Det jag hade hört om Harold and Maude (1971) var att den skulle vara väldigt bra samt en viktig inspirationskälla för Wes Andersson. Förhandsbeskeden visade sig stämma. Det är nämligen en väldigt bra film och filmspråket är galet mycket Wes Andersson! Eller snarare tvärt om då.
Harold är nedstämd tonåring som är besatt av döden. Maude är en gammal tant med samma intresse. Tycke uppstår. Det är en massa bra musik, det är absurt och det är väldigt bra! Dessvärre måste jag nog omvärdera min syn på Wes Anderssons ”unika” stil. Möjligen stör det lite att Ruth Gordon spelar med samma maner som hon gör i Rosemary’s Baby, det kommer liksom lite i vägen.)
Snyggt omslag men trist utgåva. Inget extramaterial och en riktigt dassig bildskärpa.
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar