Hade jag sett Wolverine (2009) när jag var 13 år gammal skulle det ha varit min favoritfilm och jag hade sett om den säkert hundra gånger. Precis som hos löjligt många andra Marvelnördar var nämligen Wolverine bland superhjältar min favorit. Den buttre, cigarrökande outsidern med de sylvassa klorna framstod som höjden av cool. Han gick sin egen väg, han var brutal och han hade ett omöjligt förhållande med en (kvinnlig) yakuza-boss.
När filmen X-men (2000) dök upp kände jag mig mest av allt lättad. Även om filmen i sig inte är något mästerverk kändes den helt ok och framförallt var det mest viktiga uppfyllt: Hugh Jackmans Wolverine funkade.
Tyvärr är det få saker som funkar med själva filmen Wolverine. Till att börja med är jag totalt ointresserad av att få veta hela hans bakgrundshistoria då denna behandlats precis tillräckligt i de två första X-men filmerna. Vilket möjligen är en konstig invändning då filmen ju heter X-men origins, så uppenbarligen är själva syftet att just berätta en bakgrundshistoria. Så ok.
Men jag har svårt att tro att det fanns något uttalat syfte att göra en så här tråkig film. För det är vad det är. Det är inte direkt jättedåligt, vi snackar inte uselhet à la Elektra eller Catwoman. Däremot känns det fruktansvärt poänglöst och långtråkigt. Och av någon anledning ser de där klorna så sjukt dataanimerade ut. Sämre än i X-men vilket är helt obegripligt. Efter en timme var jag faktiskt beredd att inte ge Wolverine bottenbetyg men det ändrades tyvärr i den gräsligt fula och genomdåliga slutscenen.
Givetvis är bildkvaliteten riktigt bra. Det ingår även ett kommentarspår samt en drös dokumentärer men jag kände noll behov av att veta mer om den här tråkiga historien. Omslaget ovan stämmer dock inte 100% över med den version som jag hyrde. Motivet är detsamma men här saknas de två citat som pryder omslaget. De två mest positiva citat man kunnat hitta i svenska recensioner är faktiskt, på riktig: ”hygglig spänning” och ”bitvis snyggt”... Ridå.
:-=
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar