The New World – The Extended Cut

Med tanke på hur pass få filmer Terrence Malick har regisserat har det, procentuellt sett, blivit mycket Malick för mig i år. Först hans näst första, sen hans senaste och nu en i mitten. Eftersom The New World (2004) är så fruktansvärt vacker har jag länge velat ha den på Blu-ray men haken är att den inte finns på nordisk utgåva så jag har avvaktat. Till slut tyckte jag att priset var rätt och valde att importera.

Det är kanske lite tjatigt att konstatera att Malicks filmskapande utgör en vattendelare, men det är faktiskt aldrig så sant som just i fallet The New World. Det skulle kunna ligga nära till hands att mena att filmen består av en muttrande Colin Farrell och senare, långt senare, en muttrande Christian Bale med sina inre monologer, om den unga Pocahontas som är fnittrig och irriterande och detta ackompanjerat av klassisk musik. Det skulle kunna bli anklagat för att vara en smula pretentiöst. Vilket är precis vad det är och jag kan inte få nog! The New World har inte fått det erkännande som den förtjänar. Det rör sig om en fruktansvärt vacker film, både vad gäller miljöerna men även människorna. Jo, jag menar faktiskt allvar och det är just detta som är så svårt att förklara. För mig är nämligen allt som sker på duken hundra procent äkta. Inte bara transporteras jag från min soffa utan jag transporteras just till Virginia under tidigt 1600-tal. Inte för att varenda detalj stämmer då man inte har full koll på alla detaljer eftersom det inte finns 100% dokumenterat. Vad många filmer nu för tiden gör en stor poäng av är hur noga man varit med att återskapa historiska detaljer och det är bra eftersom känslan av kuliss sällan är bra. Att vara noga med detaljer betyder dock inte att nödvändigtvis att den där tidsresan infinner sig, det måste till något mer och det är här The New World är så makalöst bra och sällsynt. Jämförelsen låter kanske konstig men jag kan inte slita blicken från The New World av samma anledning som jag inte kan slita blicken från en riktigt bra naturdokumentär. (Kravet för att kunna njuta maximalt av filmen är förstås en stor bild, hög volym och ingen övrig distraktion.)

Originalet är två timmar och en kvart medan den här förlängda versionen uppmäter nästan tre timmar. Givetvis är den förlängda överlägsen. Extramaterialet består av dokumentärer på totalt 60 minuter av lite blandad kvalitet. Men intressant att höra hur man arbetat med olika indianstammar och även försökt återskapa ett tidigare utdött språk.

:-D

Birdman

Alejandro Gonzáles Iñárritu (jag måste alltid googla på stavning) är ju ett geni. Med titlar som Amores perros, 21 Grams, Babel och Biutiful är han en av mina absoluta favoritregissörer. När jag hörde talas om Birdman (2014) blev jag en smula skeptisk då det skulle röra sig om någon slags komedi? Visst, han kanske har tröttnat på den politiskt anstrukna kolsvarta socialrealistiska genren och det måste man väl tillåta honom. Men ändå. Birdman kommenterar inte sociala orättvisor eller elände. Birdman handlar om skådespeleri, om teatern.

Komedi är inte rätt beskrivning men haken är att Birdman tillhör de där filmerna som omöjligen kan genrebestämmas. Det är möjligen en fattig beskrivning men jag har inte sett något som liknar Birdman. Det är en slags metafilm där man inte kan veta vad som är verkligt eller inte. Dock spelar det ingen större roll, poängen är inte att förmå skilja verklighet från dikt utan snarare att illustrera hur dessa två tenderar att flyta ihop. Så tolkar jag det i alla fall. Rent cineastiskt är Birdman oerhört häftig och utnyttjar mediet film till fullo. För att säga något om teatern. Det är underhållande, flippat och i alla högsta grad sevärt! Just därför känns det tråkigt att konstatera att det tyvärr är Alejandro Gonzáles Iñárritus sämsta film. Ribban ligger helt enkelt för högt.

Extramaterialet består av en dokumentär samt ett samtal mellan regissören och Mickael Keaton. Totalt ca: 50 minuter.

:-)

The Zero Theorem

Det är trist att konstatera att en visionär som Terry Gilliam, som gjort så mycket oerhört bra kanske håller på och tappar greppet? Nu var det länge sen det kom något klockrent från honom. The Imaginorium of doctor Parnassus hade förvisso sina sidor men var ojämn. Nu följs den upp av The Zero Theorem (2013), en film som försöker säga saker om övervakning och det digitala samhället. Huvudrollen görs av Christoph Waltz som ju alltid är bra (och i övrigt finns sådana som Matt Damon, David Thewlis, Peter Stormare, Tilda Swinton…). Som vanligt med Gilliam vet man att han haft noll budet och samtidigt som man beklagar det blir man oerhört imponerad över det som faktiskt ser snyggt ut. Vilket mycket gör. Gillians unika stil är intakt. Hans filmer är alltid lite flamsiga men här blir det lite för mycket av den varan för mig. Plus att filmen är väldigt rörig.

Extramaterialet är närmare två timmar långt. Det består framförallt av intervjuer med medverkande som förklarar vilken fantastik film The Zero Theorem är.

:-(