Afghanistan x 2

Som bekant gillar jag krigsfilm. Jag brukar ursäkta detta morbida intresse med att jag givetvis inte gillar krig på riktigt utan endast på film. Men hur blir det då med dokumentärer som skildrar krig på riktigt? Handlar det om en nyttig påminnelse om att krig är fruktansvärt? Eller kommer man på sig själv med att sitta och uppskatta något är verkligt hemskt? Svåra frågor som det finns anledning att brottas med. Hur som helst så har det på kort tid kommit två filmer från 2010 som följer ett antal soldater i Afghanistan. En amerikansk och en dansk.


Restrepo

Det som slår mig med Restrepo är att jag aldrig sett liknande stridsscener dokumentärt skildrade. Fotografen tar verkligen en risk. Man sitter på helspänn och det hela är obehagligt. Filmen försöker inte förklara några större sammanhang utan skildrar rätt upp och ner vad som sker. Strid och tristess blandas upp med väldigt vackra bilder.

Extramaterial består av intervjuer som klippts ned till filmen, en dokumentär och en film som behandlar anhöriga till soldater som avlider. Filmen har inte släppts i Norden utan det här är en regionsfri amerikansk utgåva.

:-)


Armadillo

Om man vänder på det känns Restrepo som Hollywood-versionen av Armadillo. Restrepo är lite mer spektakulär, lite mindre problematiserande och känns lite mindre personlig. Om Restrepo var en adrenalinkick är Armadillo som ett slag i magen. Jäklar vad illa berörd jag blev! En anledning är otvivelaktigt det kulturella, att man lättare identifierar sig med en dansk än en amerikan vilket gör att det kommer närmare. Armadillo är en extremt brutal skildring av krig och vad det gör med människor. Omskakande.

Tyvärr ingår inget extramaterial.

:-D


Några kloka slutord? Tror filmerna var en bra påminnelse om vad krig egentligen är. Det är vad jag tar med mig.