I Shame (2011) spelar Michael Fassbender en sexmissbrukare med psykopatiska drag. Han får ofrivilligt besök av sin struliga syster (Carey Mulligan) vilket rubbar hans cirklar. Kaos utbryter.
Närvaro är ett nyckelord. Scenerna är enormt påtagliga, långa, utdragna, mycket närgångna. Mycket sex. Ingånget. Antar att poängen är att skapa en intensiv närvaro. Och det lyckas Shame med! Den är framgångsrikt obehaglig. Utdragna scener är i sig inget problem för mig. Här känns det dock som att man dragit ut lite väl på dom bara... bara för att. Och det där med sexmissbruket ska säkert säga något om vår tid och det gör det säkert men jag vet inte. Jag får aldrig känslan av att det är så angeläget. Välspelat med oangeläget får sammanfattningen lyda.
:-I
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar