Coppola and Eiko on Bram Stoker's Dracula

Coppola and Eiko on Bram Stoker’s Dracula är en titel som jag suktat efter länge. Men kombinationen av att den varit sjukt svår att få tag på och dessutom väldigt dyr har fått mig att avstå. I våras i samband med att jag köpte de där mynten hittade jag den till ett kanske inte billigt pris men ändå lägre än det normala.

När boken dök upp förstod jag varför. Det var en softcover-utgåva av den maffiga med hårda pärmar som jag var ute efter. Blev besviken, kände mig dum och slängde in den i hyllan. Vilket givetvis var väldigt fånigt. Så nu har jag plockat fram den och läst.

Den japanska kläddesignern Eiko Ishioka är en otroligt viktig komponent till varför min favoritfilm Bram Stoker’s Dracula blev så läcker som den blev. Den här boken innehåller en massa läckra foton på kostymerna samt även små texter av Eiko och Coppola. En trevlig bok helt enkelt!

:-)

Irréversible

Jag vet att jag släpar men jag jobbar fortfarande med min lista över de bästa filmerna från förra decenniet... Men jag har haft några titlar som jag var tvungen att beta av. Irréversible (2002) är dock den sista. Givetvis har man missat en massa bra film men man måste dra ett streck någonstans och jag gör det HÄR! (Nu ska jag bara ta och författa listorna...)

Har full förståelse för kontroversen som Irréversible orsakade när den kom. Den ökända våldtäcktscenen är riktigt vidrig. Och man kan ifrågasätta varför jag och så många andra ändå dras till vidrigheter på film? En jättediskussion som får bordläggas till ett annat tillfälle.

Precis som Memento berättas Irréversible baklänges. Den börjar med det (kronologiskt sett) kaosartade slutet. Vilket till en början verkligen fick mig att klia mig i huvudet och undra vad det här var för en soppa egentligen? Men precis som i Memento faller bitarna sakta men säkert på plats och man sugs in i den blytunga och förebådande atmosfären. Att vända på handlingen luktar lite billigt knep men det funkar väldigt bra här. Filmen börjar riktigt illa men gradvis utvecklas historien i en ljusare riktning. Men insikten om att det i själva verket är tvärt om lägger en mycket obehaglig stämning över scenerna. Det är som att ju ljusare det blir desto värre känns det.

Egentligen är det en ganska enkel historia om sex, våld och hämnd. Jag imponerades otroligt av samspelet mellan Monica Bellucci och Vincent Cassel och blev inte förvånad när jag i efterhand läste att dom var (är?) ett par även på riktigt. Det är nästan så att man kan ta på energin mellan dom i scenen när dom vaknar i sängen. Samtidigt som det mest känns jobbigt med tanke på vad komma skall.

Det finns lite extramaterial men som så ofta när det gäller DVD från början av 2000-talet är det inte av någon vidare kvalitet. Till skillnad från filmen som gjorde ett mycket starkt intryck! En riktigt obehaglig upplevelse som det är dags att ge ut på Blu-ray.

:-D

The French Connection

Var säkert 15 år sen jag såg The french connection (1971). Blu-ray är som sagt ett bra tillfälle att se om film (fast i just det här fallet vet jag inte om det stämmer, återkommer om detta).

The french connection blev rejält uppmärksammad när den kom. Den dokumentära stilen och skildringen av poliser som är beredda att låta ändamålen helga medlen var tydligen något nytt. Vilket gör den filmhistoriskt intressant samtidigt som det såhär 30 år senare är svårt att se det unika i den. Men det är en tajt 70-talsdeckare och det är ju aldrig fel. Vad jag gillar är hur pass ospektakulärt det är. Några ska ta in en leverans heroin, några andra ska försöka förhindra det. Det behövs liksom inte mer än så.

Det ingår två kommentarspår, ett med regissören William Friedkin och ett med skådespelarna Gene Hackman och Roy Scheider. Den amerikanska utgåvan innehåller dock irriterande nog mycket mer extra.

Grejen med den är utgåvan är dock bildkvaliteten, eller rättare sagt bristen av bildkvalitet. Friedkin har verkligen tappat huvudet. Tydligen har han fått för sig att filmen var för färgglad. Så vad han har gjort är att omvandla vissa scener till svartvitt och sen i efterhand färglägga dessa. Givetvis ser det för jävligt ut. Vad tänkte han? Lät det verkligen som en bra idé??? Sen babblar han om kvaliteten på Blu-ray och att filmen aldrig sett så bra ut... Fullständigt obegripligt. Filmen är bra men den här utgåvan är det verkligen inte.

:-I

The Killer Inside Me

När man upplever en film som rörig kan det ju bero på att det är ett stilistiskt grepp. Att man av någon anledning vill förmedla en känsla av förvirring. Eller så kan det ju bero på att man inte är tillräckligt smart för att förstå vad som händer. En tredje förklaring kan vara att det faktiskt rör sig om ett misslyckande, att filmen helt enkelt är rörigt berättad. När det gäller The killer inside me (2010) i alla fall gissar jag att dess problem kan hänföras till den tredje förklaringsmodellen.

Texas, 50-talet, Casey Affleck spelar en sheriff som bara kan beskrivas som en ren och skär sociopat. Affleck är faktiskt riktigt vidrig och inte bara beroende på de handlingar han begår. Utan även på grund av hans nollställda uppsyn, lätt korkade leende och den sävliga hesa rösten. Man vill verkligen att han ska åka dit. Skådespeleriet är överlag väldigt bra. Tydligen har filmen rört upp känslor på grund av ett par extremt våldsamma scener och dom är faktiskt rätt tunga. Men det handlar inte om något glorifierande utan om att visa upp ett väldigt rått, naket och fysiskt våld.

Michael Winterbottom regisserar och det är inget fel på scenerna i sig. Felet ligger i att det är svårt att hänga med. Vilket är ett vanligt problem med filmer som baserar sig på romaner. Man får ta bort så mycket och det är som att man ibland glömmer bort att man tagit bort saker och ting som förklarar vem som är vem, vem som gjort vad. Här pratas ständigt om människor som man inte riktigt hunnit uppfatta vem det är. Och helt plötsligt dyker någon upp och försvinner direkt. Jaha, vem var det där undrar man? Men det blir väl lätt så när man vill trycka in så mycket som möjligt men ändå hålla det under två timmar? (Eller så är det bara jag som är korkad.)

Synd att bildskärpan är lite suddig. Eftersom filmen är läckert fotad hade det varit kul med en riktigt skarp bild. Och ännu en gång handlar det om en utgåva som saknar extramaterial (fast det är lite kul att hinna se många filmer istället för att blänga på extramaterial...).

:-(

Führerns elit

Tydligen är jag inte så påläst när det gäller nazityskland som jag hade trott. För jag kände inte till Napola (Nationalpolitische Lehrnanstalt), en slags elitskolor för blivande officerare. Där utvalda pojkar drillades i traditionell skolutbildning uppblandad med vapenövningar och där det rådde stenhård disciplin.

Om detta får man lära sig i den tyska filmen Führerns elit (originaltitel NaPolA) från 2004. Max är duktig på boxning och hamnar på en sån skola. Omslaget pratar om att ”Ondskan möte Döda poeters sällskap”. Men jag vet inte? Känns snarare som att ”Ondskan möter typ första halvan av Full metal jacket”. En film om pennalism helt enkelt. Det är ingen solskenshistoria men det är en välgjord och intressant film.

Tyvärr är bildkvaliteten inget vidare. Jag blir irriterad när man köper en Blu-ray men ändå sitter och kolla på något som ser ut som DVD. Extramaterial saknas.

:-)

Life During Wartime

Todd Solondzs Happiness från 1998 är något av ett mästerverk. En sjukt välgjord film som bokstavligen fick en att tappa hakan. Nu är han tillbaka med en uppföljare, Life during wartime (2009), där han ersatt samtliga skådisar i den förra ensemblen med nya. Jag vet inte riktigt vad han vill åstadkomma med det upplägget, men det är faktiskt rätt intressant. Den mer intressanta frågan är väl annars vad han vill uppnå med filmen i sig?

