Alejandro Gonzáles Iñárritu (jag måste alltid googla på stavning) är ju ett geni. Med titlar som Amores perros, 21 Grams, Babel och Biutiful är han en av mina absoluta favoritregissörer. När jag hörde talas om Birdman (2014) blev jag en smula skeptisk då det skulle röra sig om någon slags komedi? Visst, han kanske har tröttnat på den politiskt anstrukna kolsvarta socialrealistiska genren och det måste man väl tillåta honom. Men ändå. Birdman kommenterar inte sociala orättvisor eller elände. Birdman handlar om skådespeleri, om teatern.
Komedi är inte rätt beskrivning men haken är att Birdman tillhör de där filmerna som omöjligen kan genrebestämmas. Det är möjligen en fattig beskrivning men jag har inte sett något som liknar Birdman. Det är en slags metafilm där man inte kan veta vad som är verkligt eller inte. Dock spelar det ingen större roll, poängen är inte att förmå skilja verklighet från dikt utan snarare att illustrera hur dessa två tenderar att flyta ihop. Så tolkar jag det i alla fall. Rent cineastiskt är Birdman oerhört häftig och utnyttjar mediet film till fullo. För att säga något om teatern. Det är underhållande, flippat och i alla högsta grad sevärt! Just därför känns det tråkigt att konstatera att det tyvärr är Alejandro Gonzáles Iñárritus sämsta film. Ribban ligger helt enkelt för högt.
Extramaterialet består av en dokumentär samt ett samtal mellan regissören och Mickael Keaton. Totalt ca: 50 minuter.
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar