Marnie

Jag kommer gör ett avsteg från den allrådande principen på den här bloggen. Som säger att jag recenserar produkter, inte filmer i sig. Alltså, kommer det en box så recenserar jag hela boxen när jag är klar. Min julklapp Hitchcock – The Masterpiece Collection kommer dock bli ett undantag. Ett mastodontinlägg med 14 inlägg som kanske drar ut väldigt på tiden blir helt enkelt ogörligt. Så jag frångår principen och tar filmerna var för sig och så knyter jag ihop säcken med ett avslutande inlägg om själva boxen när jag väl är i mål.

Fortsätter med 60-talet och efter The Birds var det dags för Marnie (1964). En film som har vissa likheter med Vertigo. Att det handlar om besatthet, om att försöka ändra på någon så att den ska passa en själv. Det är dock inte lika raffinerat som i Vertigo även om det är en underhållande film. Eftersom jag förknippar 60-talets Sean Connery med James Bond känns han lite malplacerad, men han gör en väldigt bra rolltolkning.

Bildkvaliteten är tyvärr väldigt ojämn. Ibland är det skarpt, ibland suddigt. Extramaterialet utgörs av en dokumentär på en timme.

:-)

The Bling Ring

Nähä Sofia Coppola, vart är karriären egentligen på väg? Den halvtrista Somewhere följs upp av den halvtrista The Bling Ring (2013). Att storyn är baserad på verkliga händelser är intressant. Att ett gäng ungdomar tagit sig in hos bortresta superkändisar och snott pengar och kläder, att det tydligen var relativt enkelt att ta sig in. Att filmen försöker säga något om ytlighet och kändiskultur känns givet. Men vad? Jag önskar inte bli skriven på näsan och jag tycker inte att man behöver vara övertydlig. Men ändå, vad handlar det här om egentligen? Förvisso är det fascinerande att få ett smakprov på en värld som egentligen inte intresserad mig alls. Kändisdyrkan, statusprylarna, tomheten. Möjligen försöker Coppola inte säga något alls utan gör mest en djupdykning?

Bildspråket är kompetent och musik har en framträdande roll. Förvisso vidrig musik men antaglien är det ett passande soundtrack till de här människornas liv.

Bildkvaliteten är märklig. Jag är helt övertygad om att det är filmat digitalt. Åtminstone nattscenerna. Med allt vad det innebär. Ibland är det väldigt detaljrikt, ibland är det digitalt brus. Jag har ännu inte vant mig vid den digitala looken. Tyvärr ingår inget extramaterial, åtminstone en dokumentär om de verkliga personerna hade varit på sin plats.

:-I

Harold and Maude

Det jag hade hört om Harold and Maude (1971) var att den skulle vara väldigt bra samt en viktig inspirationskälla för Wes Andersson. Förhandsbeskeden visade sig stämma. Det är nämligen en väldigt bra film och filmspråket är galet mycket Wes Andersson! Eller snarare tvärt om då.

Harold är nedstämd tonåring som är besatt av döden. Maude är en gammal tant med samma intresse. Tycke uppstår. Det är en massa bra musik, det är absurt och det är väldigt bra! Dessvärre måste jag nog omvärdera min syn på Wes Anderssons ”unika” stil. Möjligen stör det lite att Ruth Gordon spelar med samma maner som hon gör i Rosemary’s Baby, det kommer liksom lite i vägen.)

Snyggt omslag men trist utgåva. Inget extramaterial och en riktigt dassig bildskärpa.

:-)

Man of Steel

I och med Superman Returns fastslog jag att Stålmannen aldrig har varit min favorit. Filmen gick inget vidare och fick inga uppföljare. Av oklar anledning tyckte man att det redan var dags för en reboot så här har vi nu Man of Steel (2013). Zack Snyder står för regin så jag hade ändå lite förhoppningar. Utgångspunkten är positiv, att man slipper hela hans barndomshistoria utan att det är pang på. Och jag gillar det kosmiska anslaget, Superman behöver det. Ta av brillor i telefonkiosk är inte så spännande, det är mer Peter Parkers nivå. Om det sen verkligen var nödvändigt att visa Krypton är jag inte helt övertygad om men det är ingen stor sak. Effekterna är riktigt bra och Man of Steel ser verkligen bra ut! Hur funkar då Henry Cavill som Kal-El? Faktiskt utmärkt! Han utstrålar kraft samtidigt som han har precis rätt distanserade stil.

Haken är bara att filmen är så totalt rörig. Det är för mycket. Olika karaktärer och arméer dyker upp hit och dit fram och tillbaka. Handlingen är inte obegriplig i det stora hela, men i det lilla är det svårt att hänga med i svängarna. Manuset känns överarbetat och även om jag inte har några jätteförväntningar på den kommande Batman vs. Superman blir jag lite orolig över vad Snyder kommer att leverera?

Man of Steel på (2D) Blu-ray ser och låter hur bra som helst! Extramaterialet består av några dokumentärer på ca: en timme. Inte jätteintressant.

:-I

Necessary Evil – Super-Villains of DC Comics

Necessary Evil – Super-Villains of DC Comics (2013) är en dokumentär med en självförklarande titel. Jag har egentligen alltid varit en Marvel-kille och har därför tyckt att de har mer intressanta skurkar och för all del hjältar än DC. Förutom Batman då som de flesta verkar överens om har de mest intressanta skurkarna av alla.

Filmen går igenom olika typer av skurkar, vilka olika roller de kan spela och exemplifierar. Det är många korta intervjuklipp med diverse folk och Christopher Lee står för berättarrösten. Det är intressant, absolut. Men väldigt spretigt och hackigt. Det känns som att dom hade lite för många intervjuer och jag gissar att det hade blivit ett bättre resultat om man hade skippat ett antal personer.

:-I

Panasonic TY-ER3D4ME

Alltså det här med 3D, jag vet inte vad jag ska tycka? Eller… jag är helt klart skeptisk. Men så har jag förstått att effekten med aktiva glasögon hemma ska vara betydligt vassare än de passiva som man har på bio. Då både min TV och min Blu-ray stödjer 3D så var jag väldigt nyfiken på att prova. Det enda som har hindrat mig har varit priset på glasögonen. Tills nu, för nu har jag slagit till! Återkommer!

:-)

Grizzly Man

Grizzly Man kom 2005 och jag har alltid varit lite nyfiken. Men sen gick det lite för lång tid och den försvann från min horisont. På alla helgons dag brukar vi se en skräckfilm men Frugan har blivit mesig så Grizzly Man fick bli kompromissen. Och varför inte, jag ville ju se den.

Alla känner väl till upplägget: Galning lever bland björnar och det slutar med att han blir uppäten. Det jag dock inte hade fattat var på vilken nivå den här galenskapen rörde sig. Att det inte bara är det här med risktagandet (lex Steve Irwin) utan att han var knäpp på helt andra nivåer. Det är ganska obehagligt att betrakta hur han pratar med rävar om att de är hans enda vänner och att han har problem med kvinnor. Eller rasande förbannar vädret för att det inte kommit regn på ett tag. Det är obehagligt men lite som den där slitna klyschan om en bilolycka och inte kunna slita blicken. Werner Herzogs analyserande berättarröst på bruten engelska tillför helt klart en extra dimension.

Tror inte att Grizzly Man finns utgiven på Blu-ray? Hur som helst saknas extramaterial.

:-)

Only God Forgives

I och med att vi såg Drive tycker jag att trenden att jag och ABR ser Nicals Winding-Refns filmer på bio var etablerad. Därför var det trist att vi helt enkelt missade Only God Forgives (2013) i våras. Fick bli på Blu-ray istället!

Om Drive är en film som är mer traditionellt berättad och Valhalla Rising extremt stiliserad så hamnar Only God Forgives någonstans mitt emellan. Men med dragning åt Valhalla Rising. Det är långsamt, det är tyst. Som sagt inte lika extremt men ändå påtagligt. Och precis som med Valhalla Rising är Only God Forgives en film som den som inte klarar av långsamhet kommer att avsky. Den är dock väldigt läcker när det gäller miljöerna, väldigt stiliserad. Bitvis påminner det som David Lynch. Så hur var det då med det omtalade våldet? Filmen blev ju utbuad i Cannes men det vet jag inte om det säger så mycket? Ja, precis som alla Winding-Refns filmer är filmen väldigt våldsamt. Bitvis extremt. Samtidigt finns det enormt många extremt våldsamma filmer. Sett mot det sticker Only God Forgives ut särskilt mycket.

Sammanfattningsvis: Extremt mycket yta men inget innehåll, ett mittenbetyg. Sen lyssnade jag på kommentarspåret med Winding-Refn och någon filmkritiker. Som efter en googling visar sig ha gett Only God Forgives högsta betyg. Oerhört bra kommentarspår som lite är som en intervju. Hos mig växer filmen ett snäpp när de dissekerar olika teman och symbolik. Kan kan inte värja mig utan börjar tycka om filmen denna andra vända. En andra vända eller ännu fler kan för övrigt ibland krävas för att man ska uppskatta något fullt ut. Utöver kommentarspåret är det några korta intervjuer samt lite bakom kulisserna.

Däremot hatar jag omslaget! I princip hela filmen går medvetet i rött och blått vilket i sig är riktigt läckert. Varför inte välja något i den stilen? När man har att göra med något som är så stilistiskt snyggt!

:-)

 

Stoker

Chan-wook Park, mannen som gett oss bland annat Oldboy har gjort film på engelska. Att genrebestämma Stoker (2013) är inte helt enkelt men det är en film som rör sig mellan thriller och skräck. En relativt komprimerad historia om men familjetragedi. Visuellt är Park en av mina absoluta favoriter och filmen ser såklart helt fantastisk ut! Foto och dekor är verkligen urläckra. Storyn är oförutsägbar vilket är ett plus. Men tyvärr blir resultatet en smula oengagerade. Vilket känns som slöseri med resurser. Hoppas verkligen att Park får en ny chans och får möjlighet att göra något lite mer udda.

Extramaterialet utgörs av en dokumentär på 30 minuter samt lite övrigt ointressant.

:-I