Turist

Berättelser om svårigheten med att vara kvinna är något som ständigt lyfts fram. Vilket är bra. Antagligen borde det vara ett ännu större fokus på den strukturella diskriminering av kvinnor som bara idioter inte förmår se eller erkänna. Men, det är faktiskt inte alltid så himla lätt att vara man heller och män är ju också offer för invanda strukturer. Om detta har Ruben Östlund gjort en fenomenalt bra film: Turist (2014).

Är man någorlunda filmintresserad har man hört och läst om grundintrigen säkert 100 gånger: Om hur en familj på semester i Alperna bevittnar en lavin och när det ser ut att bli farligt drabbas pappan av panik och flyr istället för att försöka hjälpa sin familj. Det är så uttjatat att jag blir less på att skriva föregående mening. Hur som helst är intrigen enkel men poängen med Turist är konsekvenserna av denna handling, hur familjerelationen skakas. Dels av personliga skäl men framförallt av strukturella skäl. Vad är det att vara en man? Vilka förväntningar finns på ”manlighet” hos mannen som har krav på sig att vara jämställd? Ämnet avhandlas med en oerhörd precision och Östlund har verkligen lyckats ringa ett samtida fenomen. Turist är en skitjobbig film som skaver, just för att man känner igen sig och får en att känna sig vilsen. Särskilt som man, skulle jag tro. Om jag får lov att generalisera.

Utöver att bidra med en angelägen berättelse är Turist dessutom oerhört vackert fotad. Dessutom är skådespelarna oerhört bra och trovärdiga. (Det där med att svenska skådespelare spelar över är ett påstående som jag nog får lov att skrota.) Hur ofta har man förmånen att se en film som verkligen levererar på alla dessa plan? Jag tänkte avsluta med något i stil med att Turist får mig att se positivt på framtiden för svensk film. Men det är faktiskt inte det som är den starkaste känslan efter att ha sett Turist. Den starkaste känslan är snarare att det känns förmånligt att få sen en så pass bra film, dess existens gör mig glad (samt eftertänksam).

:-D