Har alltid betraktat mig som något av ett fan av David Lynch. Filmerna kanske inte alltid är lika intressanta som han själv och hans idéer. Men man får alltid något udda, något obehagligt och riktigt skön och suggestiv musik. Har aldrig blivit besviken och hans senaste innan denna, Mulholland Drive, tycker jag riktigt, riktigt mycket om. Har följt rapporteringen om Inland empire, om hur den skulle vara helt obegriplig och tagit det hela med ro. För David Lynch är ju alltid mer eller mindre obegriplig! Efter en massa strul med distributionen var det äntligen dags att hyra.
Men nu vet jag inte vad jag ska säga? Inte bara för att jag inte fattar något utan även på grund av att jag ”bara” sett halva filmen, dvs. närmare en och en halv timme. Sen pallade jag inte mer. Nog för att obegriplighet är något av Lynch adelsmärke, drömsekvenser där man varken vet ut eller in men där själva känslan är halva poängen. Visst. Men det här? Efter en och en halv timme av till synes helt obegripliga och i sig inte särskilt givande scener samt en känsla av att detta inte alls var på väg att ta fart gav jag upp. Det ger mig ingenting att titta på detta.
Vilket lämnar mig med känslan av att jag kommer att komma tillbaka. För jag kan inte ens säga att det var dåligt, det är bara helt obegripligt. Vilket gör att en utmaning ligger och lurar. Någon gång kommer jag att ge den här filmen en ny chans.
Ang. den tekniska kvaliteten är bilden bland det sämsta jag sett på DVD, även om det väl är ett stilistiskt grepp. Inget extramaterial och avsaknad av kapitelindelning. Då jag inte sett klart filmen hoppar jag dock över att sätta betyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar