300

Hör och häpna, jag har varit på bio, igen! Hur ska det här sluta? Förresten, jag vet exakt. Efter den här popcorn/prassel/etc. attacken ska jag försöka låta bli att se film någon annanstans än i mitt vardagsrum… I vilket fall. Frank Miller är en av mina idoler (man har inte så många såna nu för tiden) och även om jag aldrig läst 300 var jag givetvis tvungen att se den. Sen jag kollade in trailern för några månader sen har jag varit sugen på den här filmen. Jag var dock inte helt övertygad om att det skulle funka, filmen verkade balansera på den där fina linjen mellan coolt och patetiskt, men i och med att tiden gått har jag blivit mer och mer säker på att det ska ordna sig. Problemet med höga förväntningar är såklart att man riskerar bli besviken och faktum är att 300 inte riktigt levde upp till mina förväntningar. Det är en bra film, den är cool och snygg, men det är inte en toppfilm som t.ex. Sin City. En film som det faktiskt finns betydligt större anledning att jämföra 300 med än andra historiska filmer som Alexander och Troja. Där dom filmerna gör anspråk på någon slags historisk korrekthet och misslyckas gör 300 tack och lov bara anspråk på att se bra ut. Vilket den gör! Det finns massor av snygga scener som ser ut som tavlor, t.ex. scenen när spartanerna knuffar perserna utför klippan, bara för att nämna en. Stridsscenerna har kanske inte så mycket med verkligheten att göra, men det är inget problem eftersom dom inte utgör sig för att ha det. Det här är verkligen en serietidning, inte historia. Designen, det bisarra, är helt underbar och väldigt mycket Frank Miller. Hela formatet, med i uteslutande digitalt framställda miljöer bidrar till den sagolika känslan, det är verkligen ett helt nytt och revolutionerande bildspråk som skapats i och med Sin City som möjliggör den här sortens filmer. Även om det just är utseendet som är den här filmens största styrka så har den andra kvaliteter också. 300 skänker en ganska brutal, ärlig och otäck skildring av vad det innebär att vara en soldat. En betydligt mer ärlig skildring än vad som brukar ges i mer traditionella historiska storfilmer. Sparta var faktiskt ett ovanligt militariserat samhälle och även om det är överdrivet i filmen så finns verkligheten där bakom.

300 har dock ett antal mindre bra sidor. Framförallt är den delen där som utspelar sig på hemmaplan efter att de tre hundra lämnat Sparta seg och intetsägande. I vanliga fall brukar jag tycka att det kan bli lite väl mycket fältslag i historiska filmer och känna att man längtar efter mer fredliga scener. I 300 är det tvärt om. Actionscenerna är vad som räknas. En annan invändning är att det ibland blir lite väl macho och fånigt. Oftast håller sig filmen på rätt sida om den där gränsen, men ibland tar den ett snedsteg och snubblar över gränsen. Sammantaget är det dock en intressant och underhållande film. Jag har aldrig sett något liknande.

Ser verkligen fram emot DVD-utgåvans extramaterial. Vill verkligen se hur castingen gick till av alla dessa biffar? Handplockades bara sådana, eller var det ett villkor att man skulle bygga upp sig? Hur bisarrt kändes det under inspelningen när 50 biffar gick omkring? För dom själva? För dom övriga?

:-)

United 93

Hade väl inga direkta förväntningar på United 93 annat än att jag hade förstått att om man ska se någon film om 11 september så är det den här snarare än mustaschfilmen med Nicolas Cage. Jag hoppades att den skulle vara spännande, men var helt oförberedd på att bli totalt knockad.

United 93 visade sig vara en av de både värsta och bästa filmerna jag sett på länge! Trots att man vet vad som kommer att hända sitter man på nålar precis hela tiden. Den dokumentära stilen är så realistisk att man glömmer att man tittar på en film, det känns fullständigt äkta. Vilket har mer att göra med den kamerahanteringen och att allt är så nedtonat än det faktum att dom lagt ner energi på att återskapa alla detaljer som man känner till från verkligheten. När man ser en sån här film inser man hur ointressant det är om detaljerna är rätt eller inte när det gäller filmer baserade på verkliga händelser utan att det är framförandet som räknas. Användandet av nästan bara okända skådisar hjälper också till. Eftersom det känns som en i princip hundra procent trovärdig återgivning av en väldigt jobbig händelse blir det oundvikligen en väldigt jobbig film att titta på. Däremot känns den inte ”viktig” eftersom den egentligen inte försöker säga något. Behållningen blir snarare en studie i psykologi, hur beter sig människor i extrema situationer?

Det finns en del extramaterial varav det var en hel del intervjuer med släktingar till dom omkomna, men jag pallade inte med att se klart det.

