Det här är en julklapp som jag egentligen plöjt för länge sen men som jag av någon anledning först nu kommer mig för att kommentera. Till att börja med måste jag konstatera att det är en utmärkt idé att denna box existerar! Den skiftande kvaliteten till trots är dessa filmer, åtminstone de första, svenska Klassiker som bör bevaras för eftervärlden. Själv är jag uppvuxen med de två första via tv och resten via bio. Man har verkligen åldrats tillsammans med de här filmerna och det är fascinerande att betrakta hur ens uppskattning varit konstant, även om föremålen för uppskattningen varierat i takt med mognad. Det handlar väl i vilken grad man uppskattar de olika aspekterna av filmernas kvaliteter. Förenklat tänker jag mig att dom i stort fungerar på tre olika plan: 1) Referenshumor (”ni bör inte dricka vattnet”) 2) situationskomik (resväska och hund i koppel byter ägare i snurrdörr) samt 3) story (smuggla 100-lappar). Dessa tre beståndsdelar uppskattar jag i en fallande skala, men konstaterar att genom åren har positionerna på vilka aspekter jag gillat mest varierat. I vilket fall är det, som sagt, en bra idé att man ger ut den här sviten i schysst kvalitet och kommentarspår och lite annat smått och gott.
Sällskapsresan
Det här är en pärla! En riktig klassiker i ordets rätta bemärkelse! Det finns så mycket i den här filmen, så många scener, som helt enkelt är… klassiska. Som är inarbetade i vårt kollektiva medvetande. Tänker inte tjata om juice-scenen, men ändå. Det är oundvikligen fascinerande att tänka att den scenen ger eko på varenda charterflygning där svenskar är inblandade, trettio år senare! Då är den inte ens särskilt kul. Men det finns så mycket som är så himla bra, i princip ALLA karaktärer är suveräna. Man kan räkna upp dom var för sig, men det känns lite överflödigt. Men ändå, Sven Melander, Ted Åström, Svante Grundberg osv. Det är så perfekt! Fingertoppskänslan känns, i alla fall nästan, 100%. Det här är en så oerhört träffande satir över Sverige i slutet av 70-talet (vilket faktiskt gör den väldigt relevant fortfarande idag). Referenshumorn är vad som funkar bäst, vad som gör den här filmen. Situationskomiken är helt ok, själva storyn känns mest… överflödig. Det här är en av de roligaste svenska filmerna som gjorts och är en nödvändighet!
:-D
Sällskaps Resan II - Snowroller
Redan nu börjar problemen. Den första filmen är i princip perfekt, vilket skiljer den från de övriga. Den andra filmen är visserligen bitvis riktigt, riktigt, bra. Den har massor av scener som är precis lika klassiska som de bästa från den första. ”Eis bitte”, ”Liftwaffe”, ”ganska så najs”, ”bästa svängen Hökarängen” osv. osv. Scener och uttryck som vid det här laget är den del av det kollektiva medvetandet, vilket är oerhört stort! Å andra sidan finns en rad brister: Den främsta är att det verkar som om Lasse Åberg fått för sig att blanda det roliga med något ”snyggt” och ”tufft”. Man bjuds på vidvinkelvyer med skidåkare ackompanjerade av... Bengt Palmers. Hans musik till den första filmen är perfekt i dess enkelhet och töntighet. När den försöker vara något mer blir det bara uselt och pinsamt. Lyckas man bortse från dom här scenerna (vilket är värt att försöka göra) finns det en mängd oerhört roliga, oerhört träffande scener att njuta av. Ett genomgående tema i hela filmsviten är ”den frustrerade mannen”, som kanske ges det bästa (sämsta?) ansiktet i just den här filmen i form av Björn Granath. Helt jävla lysande!
:-)
SOS – En segelsällskapsresa
Jag har alltid tänkt att kvaliteten på filmerna utgör en fallande skala utifrån den första, men jag tror att det är dags att revidera den uppfattningen. För den här filmen är faktiskt något bättre än den andra. Det som imponerar är karaktärerna, dom är helt klart i nivå med den första, om inte bättre! Ewa Fröling och Johan Rabeus är lysande som överklassparet. Annars är det seglarna själv som är mest briljanta. Berit med Stig-Helmers kollega är perfekta som ”vanliga arbetare”, Björn Wallde och Ulls Skoog som miljö m.m. Medvetna likaså. Bäst är dock ändå Anders Ahlboms karaktär Arne och hans stackars fru ”Älskling”, man undrar om han lyckas plåga henne eller sig själv mest? Utöver detta finns en massa bra men tyvärr har filmen ett stort problem: Även fast referenshumorn är bättre än någonsin tar efter två tredjedelar storyn överhand och den är helt ointressant. Det finns ingen anledning att bevittna den där kapplöpningen ackompanjerad av Bengt Palmers , jämfört med den förra, ännu ”tuffare” och därmed ännu uslare musik. Hoppar man över den sista halvtimmen har man dock en i princip perfekt film!
:-)
Den ofrivillige golfaren
Nu börjar det gå utför, rejält. Helt plötsligt börjar man räkna antalet bra scener bland antalet dåliga, istället för tvärt om. Men det finns faktiskt en massa bra grejer i den här filmen, framförallt kanske Mats Bergman, som gör en utmärkt prestation som ”den frustrerade mannen” och Erland Josephsons korta medverkan är suverän. Samt lite annat. Dom svåra problemen börjar i och med resan till Skottland. Helt plötsligt överges den lågmälda satiren för någon slags svulstig Skottlansromantik vilken får sin kulmen i den vidriga avslutningsscenen. Synd, för det inleddes ju helt ok.
:-|
Hälsoresan
Visst, det här är ingen vidare bra film. Å andra sidan tycker jag den fått lite väl mycket skit. Den har faktiskt några bra scener, både vad gäller referenshumor och vad gäller situationskomik. Och Mats Bergman är faktiskt fortfarande väldigt bra! Men visst, det är väl det, sen är det mest dåligt. Mitt största problem med den här filmen är faktiskt att det är enda gången som det känns som om Stig-Helmer inte funkar. Till och med i Golfaren, med alla dess brister, så lyckas Stig-Helmer ändå förbli sig själv och bidra med sin charm. I den här filmen känns han bara frånvarande. Dessutom bjuds knappt på någon ”frustrerad man” och den där ”häxan” är verkligen usel på alla sätt och vis. Att det inte blir bottenbetyg beror på att den ändå innehåller ett antal lyckade scener. Men helt klar är den sämst i serien.
:-(
Vad gäller extramaterial finns på varje skiva en identisk (???) dokumentär som iofs. helt klart är sevärd! Fast att se den fem gånger verkar lite överflödigt… Utöver den finns på varje film ett kommentarspår med Ronny Svensson, Lasse Åberg och ibland någon till. Kvaliteten och tempot är varierande, ofta känns det som om Ronny efter en lite för lång paus säger något i stil med: ”den där prylen X, var hittade du den?” varpå Åberg svarar ”den ingår i min privata samling”. Men visst, dom hade fem filmer att prata igenom och Åberg kan vara ganska träig, så det är väl på något plan förståeligt. Dock finns en och annan pärla gömd, så om man vill veta allt om dessa filmer är det värt att lyssna igenom kommentarspåren, men antagligen endast då…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar