Steven Spielberg följde upp mästerverket Jaws med den utmärkta Close Encounters of the Third Kind. Några år senare skulle ha göra Raiders of the Lost Ark, en av de bästa äventyrsfilmer som någonsin gjorts. Däremellan regisserade han dock ytterligare en film, som släpptes 1979. Filmen är inte alls lika känd som övriga titlar från den eran och jag hade inte sett den förut. Filmen är 1941 och lär vara Spielbergs största flopp, antagligen värre än Hook.
Vilket jag verkligen förstår för 1941 är en enorm soppa. Det är som en två timmar lång julgransplundring på Folkets hus. Jag var helt utmattad efter att ha sett den. Bakgrunden är ett antal händelser efter Pearl Harbor. På amerikanska västkusten uppstod tydligen panik över ett japanskt angrepp, vilket är en intressant vinkling. Men utförandet? Det ska vara komedi men det är inte roligt. Det komiska greppet består nämligen i att alla hela tiden SKRIKER och snubblar och ramlar i vattnet och slåss och beter sig som idioter. Filmen har dessutom en rejäl budget så det finns hur mycket utrymme som helst för att allt ska gå sönder och explodera. Jag överdriver inte. Finns det någon byggnad eller fordon som överlever 1941?
Originalversionen är restaurerad och i anamorfisk widescreen. Även den director’s cut medföljer men bildkvaliteten är så dålig att jag struntade i den.
Det roliga är dock att extramaterialet nästan att inköpet av 1941 var värt det. En dokumentär på en timme och trekvart om filmen som är mycket upplysande och fascinerande. Ok för att Spielberg känner sig lite väl missförstådd men annars är den balanserad och lyckas enligt min mening förklara hur det kunde bli som det blev vilket i sig är en väldigt intressant historia. Med tanke på vad jag just skrev om John Milius och Conan the Barbarian känns det jättemärkligt att Milius faktiskt hade ett finger med i spelet i den tramsiga 1941. Även omslaget får pluspoäng! Är man uppvuxen med film på 80-talet är det svårt att inte känna nostalgi över den tidens målade affischer.
:-=
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar