Kort sammanfattning av turerna kring denna films tillblivelse: Paul Schrader fick uppdraget att regissera den fjärde Exorcisten-filmen, en s.k. prequel som handlar om en yngre Fader Merrins första konfrontation med demonen Pazuzu. Schrader gjorde en seriös film som behandlade ondskans natur och hur människor som tvingats begå fasansfulla handlingar kan gå vidare med sina liv. När Morgan Creek såg resultatet fick dom panik, för det där påminde ju inte om alls om andra dussinskräckisar, det här var en på tok för smart film för att sälja popcorn. Istället kastade man in sopan Renny Harlin för att spela in lite nya scener vilket slutade med att i princip hela filmen spelades in på nytt och den släpptes under namnet Exorcist – The Beginning. Vissa skådisar byttes ut, bl.a. den söta tjejen som givetvis inte var tillräckligt söt, så rollen gavs åt Izabella Scorupco. Istället för en intelligent film fick vi en osammanhängande skräckis kryddad med några BU! effekter och lite omotiverat naket och blod. Det hela kändes mer som en ny Indiana Jones än en ny Exorcisten. Men egentligen ska man inte gnälla på Harlin, han utförde bara det jobb han blev ålagd. Filmen blev hur som helst fruktansvärt dålig och ett rent hån mot den första Exorcisten. Slutscenen, där det kommer en oväntad vändning och det visar sig att det inte var den man trodde som var besatt, utan en helt annan person (hepp!) är så korkad och usel att jag saknar ord.
Tack och lov floppade filmen vilket fick Morgan Creek att slänga åt Schrader en spottstyver för att göra klart sin version och efter några festivalvisningar släpptes den på DVD. Detta gjorde man för att minska förlusterna för debaclet och hade Harlins version inte floppat hade vi nog aldrig fått se Schraders, för det är verkligen udda att släppa ut två versioner av samma film. Å andra sidan är det udda i sig att det ens finns två versioner av samma film... Hur som helst, oavsett vad man tycker om filmerna i sig måste det vara väldigt intressant för varje filmintresserad person att jämföra de två versionerna. För det är som sagt ganska unikt att det finns två versioner som baserar sig på samma manus, är inspelade på samma platser, i stort har samma skådespelare, har samma kameraman, men två olika regissörer. Jämförelsen av de båda versionerna skulle man kunna skriva mycket om, men det får bli vid ett annat tillfälle, den här gången uppehåller jag mig bara vid Dominion – Prequel to Exorcist, vilket blev namnet man gav Schraders version.
Jag har sett Dominion en gång tidigare men tyckte att det var lika bra att för säkerhets skull köpa på mig den med tanke på alla turer, det känns som man inte kan lita på att den kommer att finnas tillgänglig. Om jag ska börja med det negativa så är de dataanimerade sekvenserna horribelt dåliga. Eller, dom är inte ens dåliga, dom är ofärdiga. Det får man dock förlåta med tanke på att Schrader, som sagt, bara fick en spottstyver för att göra klart sin film. Man får blunda vilket faktiskt inte är så svårt då det bara handlar om några få sekvenser, Dominion är nämligen inte en film som bygger på specialeffekter. Över huvud taget är nog ordet spektakulär det sista man bör använda för att beskriva filmens utseende. Styrkan ligger istället i manuset. Det här är ingen skräckfilm i den traditionella meningen vilket i och för sig den första Exorcisten på sätt och vis inte heller var. Dominion har knappt några ”skräckscener”. Det är en film som ställer frågor om ondskans natur, i vilken mån är ondska ett oberoende faktor utifrån människan eller i vilken mån ondska är ett förhållningssätt? Hur ska man förhålla sig till att man tvingats utföra onda handlingar, i vilken mån har man personlig skuld? Kan kännande av skuld inför onda handlingar vara något i sig positivt? Det är även en film som handlar om förlorad och återfunnen tro, om mission och kolonisation. Det faktum att den handikappade pojken som blir besatt av en demon i samband med detta blir frisk ställer frågor och visar att det här är en väldigt speciell film. Den traditionelle skräckfilmsfantasten utgör nog dock inte den mest främsta målgruppen, snarare borde filmen tilltala såna som intresserar sig för moral- och religionsfilosofi, sådana som jag med andra ord! Måste även nämna att det är kul att det återigen är en svensk som får spela Fader Merrin, förra gången var det Max von Sydow, denna gång är det Stellan Skarsgård och precis som von Sydow gör han en väldigt bra återhållsam insats. Dominions kvalitet är långt ifrån den första Exorcisten som ju är ett mästerverk. Däremot är det den näst bästa filmen i serien.
Den tekniska kvaliteten på utgåvan är föga förvånande inte särskilt imponerande. Extramaterial består av några bortklippta scener samt ett kommentarspår med Paul Schrader. Kommentarspåret var väldigt intressant i det att Schrader verkligen tar sig tid att utveckla varför filmen blev som den blev på ett rent tekniskt plan. Däremot nämner han inte alls turerna kring de båda versionerna etc. Antar att det var en del av dealen att han skulle låta bli att nämna det hela…
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar