Så som i himmelen

För lite drygt ett år sedan fick jag ett litet Så som i himmelen (2004) kit av JN i födelsedagspresent. Detta bestod av själva filmen, en broschyr om en föreläsning av Kay Pollak samt Po Tidholms artikel om filmen och Pollack i DN. JN avskyr både filmen och Pollak men har ändå uttryckt att jag är ”fräck” som inte tagit mig tid att se den. Vilket förstås berott på att det tar emot att förstöra en kväll med något dåligt. (Tänker inte blunda för Club kalkon där vi ser svenska filmer för Så som i himmelen är nog inte riktigt rätt film för just det forumet.)

Hur som helst, nu har jag sett eländet. Och det är en riktig jävla soppa. Att 1,5 miljoner svenskar sett den på bio, att folk påstår sig tycka om den och att den varit Oscarsnominerad för bästa utländska film är fullständigt obegripligt. Fullständigt. Känner man att man har tid och ork kan man i det här läget rabbla upp allt man stör sig på och det skulle bli en väldigt lång lista. Sågningar är betydligt mer underhållande att skriva än hyllningar men jag orkar faktiskt inte utan nöjer mig med några axplock: Till att börja uppfylls nidbilden av svensk film genom att folk konstant SKRIKER ut den övertydligt skrivna dialogen. Hela tiden. Det är så mycket känslor som måste ut så man SKRIKER och SKRIKER! Precis som vanliga svenskar alltid gör då? Eller kan det vara så att det främst är svenska teaterskådespelare som gör detta i sitt yrkesutövande? Punkt två är att man bara sitter och väntar på när Frida Hallgren omotiverat ska visa sig naken. Man blir inte besviken. Det kommer en helt obegriplig scen när hon ska nakenbada (något bad blir det inte ens utan det stannar vid naken). Sen fungerar det här med dialekten inte så bra. Jag förstår att det inte är så lätt men den här låtsasnorrländskan som kommer och går hos vissa skådisar är inte direkt övertygande.

Men grejen med Så som i himmelen är ju inte stereotyperna utan på vilket sätt Pollak använder filmen som reklam för sina självhjälpskurser. Synd att Tidholms artikel inte går att nå längre för där lyckas han verkligen bena ut detta. Om hur Nyqvists karaktär är en slags blandning mellan Pollak och Jesus, om hur han kommer till obygden med frälsning (eller är det helt enkelt så att Pollak är vår tids Jesus? han verkar tro det själv). Men frälsningen har givetvis inget med religion att göra utan handlar om ”att välja glädje” (här påminner Nyqvist/Pollak obehagligt mycket om Patrick Swayzes fruktansvärt obehagliga predikant Jim Cunningham i Donnie Darko som föreläser om ”choose love”). Så håller det på. De underbyggda konflikterna bubblar upp när en efter en blir förlöst genom att sjunga och välja glädje, allt är så fantastiskt att till och med byns miffo får vara med och yla i kören!

Filmens slut är antagligen bland den värsta smörja som någonsin kokats ihop. I ett fullsatt auditorium börjar en efter en stämma upp i en gemensam sång, en ofrivillig hyllning till den Nyqvist/Pollak som ligger blödande och döende på en toalett och hör musiken genom en ventil i taket. Jesusmetaforen blir dock en smula uddlös då han ligger där pga. att han slagit i huvudet i ett skåp... Och jag hajar inte ens vad man vill säga med att just han dör för våra synder? För det är väl nåt åt det hållet man vill komma? Obegripligt.

Extramaterialet är ännu mer obehagligt än filmen i sig. Bakom kulisserna går i vanlig ordning inte att titta på men intervjun med Pollak är viktig. Här visar han sig vara exakt den Antikrist som Donnie Darko beskyller Swayze:s Jim Cunningham för att vara. Faktum är att hela Så som i himmelen påminner om dom där reklamfilmerna som Cunningham visar upp för skolbarnen. Mycket tjat om Donnie Darko nu men det är en fantastisk film och Så som i himmelen påminner en om vilken lysande satir som finns där. Finns visst även lite bortklippta scener på skivan.

Så som i himmelen är en kusligt dålig film. Hade den fått det mottagande som den förtjänar hade det inte känts så obehagligt. Vetskapen om att detta är en jättesuccé är fullständigt bedrövlig.

:-=