American Hustle

Förtexterna till American Hustle innehåller den genial raden: “Some of this actually happened”. Det innebär en rätt rejäl friskrivning av vad som i filmen stämmer med verkligheten och vad som inte gör det. Efter en snabb googling lutar det åt att man tagit rejäla friheter och ändrat rejält både vad gäller personer och händelser för att få fram en underhållande film. Inget fel med det.

Grundstoryn är att två lurendrejeriare åker fast och går med på att samarbeta med FBI för att sätta dit andra lurendrejeriare samt korrumperade politiker. Stilistiskt är det over the top och det är lite väl humoristiskt lite för ofta. Samtidigt är American Hustle faktiskt väldigt rolig. Även om karaktärerna är en smula speedade är dom framförallt väldigt underhållande. Det hela känns som en blandning mellan Goodfellas och Ocean's Thirteen. Eller nåt? Det är riktigt bra skådisinsatser samt riktigt välgjord dekor och framförallt garderob. Sen är det något med Amy Adams som är rent… magiskt? Sliten klyscha men när hon är i bild är det svårt att titta på något annat.

Extramaterialet består 17 minuter ointressant propaganda samt bortklippta och förlängda scener.

:-)

Nymphomaniac

Efter utmärkta Antichrist och lysande Melancholia är Lars von Trier tillbaka med Nymphomaniac (2013), den sista delen i hans så kallade Trilogy of Depression. Det är ingen överraskning men Nymphomaniac är inte en film man ser tillsammans med svärmor. Att jag ens nämner detta är att jag och Frugan av outgrundlig anledning såg Idioterna tillsammans med just henne… Precis som i fallet med Idioterna har man hyrt in porrskådisar till de mest explicita scenerna. Det kanske handlar om helt skeva förväntningar från min sida för SÅ mycket sex tycker jag kanske inte att filmen innehåller. Även om den förstås innehåller en hel del. Framförallt handlar det om mycket prat om sex. Om att ha jättemycket eller ingen alls, om vart gränsen för missbruk går, om udda former.

Nymphomaniac är på fyra timmar och von Trier har i princip tagit avstånd från nerkortandet från fem och en halv. Den långa versionen verkar aldrig ha visats? (Möjligen vid något tillfälle i Berlin?) Frågan blir förstås om ämnet håller för fyra timmar vilket är en rätt ansenlig tid. Det tycker jag att den gör. Man får följa Charlotte Gainsbourgs rollfigur från barn till nutid och det finns många möten att skildra. Ibland blir det kanske lite fånigt med lite väl långsökta liknelser mellan hennes och Stellan Skarsgårds rollers helt olika liv. Men bara ibland. För det mesta uppstår intressanta frågeställningar om ett ämne som påverkar oss alla men som det talas så lite om.

Filmen är uppdelad i två delar (Vol. I och Vol. II) som ligger på varsin skiva. Det ingår inte något extramaterial. Filmen har för övrigt begåvats med en antal rätt fyndiga teaser-affischer…

:-)

Shoah

Shoah är en nio och en halv timme lång dokumentärfilm av franske Claude Lanzmann (av judisk börd). Släppt 1985 men som tog elva år att spela in.  Spontant skulle man kunna säga att det är en dokumentär om Förintelsen, men det är det inte. Snarare är det en dokumentär som skildrar ett antal händelser som i det stora hela ingår i det som namngivits Förintelsen. Ambition att skildra helheten saknas, istället handlar det som enstaka upplevelser och öden.

Greppet är udda. Filmen består av kontemporära intervjuer och naturbilder. Endast. Inga arkivbilder. Lanzmann menar att arkivbilderna är bedrägliga, att de visar vad segermakterna 1945 råkade stöta på och råkade visa och att de därför inte säger så mycket. Hans bilder, tagna 40 år efter det som hänt säger märkligt nog mer. De intervjuade består av olika typer. Överlevande, ”arbetsjudar” (som i utbyte mot sin överlevnad utförde de smutsigaste sysslorna i utrotningslägren), polska landsortsbor som absolut förstod vad som pågick, före detta SS-vakter (som intervjuats med dold kamera (som vid ett tillfälle ledde till att Lanzmann blev svårt misshandlad efter att han blivit avslöjad)), samt övriga. Exempelvis en lokförare som körde tågen till Treblinka (mannen på omslaget).

Det är omskakande och bland det värsta och bästa jag någonsin sett. Just det här fallet är valet av medium helt rätt och därför så drabbande. Man kan läsa om Förintelsen och förfasa sig. Man kan se spelfilm (även om förvånansvärt få finns tillgängliga). Men i dessa fall kommer formen i vägen för budskapet. Så inte i Shoah. Att i dokumentärfilmens kalla närvaro se de som faktiskt var där, drabbar som ett slag i magen. Flera gånger om.

Filmen är fördelad på fyra DVD-skivor. Det ingår även ett häfte med en presentation av de medvekande, en kritisk introduktion till filmen, samt en transkription av en utfrågning av Lanzmann.

:-D