:-D

Sällskapsresor

Det här är en julklapp som jag egentligen plöjt för länge sen men som jag av någon anledning först nu kommer mig för att kommentera. Till att börja med måste jag konstatera att det är en utmärkt idé att denna box existerar! Den skiftande kvaliteten till trots är dessa filmer, åtminstone de första, svenska Klassiker som bör bevaras för eftervärlden. Själv är jag uppvuxen med de två första via tv och resten via bio. Man har verkligen åldrats tillsammans med de här filmerna och det är fascinerande att betrakta hur ens uppskattning varit konstant, även om föremålen för uppskattningen varierat i takt med mognad. Det handlar väl i vilken grad man uppskattar de olika aspekterna av filmernas kvaliteter. Förenklat tänker jag mig att dom i stort fungerar på tre olika plan: 1) Referenshumor (”ni bör inte dricka vattnet”) 2) situationskomik (resväska och hund i koppel byter ägare i snurrdörr) samt 3) story (smuggla 100-lappar). Dessa tre beståndsdelar uppskattar jag i en fallande skala, men konstaterar att genom åren har positionerna på vilka aspekter jag gillat mest varierat. I vilket fall är det, som sagt, en bra idé att man ger ut den här sviten i schysst kvalitet och kommentarspår och lite annat smått och gott.


Sällskapsresan

Det här är en pärla! En riktig klassiker i ordets rätta bemärkelse! Det finns så mycket i den här filmen, så många scener, som helt enkelt är… klassiska. Som är inarbetade i vårt kollektiva medvetande. Tänker inte tjata om juice-scenen, men ändå. Det är oundvikligen fascinerande att tänka att den scenen ger eko på varenda charterflygning där svenskar är inblandade, trettio år senare! Då är den inte ens särskilt kul. Men det finns så mycket som är så himla bra, i princip ALLA karaktärer är suveräna. Man kan räkna upp dom var för sig, men det känns lite överflödigt. Men ändå, Sven Melander, Ted Åström, Svante Grundberg osv. Det är så perfekt! Fingertoppskänslan känns, i alla fall nästan, 100%. Det här är en så oerhört träffande satir över Sverige i slutet av 70-talet (vilket faktiskt gör den väldigt relevant fortfarande idag). Referenshumorn är vad som funkar bäst, vad som gör den här filmen. Situationskomiken är helt ok, själva storyn känns mest… överflödig. Det här är en av de roligaste svenska filmerna som gjorts och är en nödvändighet!

:-D


Sällskaps Resan II - Snowroller

Redan nu börjar problemen. Den första filmen är i princip perfekt, vilket skiljer den från de övriga. Den andra filmen är visserligen bitvis riktigt, riktigt, bra. Den har massor av scener som är precis lika klassiska som de bästa från den första. ”Eis bitte”, ”Liftwaffe”, ”ganska så najs”, ”bästa svängen Hökarängen” osv. osv. Scener och uttryck som vid det här laget är den del av det kollektiva medvetandet, vilket är oerhört stort! Å andra sidan finns en rad brister: Den främsta är att det verkar som om Lasse Åberg fått för sig att blanda det roliga med något ”snyggt” och ”tufft”. Man bjuds på vidvinkelvyer med skidåkare ackompanjerade av... Bengt Palmers. Hans musik till den första filmen är perfekt i dess enkelhet och töntighet. När den försöker vara något mer blir det bara uselt och pinsamt. Lyckas man bortse från dom här scenerna (vilket är värt att försöka göra) finns det en mängd oerhört roliga, oerhört träffande scener att njuta av. Ett genomgående tema i hela filmsviten är ”den frustrerade mannen”, som kanske ges det bästa (sämsta?) ansiktet i just den här filmen i form av Björn Granath. Helt jävla lysande!

:-)


SOS – En segelsällskapsresa

Jag har alltid tänkt att kvaliteten på filmerna utgör en fallande skala utifrån den första, men jag tror att det är dags att revidera den uppfattningen. För den här filmen är faktiskt något bättre än den andra. Det som imponerar är karaktärerna, dom är helt klart i nivå med den första, om inte bättre! Ewa Fröling och Johan Rabeus är lysande som överklassparet. Annars är det seglarna själv som är mest briljanta. Berit med Stig-Helmers kollega är perfekta som ”vanliga arbetare”, Björn Wallde och Ulls Skoog som miljö m.m. Medvetna likaså. Bäst är dock ändå Anders Ahlboms karaktär Arne och hans stackars fru ”Älskling”, man undrar om han lyckas plåga henne eller sig själv mest? Utöver detta finns en massa bra men tyvärr har filmen ett stort problem: Även fast referenshumorn är bättre än någonsin tar efter två tredjedelar storyn överhand och den är helt ointressant. Det finns ingen anledning att bevittna den där kapplöpningen ackompanjerad av Bengt Palmers , jämfört med den förra, ännu ”tuffare” och därmed ännu uslare musik. Hoppar man över den sista halvtimmen har man dock en i princip perfekt film!

:-)


Den ofrivillige golfaren

Nu börjar det gå utför, rejält. Helt plötsligt börjar man räkna antalet bra scener bland antalet dåliga, istället för tvärt om. Men det finns faktiskt en massa bra grejer i den här filmen, framförallt kanske Mats Bergman, som gör en utmärkt prestation som ”den frustrerade mannen” och Erland Josephsons korta medverkan är suverän. Samt lite annat. Dom svåra problemen börjar i och med resan till Skottland. Helt plötsligt överges den lågmälda satiren för någon slags svulstig Skottlansromantik vilken får sin kulmen i den vidriga avslutningsscenen. Synd, för det inleddes ju helt ok.

:-|


Hälsoresan

Visst, det här är ingen vidare bra film. Å andra sidan tycker jag den fått lite väl mycket skit. Den har faktiskt några bra scener, både vad gäller referenshumor och vad gäller situationskomik. Och Mats Bergman är faktiskt fortfarande väldigt bra! Men visst, det är väl det, sen är det mest dåligt. Mitt största problem med den här filmen är faktiskt att det är enda gången som det känns som om Stig-Helmer inte funkar. Till och med i Golfaren, med alla dess brister, så lyckas Stig-Helmer ändå förbli sig själv och bidra med sin charm. I den här filmen känns han bara frånvarande. Dessutom bjuds knappt på någon ”frustrerad man” och den där ”häxan” är verkligen usel på alla sätt och vis. Att det inte blir bottenbetyg beror på att den ändå innehåller ett antal lyckade scener. Men helt klar är den sämst i serien.

:-(


Vad gäller extramaterial finns på varje skiva en identisk (???) dokumentär som iofs. helt klart är sevärd! Fast att se den fem gånger verkar lite överflödigt… Utöver den finns på varje film ett kommentarspår med Ronny Svensson, Lasse Åberg och ibland någon till. Kvaliteten och tempot är varierande, ofta känns det som om Ronny efter en lite för lång paus säger något i stil med: ”den där prylen X, var hittade du den?” varpå Åberg svarar ”den ingår i min privata samling”. Men visst, dom hade fem filmer att prata igenom och Åberg kan vara ganska träig, så det är väl på något plan förståeligt. Dock finns en och annan pärla gömd, så om man vill veta allt om dessa filmer är det värt att lyssna igenom kommentarspåren, men antagligen endast då…

Hot Fuzz

Nu har jag varit på bio igen. Trailern fick mig en smula skeptisk till Hot Fuzz. Å andra sidan är gillade jag Shaun of the Dead väldigt mycket och den här hade en handfull riktigt roliga skådisar med (även om jag känner mig lurad vad gäller Steve Coogan som var med i max två minuter), så när JN erbjöd gratis biljett var det bara att tacka ja.

Filmen är väldigt ojämn, på många sätt. Det är en märklig blandning av torr brittisk humor, vilket jag gillar, amerikansk actionkomedi à la Bad Boys, vilket jag ogillar (ja, jag fattar att referenserna fyller en funktion, att dom gör en pastish på sådana filmer, men ändå...). Sen har vi en smula splatter, vilket känns lite malplacerat och det hela toppas med svart humor och ett gäng dåliga ordvitsar. Det är med andra ord en märklig soppa dom kokat ihop. Att saker och ting inte förhåller sig som de verkar på ytan kunde man väl räkna ut med lilltån, men den oundvikliga vändningen storyn tar ÄR intressant. Skådisarna gör bra insatser och bitvis är det väldigt roligt. Tyvärr avslutas den med en på tok för lång slutscen med på tok för mycket action.

:-|

Borat - Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan

Har aldrig varit något större fan av Sacha Baron Cohen. Å andra sidan hade man hört så mycket om Borat i förväg och den verkade ha en del roliga inslag.

Att jag skulle få se den roligaste filmen jag sett på jag vet inte hur länge kom med andra ord som en överraskning! Kan inte minnas när jag skrattade så här mycket senast. Först tänkte jag säga att Borat verkligen har nått gränsen för vad som är ok, men faktum är att han träder över den gränsen med råge. Att det ändå känns ok beror kanske på att han slår åt så många håll, det finns många som har anledning att känna sig kränkta. Nu är det väl inget unikt att hylla Cohen som geni, men jag vill ändå poängtera att jag härmed sällar mig till den skaran. Viss humor i filmen är förvisso väldigt enkel (men ändå väldigt rolig!), men att se hur han finner sig i alla de situationer som uppstår och ändå lyckas finna sig och få fram sin poäng är helt genialt! Det finns så många oerhört bra scener, det är en film som kan ses om och om igen. Man får verkligen tillfälle att skratta åt andras fördomar, men kanske mest åt sina egna.

Återigen recenserar jag en hyrutgåva vilken tyvärr saknar de bortklippta scenerna som finns på köputgåvan. Synd. Det enda roliga jag hittade på den här utgåvan var vad som händer när man försöker välja hebreiska som textning…

:-D

Passion of the Christ

Långfredagen innebar att jag traditionsenligt plågade mig igenom Passion of the Christ... Tänker dock inte orda mer om detta annat än att jag noterat att det släppts en fet specialutgåva för region 1. Kan man möjligen hoppas att även vi kan få en sådan framöver?

Casino Royale

Först några ord om Bond: Har aldrig varit något större fan direkt. Eller, det har jag visst, i tidiga tonåren plöjde jag, MA och RB igenom alla dom där och visst tyckte man han var cool. Men sen mognade man och insåg att det inte var så kul och att de nyare filmerna som kom var så dåliga hjälpte inte till direkt. Därmed inte sagt att jag sällar mig till alla dom som menade att Bond minsann var så mycket ”bättre förr”. Att filmerna med Sean Connery skulle vara bra är en enorm missuppfattning, dom filmerna är till största delen skit. Men, det finns något tilltalande med idén om en brittisk agent som åker jorden runt och skjuter skurkar, raggar på bombnedslag och dricker drinkar på världens lyxigaste ställen. Casino Royale har ju dessutom blivit väldigt uppskriven pga. att det nu var dags för en ”seriös” och ”mörk” version av Bond så mina förväntningar var en smula uppskruvade.

Till en början blev jag riktigt orolig. Ok för att det var väldigt brutalt och ok för att det såg väldigt snyggt ut. Men det handlar ändå om löjligt överdriven action kryddat med lite oneliners. Men varför skulle det inte göra det kan man fråga sig, det är ju ändå en Bond-film. Felet var väl snarare att jag verkade ha glömt bort detta faktum och det var inte alls så mörkt och brutalt som jag hoppats. Första timmen är rätt seg, det handlar mest om att presentera vem Bond är som person samt tydliggöra hans ställning gentemot sina överordnade. Kryddat med en massa action. Men när det är dags att presentera huvudintrigen och Eva Green kliver in i handlingen händer det något. Filmen kanske aldrig är särskilt spännande, men känslan i kasinot är väldigt skön och samspelet mellan Bond och Vesper är riktigt bra! Till slut lyckades det bli den där oemotståndliga blandningen av coola killar med stil och klass som emellanåt bankar på varandra, det blev nästan så bra som jag hade hoppats på från början. Det ska bli intressant att se vart dom tar den här serien. En fråga man inte kan låta bli att ställa är hur Daniel Craig gör sig som Bond? Inte för att jag bryr mig så mycket, men hans buttra nedtonade stil som är oändligt långt från Roger Moores version passar i alla fall mig bra. Vad ”Bond-fansen” har att säga vet jag dock inte?

Tyvärr måste jag meddela att bilden ovan ljuger, för jag har bara sett den från extramaterial befriade hyrversionen.

:-)

Departed

Nej, jag har inte skaffat en HD-DVD spelare och nej, jag har inte ens sett filmen i HD. Den här utgåvan är en sån där märklig hybrid som innehåller både HD- och vanlig DVD-version. Vad gäller själva filmen har den ju varit väldigt uppskriven och det är svårt att inte gilla Scorseses maffiafilmer i allmänhet. Med andra ord var mina förväntningar höga.

Jag vet inte om det åter igen är förväntningarna som spelat mig ett spratt? För även om jag tycker att filmen i stort sett var bra, så hade den ett antal brister: Det första problemet, och det här trodde jag inte att jag skulle säga, är Jack Nicholson. För han är här nämligen på tok för mycket just Jack Nicholson. Det går inte att se att det finns en roll där bakom, det enda jag ser är Jack Nicholson. Problem nummer två är Mark Wahlberg, som inte känns ett dugg trovärdig. Det har inte att göra med att rollen är lite överdriven, det är ingen hyperrealistisk film, problemet är att Wahlberg inte är rätt person för rollen. En tredje invändning är att det känns lite väl… överdrivet att alla pratar med MER eller mindre irländsk brytning. Självfallet är det en ingrediens som skapar atmosfär och jag tycker inte att allt måste vara hyperrealistiskt, jag tycker bara att man gått lite över gränsen. När jag nu inser att jag har spenderat större delen av recensionen på att gnälla känns det orättvist, för det är en bra film. Bristerna till trots är det en spännande, överraskande och har en intressant story och är absolut sevärd! Det är en bra film, varken mer, varken mindre.

Det påstås att bildöverföringen är bra. Det kanske den är, men jag tycker ändå att bilden ser väldigt dassig ut, vilket antagligen är någon slags stilistiskt grepp. Är rädd att jag inte kollat upp extramaterialet.

:-)