Såg Falling down första gången i mitten på 90-talet under väldigt speciella omständigheter. Nämligen tillsammans med JÖS mitt på Nordsjön på en färja på väg från Göteborg mot de brittiska öarna. Sjögången var den värsta jag någonsin upplevt och biobesökarna blev färre och färre i takt med att illamåendet tilltog.
Jag var dock imponerande oberörd, något som kanske berodde på att jag var så fängslad av filmen? Antagligen inte även om tanken är lockande. Falling down ÄR nämligen en riktigt bra film! Och man ska inte förledas tro att förtjänsten bara beror på att Michael Douglas flippar ur även det har blivit filmens signum. Visst, dom scenerna är klassiska och den på hamburgerrestaurangen när han jämför hamburgaren han håller i handen med den på reklamskylten är genial om än uttjatad. Vad jag menar är att filmen är så mycket mer än bara en humoristisk skildring av vad man ibland skulle vilja ta sig till när de vardagliga problemen trycker på. Visst är Douglas väldigt rolig i dessa scener men han levererar dessutom en bra skildring av en djupt störd och obehaglig person. Han kan inte låta bli att terrorisera sin exfru och pga. sin störning kan han inte begripa vad som gått fel, varför hon inte vill ha med honom att göra. Men det är inte bara Douglas som är bra. Robert Duvall är fullständigt fenomenal som den lågmälde polisen som hunsas av sin överbeskyddande och även hon känslomässigt störda hustru.
Tyvärr är bilden på denna DVD med några år på nacken gräslig och att ”scenåtkomst” skulle räknas som extramaterial säger väl än hel del ambitionerna med den här utgåvan.
Falling down är och förblir en både rolig och rörande film som dessutom lyckas bjuda på samhällskritik och satir!
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar