Absolute Dark Knight

Det här ska som sagt vara en blogg om film. Så vad är detta? Jag brukar ju skriva om saker som kan relateras till film men det brukar handla om mer konkreta saker. Som böcker om film, som samlarföremål och på sin höjd serier som sedan gjorts till film. Frank Millers berömda serie The Dark Knight Returns tillhör inte någon av dessa kategorier. Å andra sidan har den självklart influerat Nolas Batman-trilogi. Särskilt The Dark Knight Rises då ju båda handlar om slutskedet av Batmans karriär.

Jag köpte denna Absolute edition för några år sen men den har stått i bokhyllan oläst. Med anledning av att jag såg The Dark Knight Rises tyckte jag att det nu var läge att läsa. Den innehåller dels The Dark Knight Returns och dels dess uppföljare The Dark Knight Strikes Again. Bilden gör tyvärr inte det här boken rättvisa. Den är över trettio centimeter hög och väger närmare tre kilo! Hårda pärmar och givetvis tryckt på tjockt lyxigt papper. Kan inte föreställa mig en mer exklusiv presentation.


The Dark Knight Returns

Jag var ett stort fan av serier, särskilt superhjälteserier, när jag växte upp. Mitt första möte med The Dark Knight Returns (1986) (Sv. ”Mörkrets Riddare”) var dock inte särskilt positivt. Framförallt tyckte jag att den var ”fult tecknad”. Vilket inte var så konstigt. Jag var van vid den mer rena stil som uppmuntras när det gäller vanliga superhjälteserier och var helt enkelt inte van vid det speciella bildspråket. Miller har en lite yvig stil och han styrka ligger inte i detaljerna. Den ligger dock i bildkomposition och i att utnyttja seriemediet fullt ut. Något som jag idag kan njuta av men som då var lite för svårt.

Jag sjönk djupare in i mer vuxna serier och när jag väl köpte albumet gillade jag det. Det var aldrig en favorit men det var ändå en viktig pusselbit för mig. Kanske framförallt det fantastiska förordet av Hörst Schröder till den svenska utgåvan. En text som verkligen fick mig att öppna ögonen för att serier kan vara så mycket mer.

Jag läser inte så mycket serier nu för tiden och har dock därför lite svårt att sätta in min upplevelse av läsningen av The Dark Knight Returns i något större sammanhang. Utöver att konstatera att det är dels en nostalgisk resa och att det är som sagt är en insikt om hur mäktiga serier kan vara. Snappar upp mer nu som vuxen och känner att den här historien är så bred att den förtjänar att läsas om och om igen.


The Dark Knight Strikes Again

2001 släpptes uppföljaren The Dark Knight Strikes Again. Jag hade inte läst den innan och var medveten om att den fått relativt ljum kritik. Jag var lite nyfiken men inte mer än så.

Tyvärr måste jag instämma i kritiken för den är rätt platt. Givetvis blir det orättvist att jämföra med föregångaren som dels är en av de mest hyllade serierna någonsin och dels är en berättelse som jag läst många gånger. Men ändå. Det är något med The Dark Knight Strikes Again som gör att jag inte orkar bry mig så mycket. Och det handlar inte om det mer färgglada bildspråket. Det är bra att Miller inte bara försöker kopiera den tidigare mallen. Jag tror snarare att det handlar om att han låter på tok för många superhjältar delta, det blir för mycket. Plus att jag tror inte att det går att göra så mycket mer med konflikten mellan Batman och Superman som kändes väldigt nyskapande då, men mest tjatig nu.


Nog med gnäll, jag tycker att det är en utmärkt idé att The Dark Knight Strikes Again ingår i denna Absolute edition. Jag ser det som en bonus som gör utgåvan komplett. För övrigt kan jag inte mer än nog rekommendera Absolute Dark Knight. Det är en fantastisk utgåva av en av de bästa serier som gjorts. Den är inte billig och den blir svårare och svårare att få tag på. Oavsett det är den väl värd att införskaffa.

:-D

Tank Overhaul

Okarakteristiskt för mig satt jag och zappade på tv:n och stötte på ett avsnitt av serien Tank Overhaul på Discovery. Med anledning av min fetisch för stridsvagnar letade jag upp den på DVD och beställde. När jag sen efterforskar det hela ser jag att det finns två säsonger av denna kanadensiska serie, en från 2007 och en från 2009. Den som jag beställde är den senare och alltså säsong nummer två, vilket inte framgår av förpackningen.

Hur som helst. Fyra avsnitt, ett avsatt för restaureringen av en viss stridsvagn. Centurion, BMP, Elephant samt M-24 Chaffee. Restaureringsprocessen och historiska fakta funkar ok. Men när man ska dra paralleller till moderna fordon blir det fullständigt ohållbart. Man letar upp någon amerikan som har erfarenhet av detta fordon eller någon representant för tillverkaren. Dessa får sedan förklara varför detta fordon (som alltså inte har något att göra med det fordon som avsnittet egentligen handlar om) är det mest fantastiska som tillverkats. Spolar man förbi dessa sekvenser får man dock en rätt intressant presentation för den som är intresserad av ämnet.

:-I

Amores Perros

Geni är ett starkt ord. Men eftersom jag älskat 21 Gram, Babel och Biutiful var det bara en tidsfråga innan jag skulle ta mig an Alejandro González Iñárritus långfilmsdebut Amores Perros (2000) (sv. ”Älskade hundar”). Och ja, karln är faktiskt ett geni! Det är knäckande bra! Precis som i Babel är det tre parallella historier som vävs samman (faktum är att jag om jag måste välja föredrar 21 Gram och Biutiful framför de andra två men det är mest futtigt att konstatera). Fattigdom, brutalitet, samhällets orättvisor. Det mesta känns igen.

Att jag dragit mig lite för filmen är att jag har väntat på ett släpp på Blu-ray vilket inte har dykt upp. Denna DVD är nämligen lite tveksam. Extramaterialet består av några intervjuer samt en kort dokumentär.

:-D

Taxi Driver

För fem år sedan konstaterade jag att jag inte har så mycket att tillägga angående Taxi Driver (1976). Eftersom tillräckligt många betydligt mer insiktsfulla människor redan har sagt allt som kan sägas om denna klassiker. Det är ett påstående som jag vidhåller.

Men ändå. För ett år sen köpte jag den här specialutgåvan av på Blu-ray. Det tog ett tag men nu har jag tagit mig igenom den. Det lustiga med filmen är att den växer varje gång jag ser den. Det är förstås en sliten klyscha men det är verkligen så. Med de tre kommentarspåren inräknade har jag den här vevan sett filmen fyra gånger och det är något magiskt med den. Det är så många små nyanser som framträder, som gör varje omtittning meningsfull. Att det är en fantastisk film har jag alltid insett men jag känner att Taxi Driver sakta men säkert börjat klättra upp som en av mina absoluta favoritfilmer någonsin.

Vad kan det bero på? Kan det kanske hänga ihop med den besvärande känslan av att jag känner igen mig i Travis Bickle? Sådär lite för mycket. Det är inget man skriver på ett CV men om man skulle filtrera min personlighet genom filmens värld hamnar jag på en slags blandning av Woody Allen och just Travis Bickle. Tror jag?

Hur som helst. Specialutgåvan är snyggare än vad bilden gör gällande. Det är tjock kartong och titeln i vitt är i relief. Fotona är mest en trevlig bonus. Vad gäller extramaterialet är det i princip detsamma som på DVD:n det vill säga utmärkt! Det är bara lite trist att det inte är något nyinspelat. Dock medföljer ett kommentarspår från 1986 (!) med Martin Scorsese och Paul Schrader. (Oerhört intressant, antar att det kommer från en Laserdisc-utgåva av filmen?) För övrigt kan konstateras att bildkvaliteten är helt suverän!

Det här är en närmast perfekt utgåva av en av mina absoluta favoritfilmer. Den har en mycket framskjuten plats i min samling!

:-D

Metal Evolution - Hårdrockens historia

Killen bakom den utmärkta Metal – A Headbangers Journy är nu tillbaka och vill berätta samma historia, fast den här gången utdraget över en elva avsnitt lång TV-serie. Metal Evolution (2011) (sv. "Hårdrockens historia") börjar bra med att göra ett mycket gediget arbete. Han går tillbaka till 1800-talet och tittar på musikaliska fenomen som sedermera gav upphov till rocken vilket ledde till hårdrocken. Han gör även sånt som att låta testa sin hjärna när han lyssnar på hårdrock jämfört med klassisk musik. Så långt allt väl.

Förvisso är det trist att dom inte har rättigheterna till Led Zeppelins musik men så kan det vara. Att beskriva hela hårdrockens historia är ett enormt projekt och man kan inte räkna med att få alla rättigheter. Ungefär första halvan av serien är väldigt intressant trots detta. Problemet är att varje avsnitt ska ha ett eget tema vilket leder till viss skevhet. Vilket såklart är oundvikligt med tanke på formatet, att varje avsnitt måste vara lika långt. Men ändå. Ett helt avsnitt tillägnat åt Power metal och ett helt åt Progressive metal? Samtidigt som varken Death metal eller Black metal inte får något utrymme, inte ens i avsnittet Shock rock! Va fan! Jag vet att ur ett globat perspektiv är framförallt Black metal ett väldigt Skandinaviskt fenomen. Men ändå. Ska man teckna utvecklingen av metal går det liksom inte att hoppa över dess mest extrema yttringar. Jag menar, i den betydligt kortare dokumentären presenteras ju dessa stilar.