Att den inte kan mäta sig med originalet kommer inte som någon överraskning och det är i sig inget problem. Jag menar, det är väl nästan självklart att den inte kan. Men varför ens göra en uppföljare? Vad är syftet? Hur utvecklas karaktärerna från Happiness. Här har vi problemet med Life during wartime: De utvecklas inte särskilt mycket. Det är lite Happiness en gång till, fast inte lika bra.

Dock är det väldigt bra skådespelarinsatser och det finns ett antal scener som är riktigt roliga. Och det ingår även lite sånt där övergränsen äckligt som i Happiness. Life during wartime är alltså en sevärd film, absolut. Se bara till kalibrera förväntningarna.

Noll extramaterial på denna blu-ray.

:-I

Se7en

Allt som står i första stycket av min recension av Fight club stämmer exakt in på hur jag kände för att se om Se7en (1995). Exakt! Kan knappast vara en slump att det handlar om två filmer av David Fincher?

Fincher som hade debuterat med besvikelsen Alien 3 fick i och med Se7en en snabb upprättelse! Jag kommer ihåg när jag och RB såg den på bio och var helt stumma när vi klev ut ur salongen. Se7en var som att få en slägga i ansiktet. Man uppfylldes av ett mörker och en total känsla av hopplöshet. Det var en film som inte släppte taget om mig och det var en av de där filmerna som förändrade min syn på vad mediet kan förmedla.

Sen har jag, som sagt, sett den många gånger, tröttnat och gått vidare. Jag tror att problemet med filmer som gjort ett stort intryck kan vara att man inser att då dom omöjligen kan upprepa bedriften finns ingen poäng med att se om dom. Vilket är ett misstag. Men visst, när jag nu ser om Se7en har den inte samma chockverkan. Poängen är att jag nu klarare kan se bortom de groteska oförglömliga morden och istället se filmens övriga kvaliteter. Vilken oerhört detaljrik och välgjord film det är! Ta bara samspelet Pitt-Freeman-Paltrow. Helt fantastiskt! Sånt är lätt att glömma. Men det är just sådant som gör filmen så effektiv! (Hade förresten glömt att Brad Pitts roll är sjukligt irriterande.)

Rekvisitan, fotot, stämningen, mörkret, ljudeffekterna, musiken (Howard Shore), klippningen. Glöm inte dessa aspekter! Titta på en av alla dessa polisfilmer som överöser utbudet och ta sen en titt på Se7en, på hur genren kan gestaltas.

Ljud och bild på denna Blu-ray är tack och lov knivskarpa! Har nog aldrig sett en så mörk film som ser så sjukt läcker ut. Ska man ha någon liten invändning mot den här utgåvan är det avsaknaden av återblickande dokumentärer. Å andra sidan ingår inte mindre än fyra (!) kommentarspår så jag vet nog allt som går att veta om filmen nu trots allt... Utöver det medföljer lite bortklippta scener och några andra småsaker.

Jag vet att jag tjatar men blu-ray är en perfekt anledning till att se om gamla pärlor! Som Se7en, som är bra mycket mer än vad du minns.

:-D

New York, I Love You

New York, I love you (2009) består av ett antal kortfilmer av olika regissörer med den gemensamma nämnaren att de utspelas i just New York. Inte helt oväntat blir det väldigt spretigt, vilket kanske är tanken? Vissa filmer är tråkiga, vissa är konstiga och vissa är gripande. Och man får se en mängd mycket kända och mindre kända skådisar flimra förbi. Det är lite småtrevligt och inte alls dåligt även om idén säkert fungerar bättre just som idé än som det färdiga resultatet. Och idén är för övrigt snodd från Paris, I love you (Paris, je t’aime), en film från 2006 som jag inte har sett.

:-I

Predators

Fan ta Predators (2010)! Den tvingar in mig i en position jag inte vill befinna mig i. Bakgrund: Originalet, Predator (Rovdjuret), är en rätt korkad 80-talsaction från Schwarzeneggers guldålder. Det är överdriven action och roliga onliners. Så skulle jag vilja säga. Haken? Jag tycker mig inte ha så många guilty plesures men Predator är en sådan. Jag fattar att den inte är så bra men jag kan inte låta bli att tycka att den har vissa drag av genialitet. Man skulle kunna påstå att det handlar om nostalgi, att jag såg den vid precis rätt tidpunkt. I de tidiga tonåren var jag osunt intresserad av allt som har med krig och sci-fi att göra (till skillnad från nu?) och det i kombination med att den var riktigt grisig, det barnförbjudna, medförde att den gjorde ett enormt intryck på mig. Men att bara peka på nostalgi är att göra det lite, lite för lätt för sig. Och här kommer vi till den obehagliga positionen: Predators är en så sjukt usel remake av Predator att jag nu tvingas försvara originalet, att lyfta fram dess kvaliteter. Vilket alltså är obekvämt eftersom jag skäms en smula och hellre vill avfärda den.

Förresten, remake? Nej, det påstås att det handlar om en uppföljare. Men jag skulle snarare kalla den för en remake där man tagit sig ett antal friheter, något som inte alls är ovanligt just när det gäller remakes. I stort sett följer den samma mönster: Ett gäng hårdingar hamnar i en djungel där dom jagas av monster, de jagande blir jagade. De dör en efter en och på slutet överlever en krallig kille genom att smeta lera på sig (även latinotjejen överlever, dock minus lera). Så grunden är samma och dessutom har dom plankat en massa fenomen, händelser och scener från originalet. Så jag väljer att kalla det en remake trots ett par riktigt stora skillnader.

Och med det sagt måste jag konstatera att det är en sjukt, sjukt usel remake, att man totalt missförstått originalets ”storhet”. Originalet lyckas faktiskt med att sakta men säkert bygga upp spänning och en obehaglig atmosfär. Och hur överdrivet det än är finns trots allt någons slags kemi mellan karaktärerna. Så inte här. Allt händer på en gång, ingenting blir spännande och samtliga inblandade går och pratar för sig själva. För att inte tala om Laurence Fishburne som gör sitt livs antagligen sämsta rollprestation. Herre Gud! Det går inte att beskriva i ord.

Att filmen är en gäspning är dess största problem. Men sen finns det 100 detaljer att störa sig på om man orkar med det. Som att monstren har någon slags jakthundar som ser ut som de är tagna från Avatar och som till en början kräver 1 000 skott för att fällas men senare i filmen endast ett. Det är så mycket sånt. Varför har monstren osynlighetsdräkter bara för att när dom närmar sig människorna helt plötsligt göra sig synliga? Varför blir det ett ”stort avslöjande” på slutet när gruppens tönt visar sig vara… någon annan än dom trott! Vilket inte leder till något alls. Sen måste man nämna mini-gun. Alltså, en tredjedel av poängen med originalet är att man får se en mini-gun användas… Vilket man även får se här. Men i originalet har dom vett att bygga upp i alla fall lite förväntningar innan det är dags. Här däremot tar det ungefär en minut. Återigen, det handlar om detaljer och som sagt vill jag inte hylla originalet, inte avslöja mina nördkunskaper. Men den här jävla remaken tvingar mig.

Det enda vettiga med filmen är att vissa scener ser riktigt bra ut. Inte för att den handlar om samma frodiga djungel som i originalet men det ser ändå bitvis rätt läckert ut, det ska erkännas. Tack och lov ingår inget extramaterial, inte på hyrversionen i alla fall.

:-=

Unthinkable

Vet inte om man ska kalla det bra tajming att Unthinkable (2010) släpptes samma år som en galning försökte sig på ett terrorattentat i min hemstad?

