Blade Runner från 1982 är i princip en fullständigt ”perfekt” film. ”Perfekt” betyder inte att det är en film helt utan brister, för det har den. Istället ska ”perfekt” tolkas som att filmen är så egensinnig och tydlig och att den inom den fyller ut den till 100% lyckas fylla ut ramar de ramar som omgärdar den. Blade Runner är vad den är och kan inte bli mer än så, den är fullkomlig och saknar inget. Vilket i sig betyder att en uppföljare är totalt onödig. Inför Blade Runner 2049 har jag av den anledning känt ett stort ointresse.
De goda nyheterna är att Blade Runner 2049 faktiskt är bra! Den är inte ”perfekt”, vilket hade varit en omöjlighet, men den är som sagt bra. Stil och det visuella är en otroligt viktig del hos originalet och här levererar uppföljaren verkligen. Att benämna en film som ”snygg” blir ofta fantasilöst men jag kommer inte på något bättre ord. Blade Runner 2049 är skitsnygg, den kvalar in som en av de snyggaste sci-fi som någonsin gjorts! Storyn fungerar habilt och det krävs faktiskt inte så mycket mer än så. Det finns dock en sak som fungerar mindre bra, tyvärr. Nämligen: Harrisson Ford. I viss mån kan det vara en efterhandskonstruktion men den känsla som drabbar mig är att man inte har haft någon vettig idé kring hans roll men man har klämt in den ändå bara för att. Blade Runner 2049 hade varit en bättre film utan den omväg som storyn tar bara för att man promt vill klämma in Harrisson Ford. (En parantes: Det förekommer en oerhört snygg flaska Johnnie Walker Black vilken fick mig att tänka på när jag senast hade denna whisky hemma.)
Jag har alltså varit på bio, 3D bio närmare bestämt. Faktum är att Blade Runner 2049 sannolikt har de bästa 3D-effekter jag någonsin sett! Bästa i avseendet att effekterna inte är överdrivna utan mer subtila. Jag hade heller inga problem med att läsa texten, vilket jag brukar ha på 3D-bio. Vad detta kan bero på vet jag dock inte?
:-)