Nåväl, denna invändning till trots är det ändå en intressant serie, åtminstone den första halvan.

:-I

The Happening

Det fanns mer tid hos TC så vi såg även The Happening (2008). Vissa menar att det ska vara tidernas kalkon medan andra menar att kritiken är överdriven. Nu när jag sett den ställer jag mig någonstans mitt emellan. Eller? Nja, alltså The Happening är en sjukt dålig film. Men inte så att det blir en skrattfest utan mer på ett poänglöst vis. Hur kunde det bli så här träigt och dåligt? Nivån på storyn och manus är någonstans på högstadienivå. Enda grejen är att till skillnad från film som ett projekt i skolan så har man här en miljonbudget. Det är lite svårt att förklara men det är så taffligt.

Det är liksom inte så lätt att göra en film som bygger på att växterna släpper ut ett osynligt gift. Vilket alltså leder till att karaktärerna måste ägna sin tid åt… att undvika växter! Rafflande! Mark Wahlberg har nog aldrig varit så dålig som han är här, han spelar över å det grövsta. Och den där galningen som dom stöter på som är den som lanserar teorin om att det är växterna som ligger bakom är fruktansvärt dålig. Samt att man undrar varför dom väljer att tro på just honom? Borde man inte överväga fler teorier kring den till synes obegripliga massdöd som bryter ut?

Vissa sågningar kan vara rätt underhållande att skriva men så är det inte med The Happening. Den är för poänglös för att man ska få till något.

Oklart vad gäller extramaterial på denna region A Blu-ray?

:- =

House

Jag har läst en hel del hype kring japanska House (1977). Många verkar tycka att det rör sig om ett mästerverk. Av den anledningen har jag varit rätt nyfiken men problemet är att den inte finns utgiven i Europa. Hade dock möjlighet att se den hos TC eftersom han är innehavare dels av filmen, dels av en regionsfri Blu-ray spelare.

House är nog den sjukaste och konstigaste film jag sett. Möjligen låter det överdrivet men jag kan inte komma på någon mer märklig? Googla gärna på trailern. Till att börja med låter den sig inte genrebestämmas. I grund och botten är det väl någon slags spökhistoria? Ett hemsökt hus. Sju unga tjejer besöker detta hus och märkliga saker inträffar. Det är dock inte storyn som är det märkvärdiga utan det är bildspråket som inte liknar något jag sett. Och det är inte bara så att filmen har ett visst unikt bildspråk utan olika tekniker och effekter blandas ständigt. Det i kombination med musik som ibland passar perfekt men ibland känns helt felplacerad samt faktumet att alla springer omkring och konstant skriker gör House till en utmattande upplevelse.

Visst bidrar de kulturella skillnaderna till att göra filmen än mer obegriplig men det är knappast huvudförklaringen till att man mest sitter och gapar i 90 minuter. Ena sekunden är det en väldigt vackert och smart filmad sekvens, i nästa är det buskis och ramla på rumpan och fastna i en hink och i nästa är det märkliga animationer. Bitvis är det outhärdligt uselt, bitvis oerhört smart. Det går över huvud taget inte att få någon slags grepp om House. Därför känns betygsättningen väldigt svår och nästan poänglös. Jag kan bara konstatera att jag tycker att man bör se House åtminstone en gång i sitt liv. Att den är sevärd är dock inte samma sak som att den är bra.

Som bonusmaterial ingår ett par dokumentärer som jag tyvärr inte haft möjlighet att se. Jag är väldigt nyfiken på dessa.

:-I

Act of Valor

Det finns en viss typ av litteratur där jag inte vet vad genren bör kallas? Det handlar om soldater som skriver böcker baserade på sina upplevelser i något krig. Det är ofta amatörmässigt, historierna säger egentligen inte mer än att dom räknar upp vad dom minns. Böckerna ges ut på nischade förlag och kan med rätta ofta kritiseras för att vara militärromantiska. Jag inbillar mig dock att om man vill försöka förstå det här med soldatens vardag så måste man även ta del av den här typen av litteratur med låg status. Som ett komplement.

Om jag skulle försöka beskriva vad Act of Valor (2012) är för typ av film skulle jag svara att den påminner i stil om den här typen av litteratur. Det är riktiga soldater som spelar så det känns inte som en ”riktig” film. Militär hårdvara står i centrum och några större frågor ställs inte eller besvaras inte. Det hade kunnat bli ett väldigt intressant resultat men så är inte fallet. Tyvärr. Det som återstår är ett antal riktigt läckra bilder på vapen och uniformer, lite militärporr helt enkelt. Vilket i vissa sammanhang kan vara fullt tillräckligt.