Filmens premiss: Islamistisk terrorist påstår sig ha placerat ut nukleära bomber i tre amerikanska städer. Kravet för att inte detonera dessa är att amerikanska soldater i islamska länder ska lämna dessa samt att USA ska sluta stödja diktaturer. Tänker inte ge mig in i någon fruktlös geopolitisk debatt men man kan väl kanske tycka att det inte är fullständigt orimliga krav? En del kan nog tycka det i alla fall. Att detonera atombomber i städer, det, kan nog de flesta dock enas om är fullständigt orimligt.

Killen grips och eftersom hans krav i praktiken trots allt är orimliga så uppkommer frågan om hur man får tag på bomberna? Sen kriget mot terrorismen inleddes har ju USA introducerat ”speciella förhörstekniker”, en slags light-tortyr. Det kan man säkert ha olika åsikter om men en sak är säker, bara för att man kallar tortyr för något annat slutar det för den skull inte att vara tortyr. Men mer intressant: Om man ska sätta upp gränser för vad som är tortyr och vad som inte ska räknas som det, var drar man då denna gräns? Dessutom, tortyr är väl aldrig okej? Å andra sidan, måste principer alltid gå före praktik? Tre atombomber mot en enda man? (Givetvis är det väldigt överdrivet med just tre atombomber. Å andra sidan kan man ofta närma sig en lösning på filosofiska problem först när man drar dom till sin spets.) Återigen, jag tänker inte ens försöka bena ut denna gigantiska moralfilosofiska frågeställning i detta forum. Och jag säger inte att filmen gör det. Men, den får en att reflektera. Det, är poängen!

Tyvärr går det hela lite för långt på slutet. Det är som om dom inte riktigt litar på att grundkonceptet är spektakulärt nog. Men det är ju å andra sidan vad filmen handlar om, just frågan om hur långt man kan gå?

Riktigt bra bildkvalitet för att vara DVD, tyvärr inget extramaterial.

:-I

2010

Hmmm… dags att sammanfatta filmåret 2010. Och återigen, jag pratar inte de filmer som släpptes 2010 utan om mitt filmår 2010.

Har skrivit om 137 filmer under 2010 vilket är en nedgång mot 157 för 2009. Förklaringen vill jag hänföra till fotbolls-vm och diverse Mario-spel… För ett år sen förutspådde jag med övertygelse att 2010 skulle vara året då HD gick om DVD för mig. Och det fick jag rätt i även om skillnaden inte var så stor som jag hade trott. 67-62 Blu vs. DVD blev resultatet. Sen blev det även sju biobesök och en ynka film på tv.

Årets släpp är trippeln från 70-talet! Håller fortfarande på med Alien och har ännu inte sett Apocalypse Now… The Exorcist har jag dock avverkat. Det som gör mig extra nöjd är att det inte bara handlar om sjukt bra filmer utan även om sjukt bra utgåvor! (Enda smolket i bägaren är att The Exorcist och Apocalypse Now är amerikanska utgåvor som tack och lov råkade vara regionsfria.)

Lord of the Rings borde kanske varit årets släpp, men det blev det ju inte eftersom det inte var de förlängda versionerna. Andra utgåvor som gjort mig besviken är Mulholland drive och Donnie Darko.

Jag är inte klar med filmerna från 2010 ännu men de som stuckit ut är Fantastic Mr. Fox, Kick-Ass och Inception. Har annars sett mycket bra film i år och man bör väl inte ge sig in på att nämna några för man riskerar att missa andra. Men ändå, om jag spontant ska nämna några väldigt starka upplevelser av filmer jag inte tidigare sett så nämner jag Bronson, District 9, Lady Vengeance, The Road och Once upon a time in the West. Årets största filmprojekt var väl annars slutförandet av det om det första världskriget.

2011 då? Star wars kommer på blu-ray men som sagt ser jag inte särskilt mycket fram emot det. Annars är det faktiskt inte så mycket just nu som jag ser fram emot. Vilket snarare känns skönt med tanke på hur mycket jag ligger efter med förra årets inköp…