Boston och gangstern James ”Whitey” Bulger. Det som gör storyn speciell är Bulgers minst sagt märkliga förhållande till FBI och hur det utvecklas. Just den biten sticker ut. Utöver det handlar det om en gangsterfilm som lite trampar vatten. Det är inte dåligt men ofta rätt fantasilöst. Mycket har man sett förut och bildspråket lånar rätt friskt från Scorsese.

Extramaterialet består av en 10 minuter lång sekvens där man visar hur Johnny Depp genomgick sin (rätt imponerande) utseendemässiga förvandling för huvudrollen. Annars är bildkvaliteten på denna DVD rätt usel för att röra sig om en ny film. Men vänta nu, varför DVD? Jo, för några år sen var det inga som helst problem att hitta en sån här film på Blu-ray. Men fenomenet att hyra film i butik är på utdöde vilket påverkar utbudet vilket i sig innebär att för min del så ökar antalet filmer jag ser på DVD istället för på Blu-ray. Vilket känns absurt att behöva konstatera år 2016…

:-I

Gökboet

Gökboet (original One Flew Over the Cuckoo’s Nest) från 1975 är en sån där film som har en så hög klassikerstatus att man liksom tror att man har hela filmen i huvudet, att det inte finns någon anledning att se om den. Hur blev det så? Tja, för egen del rör det sig om en av dessa filmer som man fick se i skolan (högstadiet? gymnasiet? jag minns faktiskt inte?) för att den var så viktig. Dessutom är det den film som gått längst tid på svenska biografer då den i Stockholm faktiskt gick 1976-1987! Ett faktum som är lika imponerande som det är obegripligt!

Obegripligt eftersom One Flew Over the Cuckoo’s Nest inte är en konventionell film. Budskapet är väl förvisso precis ett sånt som kan slå an hos en större publik. Det där med att utmana det stelbenta och konforma, att slåss mot det inrutade och kväsande är ju ett klassiskt tema. Men en film som, utöver en sekvens, utspelas helt på ett mentalsjukhus är lite ovanligt. Oavsett det och oavsett biorekordet så är One Flew Over the Cuckoo’s Nest en bra film! Såklart. Välspelad, tänkvärd, gripande. Hela baletten! Precis som man minns den.

Bildkvaliteten där dessvärre inget vidare på denna Blu-ray. Det är inget direkt fel men den är helt enkelt inte särskilt vass. Det följer med en del extramaterial. Dels ett kommentarspår med regissör Miloš Forman, producenterna Saul Zaentz och Michael Douglas (ja, DEN Michael Douglas!). Dels en Making of-dokumentär samt bortklippta scener. (Tydligen finns en lång sevärd dokumentär som ursprungligen fanns med på Laserdisc-utgåvan och som finns med på den amerikanska utgåvan på Blu-ray, men alltså inte här.)

:-)