Extramaterial saknas.

:-I

Attack mot Pearl Harbor

Attack mot Pearl Harbor är den svenska titeln som på japanska heter Rengô kantai shirei chôkan: Yamamoto Isoroku och på engelska tydligen Combined Fleet. Hur som helst är det en krigsfilm från 2011 som handlar om amiral Yamamoto, mannen som planerade just attacken mot Pearl Harbor. Sett ur ett japanskt perspektiv. Det handlar inte bara om Pearl Harbor utan även och upptakten samt utvecklingen efteråt.

Det hela låter nog mer intressant än vad det i själva verket är. Delvis pga. att filmen är rätt långsam och bitvis väldigt seg. Specialeffekter kan i japanska filmer ibland vara av lite tveksam karaktär men här är det helt ok och vissa scener är faktiskt riktigt mäktiga. Men ska man se film på ämnet är Tora! Tora! Tora! klart överlägsen.

Den ska finnas på Blu-ray men jag fick bara tag på DVD.

:-I

The Dark Knight Rises

  
The Dark Knight Rises (2012) är antagligen årets mest emotsedda film. (Eller är det The Hobbit som är det?) Hur som helst, härmed är Nolans mäktiga Batman-trilogi avslutad!

Batman Begins liksom smög sig på mig. Jag undrade varför man så nära inpå den senaste filmen kände ett behov av att starta om? Den funderingen sveptes bort när jag såg filmen. Första halvan av Batman Begins är nog min absoluta favorit i hela trilogin. Det är så oerhört smart med frågorna om brott, hämnd, straff och det här med att bli en inspirerande symbol. Andra halvan av filmen har tyvärr ett antal brister. The Dark Knight har å andra sidan inga brister alls. Jag var oerhört peppad inför den och väldigt lättad och imponerad över att den levererade. Inför The Dark Knight Rises har jag inte alls varit lika förväntansfull. Det är som att jag tänkt att den ju ändå inte kommer att kunna matcha The Dark Knight. Faktumet att Jokern är en av mina favoritkaraktärer nånsin samtidigt som Bane framstår som förhållandevis ointressant har spätt på detta synsätt.

Därför känns det glädjande att konstatera att The Dark Knight Rises är en väldigt bra film och en värdig avslutning på en fantastisk trilogi. Jag kan väl börja med Bane som överraskar. Han fungerar utmärkt i rollen som ostoppbar kämpe! Inledningsscenen, med flygplanet, är oerhört mäktig. Mäktig är för övrigt ett ord som passar väldigt bra på hela filmen. Vid flera tillfällen tappar man hakan!

The Dark Knight Rises är dock inte en perfekt film och jag har synpunkter på en rad saker. Sådär som man bara har när det gäller filmer som man verkligen, verkligen bryr sig om. Det gäller att inte tappa det perspektivet. Slutet har jag en del invändningar mot men jag låter bli att kommentera det just nu. Något jag dock kan kommentera är att filmen inte hade behövt vara så lång, dom kunde ha trimmat en del action. Det känns trist att konstatera att The Dark Knight Rises trots allt är den sämsta filmen i serien. Nej, ”sämsta” är inget bra ordval här. ”Minst bra” låter bättre. För det är som sagt en väldigt bra film!

Det känns faktiskt riktigt bra med den här avslutningen på en fantastisk trilogi. Den följer det klassiska mönstret: I den första presenteras världen och karaktärerna, i den andra går allt åt skogen och i den tredje ordnar det hela upp sig. Ungefär. Nu ryktas det om att starta om Batman på nytt men här gången ser jag inget som helst behov av det, vi har ju redan de filmer som jag önskat mig.

:-D

Vanilla Sky

Vanilla Sky? Ja, ibland är omständigheterna sådana att det blir ett litet udda filmval. Men filmen är från 2001 så det var väl ett bra tillfälle att se om den. Synd bara att det blev på DVD istället för Blu-ray.

Faktum är att jag gillar Vanilla Sky mer när jag nu ser om den än jag gjorde första gången. Den är inte fantastisk men det är något särskilt med en film som känns totalt oförutsägbar. Det är en märklig känsla i den, som en romantisk komedi förpackad i science fiction. Det är kul med något som känns udda och svårgreppbart.

På skivan ingår ett kommentarspår med regissören Cameron Crowe samt kompositören. Det märkliga är att Crowe på riktigt låter övertygad om att det här är världens bästa film. I scen efter scen förklarar han hur otroligt unikt det är, att det inte gjorts något liknande någon gång. Oerhört märkligt. Utöver det ingår några trista dokumentärer.

:-)