Fortsätter att tjata om hur mycket jag gillade The wrestler. När Aronofsky nu kommer med en film som inte är en uppföljare men är vad som på engelska kallas companion piece (och som jag inte kommer på vad man kan kalla på svenska) är mina förväntningar högt uppskruvade! Det är förvisso slarvigt att kalla Black swan (2010) för en ”kvinnlig The wrestler”. Men i båda fallen handlar det om en person som använder sin kropp i syfte att underhålla oss samtidigt som det leder till att personen bokstavligen bryts ner. Båda filmerna är dessutom filmande med en dokumentär stil. Den stora skillnaden är förstås de övernaturliga inslagen som finns i Black swan. Med små medel har man fått till väldigt - i brist på bättre ord - snygga effekter.
Problemet med högt ställda förväntningar är att det är så lätt att bli besviken. Jag blev nog det, lite. Vilket känns vrickat då det handlar om en bra film, punkt! Ett styrkebevis är faktumet att jag inte är ett dugg intresserad av balett och inte heller blev jag mer än måttligt nyfiken efter att ha sett filmen. Trots att filmen har ett tungt fokus på balett gillar jag den skarpt! Det säger något om bra historieberättande. Och med risk för att vara tjatig men Natalie Portman är bra. Som vanligt.
Bildkvaliteten är inte demomaterial men det har ingenting med en dålig bildöverföring att göra utan beror på den gryniga dokumentära stilen som Aronofsky använt. Extramaterialet består av en 50 minuter lång dokumentär samt en massa småklipp. Känns lite hafsig. Men har man en liten budget för sin film är det väl inte så märkligt att man inte lägger så mycket krut på det.
Black swan är en riktigt bra film, en väldigt udda film. (Att det inte är det mästerverket jag hade hoppats på hör inte riktigt till saken..)
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar