Good

I Good (2008) spelar Viggo Mortensen en akademiker i tredje riket som skrivit en roman där ämnet dödshjälp berörs. Den nya regimen fattar intresse för boken och då de eftersträvar intellektuell cred försöker dom att få med honom i det allmänna SS. Han erbjuds karriärfördelar om han går med och gör han det inte riskerar han att bli motarbetad. Den ökade makten lockar och även om han inte gillar nazisterna kan dom väl ändå inte vara så farliga? Dom är ju bara ett övergående fenomen. Det filmen lyckas bra med är att skildra hur någon som från början inte ens ville gå med i partiet sakta men säkert tar steg för steg då just det i varje situation framstår som det bästa valet, det minst krångliga. För att slutligen befinna sig i en situation där han under kristallnatten blir inkallad för tjänstgöring och han helt ”plötsligt” stirrar på sig själv i spegeln, iförd sin svarta uniform med dödskallemärke.

På minussidan känns filmen tyvärr väldigt ryckig. Det är svårt att känna att skådespelarna är på riktigt och faktumet att dom pratar med ett markant brittiskt uttal hjälper inte till. Det känns teatralt och visst är det så att filmen baserar sig på en pjäs. Mortensen ska föreställa förvirrad mer än något annat och för att förstärka det här vickar kameran i tid och otid på ett rätt irriterande vis. Och när han är riktigt virrig yttrar sig det genom att en och annan folkmassa börjar sjunga i kör vilket mest känns märkligt.

Bilden är lite suddig men det känns lite som ett grepp för att åstadkomma en diffus känsla. Extramaterial ingår ej. Omslaget är till synes drabbat av ett svårt fall av hakkorstricket men faktum är att det i just den här filmen känns ganska berättigat. Det förmedlar känslan av hur han tyngs ner. Men visst, svastikan tar upp löjligt stor plats...

Good är en intressant film i ett nödvändigt ämne men som tyvärr är lite hackig och opersonlig.

:-I