Awaydays

Under pågående fotbolls-VM tyckte jag att det var på sin plats med en huliganfilm (jag har ju erkänt att jag ligger efter med bloggandet). Valet föll på Awaydays (2009), en brittisk (nähä?) film som utspelar sig under sena 70-talet. Faktum är att Kevin Sampsons roman som filmen baseras på står oläst hemma i bokhyllan.

Man får följa en ung kille som gör sitt bästa för att bli invigd i huligangänget som supportar Tranmere Rovers. Filmen lider dock av samma problem som de flesta inom genren gör. Dels blir det lätt tjatigt eftersom man efter den första fajten liksom har förverkat själva poängen med filmen. Det var det vi ville se men nu måste filmen fortsätta. Plus att det ofta är svårt att få in själva fotbollskopplingen på ett trovärdigt sätt, ett problem som i och för sig alla filmer där skådespelare ska agera publik på ett evenemang dras med. I Awaydays ÄR fajterna rätt sega även om dom lyckats bra med att skildra skillnaden inom kulturen, där det gamla skinheadmodet var på väg bort till fördel för casuals. Däremot lider filmen av låg budget. Som så ofta i såna här filmer består gänget av ett dussin personer som verkar leva helt isolerat från övriga huliganer med samma lagtillhörighet som rimligtvis torde existera. Samma lucka som I.D., Football factory m.fl. lider av.

Den obligatoriska sidohistorien fungerar helt ok men jag tänker inte avslöja vad den handlar om. Något som görs bra är att fånga tidsandan och musiken spelar en stor roll i det. Och i slutändan är det väl det som filmen handlar om. Det är en halvintressant skildring av en väldigt specifik tid, plats och situation.

Det här rör sig om en brittisk import som har engelsk text. Bildkvaliteten är dock usel, den ser totalt urvattnad ut. Ok att man i vissa fall vill jobba med ett relativt färglöst bildspråk, det passar en sån här film. Men kontrasterna? Det svarta? Undrar om jag någonsin sett en blu-ray med så dassig bild? Extramaterialet består av två korta dokumentärer som inte var direkt dåliga men som man absolut klarar sig utan.

:-I