Shoah är en nio och en halv timme lång dokumentärfilm av franske Claude Lanzmann (av judisk börd). Släppt 1985 men som tog elva år att spela in. Spontant skulle man kunna säga att det är en dokumentär om Förintelsen, men det är det inte. Snarare är det en dokumentär som skildrar ett antal händelser som i det stora hela ingår i det som namngivits Förintelsen. Ambition att skildra helheten saknas, istället handlar det som enstaka upplevelser och öden.
Greppet är udda. Filmen består av kontemporära intervjuer och naturbilder. Endast. Inga arkivbilder. Lanzmann menar att arkivbilderna är bedrägliga, att de visar vad segermakterna 1945 råkade stöta på och råkade visa och att de därför inte säger så mycket. Hans bilder, tagna 40 år efter det som hänt säger märkligt nog mer. De intervjuade består av olika typer. Överlevande, ”arbetsjudar” (som i utbyte mot sin överlevnad utförde de smutsigaste sysslorna i utrotningslägren), polska landsortsbor som absolut förstod vad som pågick, före detta SS-vakter (som intervjuats med dold kamera (som vid ett tillfälle ledde till att Lanzmann blev svårt misshandlad efter att han blivit avslöjad)), samt övriga. Exempelvis en lokförare som körde tågen till Treblinka (mannen på omslaget).
Det är omskakande och bland det värsta och bästa jag någonsin sett. Just det här fallet är valet av medium helt rätt och därför så drabbande. Man kan läsa om Förintelsen och förfasa sig. Man kan se spelfilm (även om förvånansvärt få finns tillgängliga). Men i dessa fall kommer formen i vägen för budskapet. Så inte i Shoah. Att i dokumentärfilmens kalla närvaro se de som faktiskt var där, drabbar som ett slag i magen. Flera gånger om.
Filmen är fördelad på fyra DVD-skivor. Det ingår även ett häfte med en presentation av de medvekande, en kritisk introduktion till filmen, samt en transkription av en utfrågning av Lanzmann.
:-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar