Vampyrernas historia

Ett led i det mer eller mindre avsomnade vampyrtemat har varit att läsa Vampyrernas historia från 2011 av Katarina Harrison Lindbergh. Det kan möjligen diskuteras om den hör hemma på en blogg om film? Men å andra sidan hänger hur vampyrer skildras på vita duken såklart ihop med hur de har beskrivits i äldre tider. Dessutom innehåller boken ett avsnitt med titeln ”Vampyrer på film”.

Det som är bra med Vampyrernas historia är att den ger en bra översikt, hur vampyrmyter har sett ut i forntiden och framåt. Hur de har skildrats och i många fall teorier om varför. Extra fokus ligger på litteraturen från 1800-talet och framåt och som sagt om vampyrer på film. Den här översikten är dock det enda som är bra med boken, det enda som ger något. Haken är nämligen att Lindbergh inte kan skriva. Sten i glashus säger någon men jag har aldrig utgjort mig för att vara någon språklig virtuos. Det kanske inte Lindbergh heller har men jag skriver den här bloggen för mitt eget höga nöjes skull och tycker att jag kan tillåta mig att vara en smula oinspirerad då och då. Lindbergh skriver dock för en publik som betalar för hennes alster. Mot bakgrund av det är det oförlåtligt med alla dessa återkommande obegripliga syftningar, blandandet av obegripligt högtravande formuleringar samt kanske det värsta: Att som forskare slänga sig med otroligt spekulativa och löst underbyggda teorier. Inte genomgående men väl återkommande.

Bottennappet utgörs dock av bokens avslutande avsnitt som handlar om ”Nutida vampyrsammanslutningar” som behandlar stollar som tror eller vill tro att dom är riktiga vampyrer. Här tappar Lindbergh garden fullständigt och verkar fullt ut anamma principen att var och en blir salig på sin tro. Den inställningen bidrar i det här fallet inte till intressant läsning. Alls.

:-(